Pippi Tommy och Annika sitter vid lägerelden och försöker besvärja framtiden. Ingen av oss kan väl heller se att Pippi blev stor. (Man fick absolut inte säga stor utan måste säga stur annars skulle man växa så det knakade.) Om man har ADHD eller ADD och är tjej så är man ofta en Pippiflicka vi kan inte tänka oss att sitta still på fint kalas undrar varför man inte får strö strösocker på golvet och förstår ganska snart att nån fin dam lär det aldrig bli av oss. [more]

 

När jag fyllde 50 härom året så påminde mig min syster om Pippis besvärjelse och menade att jag alltid hållit med.  Fortfarande kan de se flickan Pippi titta fram. Ja det stämmer säkert jag älskar att låta mina syskonbarn härja i köket och baka pannkakstårta utan att bekymra sig för vem som ska städa i köket. Det gör jag så gärna mitt hem har blivit ett slags Villa Villekulla där man får ha popcornkrig även om min man skickar ut dem på gräsmattan och inte kan hålla sig utan går och sopar upp popcornen så att inte grannarna ska se. Men jag tycker att ungar ska leka jag älskar när ungar härjar fast jag blivit farmor och moster numera. Mina syskon skakar på huvudet och ser till att barnen har oömma kläder när de hälsar på. Mina barnbarn är vana och mina söner har aldrig haft annat än oömma kläder så de har inga särskilda farmorkläder.

Själv skulle jag önska att alla kunde ta mitt beteende med samma självklarhet som barnen gör. Varför ska man göra saker tråkigare än vad de är. ”Vem har bestämt att man ska ha tråkigt och ligga på knä och skura golv när man kan åka skridskor på skurborstarna”, undrar Pippi.

 

Men det som knäckt mig som ADHD-kvinna är inte barnen utan övriga världens syn på mig som kvinna mor och kollega. Det känns som om jag gick direkt från slarvmaja till surkäring jag har aldrig blivit behandlat som en vanlig vuxen. Jo då folk ställer krav på mig att jag ska betala mina räkningar skura mitt golv och tvätta min tvätt men jag menar i tilltalet.

Även om jag är en Pippiflicka som ibland kommer till jobbet med kläderna på avigan så betyder inte det att man måste påpeka det högt inför alla. Eller att det dessutom är OK att kritisera min klädstil.

 

Jag har med allt tydlighet svårt att anpassa mig till era normer men jag vill bli accepterad för mina kunskaper ändå även om ni tycker att jag är barnslig och ser ut som Pippi med rufsigt hår och fläckar på koftan.

one

 ”Vad vill du har?” undrar grannen.

     ”Ingenting”, säger jag.

     ”Men nånting måste jag få ge dig”, envisas grannen.

     Men jag behöver inte ha nåt för att passa deras hund en månad. Det är bara roligt. Dessutom har jag redan en vovve, och då är det inget besvär med en till. Det är som sagt bara kul, och hundarna har sällskap av varandra.

     Grannen är dock envis. Hon kan inte ta emot all denna hjälp, säger hon, utan att få återgälda den.

     Jag förstår att hon inte tänker ge sig. Det hjälper inte att förklara att det är min hund som är jobbig och inte hennes. Min ostyriga ADHD-hund som kastar sig i varenda gyttjepöl, kör nosen långt ner i maten när hon äter och ständigt är på språng för att se vad som händer, dock för det mesta med ett ganska glatt humör. Grannens hund däremot är en försynt dam som trippar förbi vattenpölar, äter försiktigt och inte bryr sig ett dyft om vad som händer runt omkring. Sådan matte sådan hund verkar stämma ganska väl överens på de här jycklarna.

     Hur som helst förstår jag att jag inte kommer undan.

     ”Okej då”, säger jag i telefonluren ner till Spanien. ”Om du nu tvunget måste ge mig nåt så hjälp mig att städa.”

     ”Ja”, utbrister min granne glatt. ”Då gör vi en stor höststädning.”

     Hon vet nämligen hur jag är, hon har hjälpt mig förr, som när julrosorna stod och vissnade i fönstret i april månad och hon inte stod ut mer med att se dem när hon kom hit.

     Jag har tur att ha en granne som är väldigt duktig på att städa och hålla ordning. Hon vet precis hur man gör.

     ”Du behöver inte hjälpa till med själva städningen”, säger jag. ”Det räcker att du sitter här och talar om för mig vad jag ska göra.”

