Tanken på bokstavsdiagnos har funnits hos mig i ca 20 år eller ända sedan en av pojkarna började skolan, nu men det är bara nåt år sedan jag läste om att ADHD kan kvarstå som vuxen. Jag är typexemplet på att följdsjukdomar (eller comorbiditet som läkarna säger)drabbar den som har ADHD. Jag blev deprimerade och utvecklade ätstörningar i tonåren. Blev gravid som 17-åring och kunde inte avsluta mina gymnasiestudier (inte bara p g a magen). Under tonåren började jag dessutom att få oklara smärtsyndrom och hade ständigt ont i ryggen. Skolarbetet t o m 9:an var ändå inte en sån katastrof eftersom min mamma både var feminist och pedagog. Hon tyckte att min kaxighet var ganska sund och passade på att lära mig läsa och skriva långt innan skolåldern. Dessutom fanns hon där för alla mina frågor även när det låg utanför schemat. Jag fick också spela piano och gitarr vilket är bra för samarbetet mellan hjärnhalvorna. Men i skolan lärde jag mig inte mycket och de ämnen som jag tyckte var tråkiga och där mammas träning inte gjort mig bäst, som gymnastik, hittade jag gärna på ursäkter för att slippa

Jag har under mitt liv varit ganska djupt deprimerad vart 10:e år och för varje gång man är det så förvärras prognosen man blir helt enkelt känsligare för var gång och depressionen blir allt svårare att ta sig ur.

När jag 2006 hade ett arbete, som projektledare, som krävde både resor varje vecka och diplomatisk talang (inte min gren) och dessutom hade sorg efter pappa (dog januari 2005) och måste bli godman för min mamma, så gick jag i väggen. Utmattningsdepression blev den första diagnosen. När utmattningen avtog och depressionen blev värre så började de medicinera mig. Då blev det ännu värre livsfarligt rent ut. När jag då förde på tal att man kanske skulle jobba mer med diagnosen och att jag själv var övertygad om ADHD så skrattade man nästan åt mig. ”Man klarade inte jobb på den nivån jag varit med ADHD” . Men det gjorde jag ju inte heller jag hade ju gått i väggen. Det krävdes ett allvarligt suicidförsök, ett krav på läkarbyte (inklusive anmälan till HSAN) för att frågorna, som till slut gav svaret ADHD, kom på bordet.

Efter det har jag bara mått bättre även om det var en stor besvikelse att inte Concerta fungerade. Jag tar nu bara en del av en insomningstablett vid behov till natten, samt Omega 3 i dubbel dos.

Visserligen klarar jag inte att vara på en arbetsplats ( läs ha en chef med synpunkter) eller delta i det sociala spelet men jag mår bättre när jag vet att jag föddes sån. Och jag har klarat att samarbeta med Marianne och starta adhdkvinnor.se