Det har luktat konstigt i köket några dagar. Gott, tyckte jag, hemtrevligt. Påminde om hotellrum jag bott på. (Det säger en del om vilka hotell jag bott på! Se fortsättningen…) Igår när jag kom in efter att ha varit ute med hunden luktade det mögel i hallen också. När jag hängt av mig jackan ringde det på dörren. Det var grannen som kom och bjöd på nybakade kakor. (Hon är väldigt duktig på att baka.) Visst luktar det konstigt här? sa jag. Och hon höll med. Var kommer det ifrån? undrade hon. Vet inte, sa jag, kanske från diskbänken. Då röjer vi ut i skåpet, sa hon. Och jag stod som ett frågetecken. Vem orkar röja ut och börja städa skåp klockan åtta på kvällen? Eller: vem har alls energi över till att städa skåp? I skåpet under diskbänken fanns allt möjligt skräp. Och ett helt lager opantade pet-flaskor och minst 25 hopskrynklade platspåsar. Och även boven i dramat: en möglig krukväxt. Eller snarare: en krukväxt som förvandlats till mögel. Den luktade inte särskilt gott. Sedan blev skåpet skurat och rengjort, diskbänken skurad och rengjord. Kaffekokaren och spisen och köksfläkten. Efter mindre än en halvtimme sken diskbänken och såg renare ut än nånsin. Hela köket luktade gott och fräscht. Inte en fläck nånstans och jag hade till och med fått ett helt tomt skåp över. Jag skäms, sa jag. Äsch, sa min granne, det behöver du inte göra, du är ju sån här, det stod ju till och med i tidningen. Ja, men ändå. Och så fick jag instruktioner om vad jag skulle göra härnäst. Vad skönt att få hjälp! Och det är inte alls så tråkigt att göra de här sakerna om man bara vet i vilken ordning och nån talar om exakt vad man ska göra. Det är så lätt då. Och ändå vet jag, när jag är ensam står jag bara och undrar var jag ska börja, kommer att tänka på nåt annat, börjar läsa tidningen, kommer på att jag vill ha en kopp kaffe, glömmer kaffet och sätter mig vid datorn, reser mig från datorn och kommer på att jag borde dammsuga… Och till min granne: Om du läser det här, Tack, din hjälp är ovärderlig!