     ”Då börjar du med garderoberna nu”, säger hon genast, ”och när jag kommer hem så tar vi skåpen och sen tar vi resten av lägenheten.”

     Det låter så enkelt när hon säger det. Även om det där med garderoberna får mig att rysa, garderober är ju sådant man slänger in saker i som man inte vet var man ska göra av. Därför liknar mina garderober mer sopstationer än förvaringsutrymmen för kläder och är inte särskilt lätta att röja i.

     Men jag ska börja. Jag följer bara hennes order. Då är det så mycket lättare. Jag behöver inte tänka för att själv komma på vad jag ska ta itu med.

     Det är sådan här hjälp många av oss ADHD-kvinnor skulle behöva (eftersom vi fortfarande tyvärr oftast tar huvudansvaret för hem och hushåll!) – hjälp att att strukturera det andra anser vara vanliga enkla vardagssysslor. Grannen röjer sin köksskåp med vänsterhanden medan hon pratar i telefon eller lyssnar på radio. Jag måste tänka för varenda pryl jag tar ut. Tänk om man kunde få sån här hjälp då och då. Att nån bara sitter där och talar om för en i vilken ordning man ska göra allt. Som hindrar en från att stanna upp och läsa när man ska slänga tidningshögen, och som påminner en om att det var dammsuga man höll på med och inte tvätta. Att det var soffan man skulle dammsuga först och inte mattan i köket.

     Närsynta får glasögon, hörselskadade får hörapparater, den som skadat en fot får kryckor. Vi med ADHD borde få vardagshjälp. Men istället står vi där och skäms för att vi känner oss slarviga och lata. Särskilt, och dumt nog, som sagt vi kvinnor.

     Det är tur att det finns snälla grannar som förstår. Och som kan agera glasögon, hörapparat och krycka – och den vardagshjälp som borde vara en självklarhet för den som saknar förmågan att planera och strukturera.

Marianne

one

Anna Hallén kostrådgivare och  GI-coach skriver på SVDs insändarsida om att samhället bör ta var på oss ADHD människor. Hon tycker liksom vi att mycket gott kommer ur vårt handikapp.

Genast har "mörkermän" kommenterat artikeln och tycker att hyperaktiva är alltifrån problem till kriminella.
När ska hackande på oss med ADHD få ett slut. Vi vill ju bara leva, lära oss saker på vårt sätt och utföra uppgifterna på vårt eget sätt. Det kanske inte är så mycket ordning och reda omkring men vi behöver er och ni behöver oss. Många bra ideér har ADHD människor som ursprung. Marianne t ex är författare och hon är säkert inte ensam  i denna yrkeskår.

Vi behöver kanske ibland lite mer stöd av samhället, än vad ni gör, mest för att vi inte ska hamna i det berömda utanförskapet.

Kram Kajsa

 

2 com

Jag skulle vilja vara som andra. Jag skulle vilja kunna passa in. Jag vill också ha ett hus där det är välstädat och där det står små rara prydnadssaker innanför de putsade fönstren, allt på sin plats, där tavlor hänger på väggarna och krukväxter mår bra och inte missköts och vissnar. Jag skulle vilja bo i ett sådant där hus där allt är vardagligt och tryggt, där det bakas bullar och pannkakor, där barnen lägger sig exakt klockan åtta och där man aldrig bråkar om bagateller. Jag skulle vilja bo i ett hus dä rmn slipper vada genom skohögar när man ska in i hallen, där tvätten är tvättad och ordentligt hopvikt, där det inte ligger smulor över hela köksgolvet för att man inte orkat dammsuga, där det inte ligger travar med böcker, tidningar och papper som man ska gå igenom sedan, där fönsterkarma blänker eftersom de blivit avtorkade med en ren trasa, där diskbänken inte är översvämmad av disk, där man hinner saker utan att stressa så det värker i magen, där man aldrig behöver titta på klockan och förvånat utbrista Herregud är den så mycket redan?

     Varför kan inte jag?

     Jag är en ADHD-kvinna som slänger saker omkring mig, som kör slarvigt och repar bilen och bara säger att äsch vad gör det? Vad gör det med lite smulor på golvet, krasar under bara fötterna, och en liten kissfläck från hunden, söndertuggade pappersbitar i soffan, högar med kläder på en stol i hallen, en vissnad krukväxt, hoppsan jag glömde visst ge den vatten. Som det ser ut här! Men jag är en ADHD-kvinna så lasta mig inte för all röra. Den hör liksom till, den får man ta om man ska ha roligt. Den är en biverkning av de andra symptomen, alla infallen och tokroliga påhitten, fantasin som sprakar innanför pannan, ordvändningarna som bara ploppar upp och som man kan skratta sig galen åt. Ja, det är kul att ha ADHD och jag vill inte bli av med det. Det händer saker hela tiden, nycklar försvinner, papper får fötter, rena magin helt enkelt, varje dag är en överraskning.

