Jag skulle vilja vara som andra. Jag skulle vilja kunna passa in. Jag vill också ha ett hus där det är välstädat och där det står små rara prydnadssaker innanför de putsade fönstren, allt på sin plats, där tavlor hänger på väggarna och krukväxter mår bra och inte missköts och vissnar. Jag skulle vilja bo i ett sådant där hus där allt är vardagligt och tryggt, där det bakas bullar och pannkakor, där barnen lägger sig exakt klockan åtta och där man aldrig bråkar om bagateller. Jag skulle vilja bo i ett hus dä rmn slipper vada genom skohögar när man ska in i hallen, där tvätten är tvättad och ordentligt hopvikt, där det inte ligger smulor över hela köksgolvet för att man inte orkat dammsuga, där det inte ligger travar med böcker, tidningar och papper som man ska gå igenom sedan, där fönsterkarma blänker eftersom de blivit avtorkade med en ren trasa, där diskbänken inte är översvämmad av disk, där man hinner saker utan att stressa så det värker i magen, där man aldrig behöver titta på klockan och förvånat utbrista Herregud är den så mycket redan?

     Varför kan inte jag?

     Jag är en ADHD-kvinna som slänger saker omkring mig, som kör slarvigt och repar bilen och bara säger att äsch vad gör det? Vad gör det med lite smulor på golvet, krasar under bara fötterna, och en liten kissfläck från hunden, söndertuggade pappersbitar i soffan, högar med kläder på en stol i hallen, en vissnad krukväxt, hoppsan jag glömde visst ge den vatten. Som det ser ut här! Men jag är en ADHD-kvinna så lasta mig inte för all röra. Den hör liksom till, den får man ta om man ska ha roligt. Den är en biverkning av de andra symptomen, alla infallen och tokroliga påhitten, fantasin som sprakar innanför pannan, ordvändningarna som bara ploppar upp och som man kan skratta sig galen åt. Ja, det är kul att ha ADHD och jag vill inte bli av med det. Det händer saker hela tiden, nycklar försvinner, papper får fötter, rena magin helt enkelt, varje dag är en överraskning.

 

Jag bor i ett ordinärt bostadsområde. Många barnfamiljer, några pensionärer, ett fåtal unga hårt arbetande med karriärer i sikte.

Jag känner mig udda här. Jag passar inte in. Ändå syns det inget på mig. Alla tror att jag också är normal. Det är bara de som kommer innanför dörren och chockade ser in i hallen (om de nu ringt på dörren utan att förvarna så att man inte hunnit plocka undan det värsta) som kanske misstänker att något ändå inte står rätt till. Men vad? Allmänt slarvig? Lat, lite knäpp? Ansvarslös kanske? Det är nog det värsta, att man framstår så ansvarslös.

För när man ser alla de där klädhögarna, och skorna, som sagt, huller om buller i en enda röra, och hundkoppel på golvet, och grus på mattan som dessutom lilgger alldeles snett, och på byrån dessa staplar av… ja, vad? Tittar man noga efter kan man urskilja nycklar, plånbok, mynt, gamla trasiga hörlurar, en trasig dvd-seplare som faktiskt har legat där i över en månad (herregud är det så länge?), bajspåsar, några torkade frolic, och så smulor givetvis eftersom någon har ätit en knäckemacka och lagt ofrån sig den här, och en färgglatt gul klicker för hundträning, en bok, några gamla kvitton, gårdagens post (ännu oöppnad), några pennor och ett suddgummi. Så mycket det får plats på en hallbyrå. Vilken fantastisk avstjälpningsyta.

Marianne