Det har kommit en del frågor. Bland annat om hur man går tillväga om man misstänker att  man har ADHD, och hur man får sin diagnos. Jag kan bara svara för hur det var för mig. Jag har som sagt varit väldigt slarvig och virrig ända sedan jag var barn. Jag var en av de där flickorna som skolvägrade och skolkade från gymnastiken, och som alltid fick höra att jag borde kunna prestera bättre, för så dum (som jag verkade) var jag trots allt inte. Genom åren har jag ändå klarat mig hyfsat, men när jag fick familj och barn och dessutom fick ta ansvaret för min mammas ekonomi, som hon inte klarade av, brast alltsammans. Jag blev bara så stressad.

Läkaren trodde det var depression med ångest, och visst hjälpte medicinen till viss del. Men stressen försvann inte. Det kändes som om jag var ännu mer på språng än vad jag annars alltid har varit, och jag kunde inte koppla av vilket fick till följd att jag stupade helt utmattad varenda käll. När jag så läste serien om bokstavskinnor i Svd kände jag igen mig exakt. Det var som att läsa om mig själv. Allt stämde. Jag ringde min läkare på VC, som var väldigt förstående, och jag fick en tid. Hon tog mig på allvar och skrev remiss till en neuropsykolog. Jag hade tur, för jag blev kallad efter bara ett par månader. Detta var i våras. Själva utredningen bestod i en hel rad med tester, under några eftermiddagar. Det var ganska roliga saker, som att försöka minnas ord och bygga ihop mönster med klossar. En massa hjärngympa, helt enkelt. Därefter fick jag resultatet: ADHD, fast med ett litet h. Snarare ADD. Det har också kommit frågor om vi äter mediciner. För min del har jag fått medicin men inte börjat med den. Jag försöker så långt som möjligt att få vardagen att fungera ändå. Som de säger: det är lättare att låta bli att snubbbla om man ser snöret. Jag känner till mina svaga punkter, men också mina starka. Och med utgångspunkt från detta försöker jag få tillvaron att fungera.