 

Jag bor i ett ordinärt bostadsområde. Många barnfamiljer, några pensionärer, ett fåtal unga hårt arbetande med karriärer i sikte.

Jag känner mig udda här. Jag passar inte in. Ändå syns det inget på mig. Alla tror att jag också är normal. Det är bara de som kommer innanför dörren och chockade ser in i hallen (om de nu ringt på dörren utan att förvarna så att man inte hunnit plocka undan det värsta) som kanske misstänker att något ändå inte står rätt till. Men vad? Allmänt slarvig? Lat, lite knäpp? Ansvarslös kanske? Det är nog det värsta, att man framstår så ansvarslös.

För när man ser alla de där klädhögarna, och skorna, som sagt, huller om buller i en enda röra, och hundkoppel på golvet, och grus på mattan som dessutom lilgger alldeles snett, och på byrån dessa staplar av… ja, vad? Tittar man noga efter kan man urskilja nycklar, plånbok, mynt, gamla trasiga hörlurar, en trasig dvd-seplare som faktiskt har legat där i över en månad (herregud är det så länge?), bajspåsar, några torkade frolic, och så smulor givetvis eftersom någon har ätit en knäckemacka och lagt ofrån sig den här, och en färgglatt gul klicker för hundträning, en bok, några gamla kvitton, gårdagens post (ännu oöppnad), några pennor och ett suddgummi. Så mycket det får plats på en hallbyrå. Vilken fantastisk avstjälpningsyta.

Marianne

one

Kajsa

  1. Screening av alla tonårsflickor i 7an 8an och 9an ( Vi pratar om 6 enkla frågor)
  2. Coacher till de som fått sin diagnos genom hela skoltiden. Vi är nästan alltid världsbäst på det vi tycker är kul med uppmuntran kommer man långt. Coachen ska vara någon som inte ska sätta betyg på eleven.
  3. Rådgivning ända från MVC till barnen är myndiga när Slarvmaja blir mamma. Hjälp med samtal med dagis och skolor så att inte onödig förödmjukning på föräldramötena blir ett måste. (Kan Slarvmaja komma här och ta hand om vad hennes barn Stökpelle och Slarvmaja jr har glömt i skolan. Sen när det mesta är borta kan ni andra ta de små saker era älsklingar glömt)
  4. Gratis påminnelsetjänst med obligatoriskt sms från alla myndigheter vid möten (inklusive föräldramöte)
  5. Utbildning för alla chefer om att det är lika fel att säga att ”Om alla andrar klarar att sitta i kontorslandskap så klarar du det också” med flera andra klychor som får en att tro att de låter blinda köra bil i jobbet.
  6. Klara regler hos nya DO om våra rättigheter och lika fördelning av pengar till både Slarvmajor och Stökpellar.
  7. Rätt till behandling med både mediciner och eller terapi eller att avstå från mediciner.
  8. Rätt att välja terapeut om inte personkemin stämmer så kan vi inte vi måste tycka att det är roligt.
  9. Klara regler från FK idag har många Slarvmajor ett helsike att försörja sig. Vi som inte fick behandling som små har ofta redan psykiska skador av det bemötande vi fått.

  

one

På film är det positivt att ha ADHD. I stort sett varenda hjälte lider av något så kallat neuropsykologiskt funktionshinder. Eller – vad sägs om Die Hard-Bruce som dricker för mycket, blir osams med kollegerna och har tusen osannolika idér om hur man ska få fast skurken? Och Arn, denne tokdåre som slåss förträffligt med såväl vänster som höger hand och tjurskalligt går sin egen vinnande väg trots att ingen från början tror på honom. För att inte tala om Jesus, han verkar inte bara ha haft allvarlig ADHD utan också någon narcissistisk personlighetsstörning som fick honom att vilja glänsa i mitten av folkmassor.

     Och inte någon av dessa egensinniga hjältar lever heller vanligt familjeliv med hem, hund och barn. Själva instabiliteten och auran av utanförskap är det man beundrar hos dem, och kanske till och med skulle vilja ha en liten del av.

