”Vad vill du har?” undrar grannen.

     ”Ingenting”, säger jag.

     ”Men nånting måste jag få ge dig”, envisas grannen.

     Men jag behöver inte ha nåt för att passa deras hund en månad. Det är bara roligt. Dessutom har jag redan en vovve, och då är det inget besvär med en till. Det är som sagt bara kul, och hundarna har sällskap av varandra.

     Grannen är dock envis. Hon kan inte ta emot all denna hjälp, säger hon, utan att få återgälda den.

     Jag förstår att hon inte tänker ge sig. Det hjälper inte att förklara att det är min hund som är jobbig och inte hennes. Min ostyriga ADHD-hund som kastar sig i varenda gyttjepöl, kör nosen långt ner i maten när hon äter och ständigt är på språng för att se vad som händer, dock för det mesta med ett ganska glatt humör. Grannens hund däremot är en försynt dam som trippar förbi vattenpölar, äter försiktigt och inte bryr sig ett dyft om vad som händer runt omkring. Sådan matte sådan hund verkar stämma ganska väl överens på de här jycklarna.

     Hur som helst förstår jag att jag inte kommer undan.

     ”Okej då”, säger jag i telefonluren ner till Spanien. ”Om du nu tvunget måste ge mig nåt så hjälp mig att städa.”

     ”Ja”, utbrister min granne glatt. ”Då gör vi en stor höststädning.”

     Hon vet nämligen hur jag är, hon har hjälpt mig förr, som när julrosorna stod och vissnade i fönstret i april månad och hon inte stod ut mer med att se dem när hon kom hit.

     Jag har tur att ha en granne som är väldigt duktig på att städa och hålla ordning. Hon vet precis hur man gör.

     ”Du behöver inte hjälpa till med själva städningen”, säger jag. ”Det räcker att du sitter här och talar om för mig vad jag ska göra.”

     ”Då börjar du med garderoberna nu”, säger hon genast, ”och när jag kommer hem så tar vi skåpen och sen tar vi resten av lägenheten.”

     Det låter så enkelt när hon säger det. Även om det där med garderoberna får mig att rysa, garderober är ju sådant man slänger in saker i som man inte vet var man ska göra av. Därför liknar mina garderober mer sopstationer än förvaringsutrymmen för kläder och är inte särskilt lätta att röja i.

     Men jag ska börja. Jag följer bara hennes order. Då är det så mycket lättare. Jag behöver inte tänka för att själv komma på vad jag ska ta itu med.

     Det är sådan här hjälp många av oss ADHD-kvinnor skulle behöva (eftersom vi fortfarande tyvärr oftast tar huvudansvaret för hem och hushåll!) – hjälp att att strukturera det andra anser vara vanliga enkla vardagssysslor. Grannen röjer sin köksskåp med vänsterhanden medan hon pratar i telefon eller lyssnar på radio. Jag måste tänka för varenda pryl jag tar ut. Tänk om man kunde få sån här hjälp då och då. Att nån bara sitter där och talar om för en i vilken ordning man ska göra allt. Som hindrar en från att stanna upp och läsa när man ska slänga tidningshögen, och som påminner en om att det var dammsuga man höll på med och inte tvätta. Att det var soffan man skulle dammsuga först och inte mattan i köket.

     Närsynta får glasögon, hörselskadade får hörapparater, den som skadat en fot får kryckor. Vi med ADHD borde få vardagshjälp. Men istället står vi där och skäms för att vi känner oss slarviga och lata. Särskilt, och dumt nog, som sagt vi kvinnor.

     Det är tur att det finns snälla grannar som förstår. Och som kan agera glasögon, hörapparat och krycka – och den vardagshjälp som borde vara en självklarhet för den som saknar förmågan att planera och strukturera.

Marianne