På film är det positivt att ha ADHD. I stort sett varenda hjälte lider av något så kallat neuropsykologiskt funktionshinder. Eller – vad sägs om Die Hard-Bruce som dricker för mycket, blir osams med kollegerna och har tusen osannolika idér om hur man ska få fast skurken? Och Arn, denne tokdåre som slåss förträffligt med såväl vänster som höger hand och tjurskalligt går sin egen vinnande väg trots att ingen från början tror på honom. För att inte tala om Jesus, han verkar inte bara ha haft allvarlig ADHD utan också någon narcissistisk personlighetsstörning som fick honom att vilja glänsa i mitten av folkmassor.

     Och inte någon av dessa egensinniga hjältar lever heller vanligt familjeliv med hem, hund och barn. Själva instabiliteten och auran av utanförskap är det man beundrar hos dem, och kanske till och med skulle vilja ha en liten del av.

     I filmen framgår inte vilken vånda dessa hjältar kanske har med sitt eget huvudsurr, den ständiga stressen i kroppen som gör att de måste förflytta sig snabbt mellan olika platser och gör att de aldrig kan slå sig till ro. Vad hade hänt om Jesus varit tvungen att sitta på kontor och sortera papper, om han haft hyresräkningar och pendeltågstider att passa? Och vi får aldrig se när Bruce förlägger pistolen eller tappar bort nycklarna till bilen. Eller när Arn tvingas gå till snabbköpet med sina tre ostyriga ungar (som mycket sannolikt har ärvt diagnosen från honom).

     Och än värre, vad hade hänt om dessa män till på köpet hade varit kvinnor, med allt vad det innebär att behöva ta hand om hem, make och barn och att dessutom ha kravet på sig att bete sig kvinnligt, smidigt och taktfullt?

     Inte lika många kvinnor på film verkar vara födda med ADHD. Det är betydligt mindre charmigt med en disträ kvinna som glömmer kamma sig och tutar iväg med skrotig bil för att göra upp med världens ondska. En kvinna iklädd nedblodat linne som super sig full i en bar på Manhattan och samtidigt kommer på briljanta lösningar på hur fienden ska tillintetgöras är bara oattraktiv och klumpig. Att som kvinna bli osams med chefen är så ointressant och gäspframkallande att tittaren genast sappar över till nästa kanal. Möjligtvis kan en kvinna få köra lite vimsigt med bilen, då är hon charmigt naiv och betryggande dum i huvudet.

     Nej, en man ska det vara. Den perfekta ADHD:aren är en karl som djuriskt följer sina impulser. Men han får gärna ramas in av en mild och vacker kvinna som tar hand om hans barn och aldrig skulle glömma inhandlingslappen till matbutiken eller missa att ha middagen klar i tid. Det gör inget att han är lite ouppmärksam, för, inte minst med hjälp av den där kvinnan som är godheten personifierad, han har ju all tid i världen att göra det bästa av sina kreativa sidor. Och om det är något en ADHD:are har så är det kreativitet. Det fullkomligt sjuder av idéer i hjärnan, ibland till och med kokar över så det blir rörigt.

     Men den röran syns aldrig på film. Jesus slapp sortera papper på tråkiga kontoret, Bruce behövde inte ta hand om barn och familj och Arn slapp ge sig in i stora matvaruaffären med sina högljudda ungar. Det är bara på riktigt det rör ihop sig på det där förbjudna viset så att man står och skäms. Och i verkligheten har också kvinnor ADHD och de gör mer än att köra bil lite fnittrigt längs vägen och se charmigt dumma ut under blonda luggen, ja, de strular till hela tillvaron och drabbas av depressioner för att de inte lyckas hålla ihop familjeschemat och komma ihåg att gå ut med hunden och handla mat. De blir nedslagna eftersom de tror att de måste kunna sådant där – det ingår ju i den goda kvinnliga rollen. Visst har också dessa kvinnor en uppsjö med idéer som skulle kunna göra dem både rika och berömda, men sällan lyckas de slutföra ens en enkel stickning och lika lite hålla ordning på böckerna till kursen i astrofysik som de alltid har velat gå på.

     Istället bryter de samman i gråtattacker över den oputsade diskbänken, hulkar sig igenom högen av obetalda räkningar som råkar ha blivit glömda eftersom telefonen ringde just när de stod med sprättkniven i handen och efter det avbrytande telefonsamtalet kom de på att det måste dammsugas eftersom dammet plötsligt blivit synligt i den inskinande solstrimman på golvet. Och räkningarna blev liggande. Ett tag till.

     Alltså: en man med ADHD kan framstå som en hjälte. I alla fall om han har en omhändertagande hustru så han slipper tänka på trivialiteter som vardagssysslor. En kvinna däremot med samma diagnos är bara okvinnlig. Ja, så okvinnlig att hon nästan kan misstänkas vara lite galen, och då inte galen på något roligt eller underhållande sätt. Nej, det är helt enkelt felkonstruerat i huvudet på henne för hon kan inte prata i telefonen och byta blöja samtidigt, hon kan inte trösta ett barn och röra i såsgrytan samtidigt, hon kan inte planera för veckoinköpet samtidigt som hennes man springer omkring och letar efter tidningen och Bolibompas signaturmelodi dundrar från rummet intill. Ja, då måste det väl vara något fel?