     I filmen framgår inte vilken vånda dessa hjältar kanske har med sitt eget huvudsurr, den ständiga stressen i kroppen som gör att de måste förflytta sig snabbt mellan olika platser och gör att de aldrig kan slå sig till ro. Vad hade hänt om Jesus varit tvungen att sitta på kontor och sortera papper, om han haft hyresräkningar och pendeltågstider att passa? Och vi får aldrig se när Bruce förlägger pistolen eller tappar bort nycklarna till bilen. Eller när Arn tvingas gå till snabbköpet med sina tre ostyriga ungar (som mycket sannolikt har ärvt diagnosen från honom).

     Och än värre, vad hade hänt om dessa män till på köpet hade varit kvinnor, med allt vad det innebär att behöva ta hand om hem, make och barn och att dessutom ha kravet på sig att bete sig kvinnligt, smidigt och taktfullt?

     Inte lika många kvinnor på film verkar vara födda med ADHD. Det är betydligt mindre charmigt med en disträ kvinna som glömmer kamma sig och tutar iväg med skrotig bil för att göra upp med världens ondska. En kvinna iklädd nedblodat linne som super sig full i en bar på Manhattan och samtidigt kommer på briljanta lösningar på hur fienden ska tillintetgöras är bara oattraktiv och klumpig. Att som kvinna bli osams med chefen är så ointressant och gäspframkallande att tittaren genast sappar över till nästa kanal. Möjligtvis kan en kvinna få köra lite vimsigt med bilen, då är hon charmigt naiv och betryggande dum i huvudet.

     Nej, en man ska det vara. Den perfekta ADHD:aren är en karl som djuriskt följer sina impulser. Men han får gärna ramas in av en mild och vacker kvinna som tar hand om hans barn och aldrig skulle glömma inhandlingslappen till matbutiken eller missa att ha middagen klar i tid. Det gör inget att han är lite ouppmärksam, för, inte minst med hjälp av den där kvinnan som är godheten personifierad, han har ju all tid i världen att göra det bästa av sina kreativa sidor. Och om det är något en ADHD:are har så är det kreativitet. Det fullkomligt sjuder av idéer i hjärnan, ibland till och med kokar över så det blir rörigt.

     Men den röran syns aldrig på film. Jesus slapp sortera papper på tråkiga kontoret, Bruce behövde inte ta hand om barn och familj och Arn slapp ge sig in i stora matvaruaffären med sina högljudda ungar. Det är bara på riktigt det rör ihop sig på det där förbjudna viset så att man står och skäms. Och i verkligheten har också kvinnor ADHD och de gör mer än att köra bil lite fnittrigt längs vägen och se charmigt dumma ut under blonda luggen, ja, de strular till hela tillvaron och drabbas av depressioner för att de inte lyckas hålla ihop familjeschemat och komma ihåg att gå ut med hunden och handla mat. De blir nedslagna eftersom de tror att de måste kunna sådant där – det ingår ju i den goda kvinnliga rollen. Visst har också dessa kvinnor en uppsjö med idéer som skulle kunna göra dem både rika och berömda, men sällan lyckas de slutföra ens en enkel stickning och lika lite hålla ordning på böckerna till kursen i astrofysik som de alltid har velat gå på.

     Istället bryter de samman i gråtattacker över den oputsade diskbänken, hulkar sig igenom högen av obetalda räkningar som råkar ha blivit glömda eftersom telefonen ringde just när de stod med sprättkniven i handen och efter det avbrytande telefonsamtalet kom de på att det måste dammsugas eftersom dammet plötsligt blivit synligt i den inskinande solstrimman på golvet. Och räkningarna blev liggande. Ett tag till.

     Alltså: en man med ADHD kan framstå som en hjälte. I alla fall om han har en omhändertagande hustru så han slipper tänka på trivialiteter som vardagssysslor. En kvinna däremot med samma diagnos är bara okvinnlig. Ja, så okvinnlig att hon nästan kan misstänkas vara lite galen, och då inte galen på något roligt eller underhållande sätt. Nej, det är helt enkelt felkonstruerat i huvudet på henne för hon kan inte prata i telefonen och byta blöja samtidigt, hon kan inte trösta ett barn och röra i såsgrytan samtidigt, hon kan inte planera för veckoinköpet samtidigt som hennes man springer omkring och letar efter tidningen och Bolibompas signaturmelodi dundrar från rummet intill. Ja, då måste det väl vara något fel?

  

4 com

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented