I går var det med att  bra dag. Visserligen började det med att bilen stod felparkerad för just denna morgon skulle gatorna sopas. Men vi hann flytta den innan LappLisa kom och allt var frid och fröjd. En promednad till DN stod först på programmet men där kom vi inte längre än till den trevliga receptionisten. Ingen ville träffa oss och se vad vi hade att säga om att vara kvinna med ADHD. Efter en snabb fika styrde vi så stegen mot centrum och Svenskan. Här hade vi bättre lycka och blev t o m fotograferade på Drottninggatan så visst känns det som succé. Nästa vecka, om allt går som planerat, finns vår debattartikel på Svenskans brännpunkt. Men inte förrän vi blivit hemskickade att korta ner den till ca en tredje del. Men vi är nöjda och glada och vår nya "vän" Sune var mycket trevlig och hjälpte oss så att den blev presentabel. Här kommer ni att få dras med den långa versionen men inte förrän efter publiceringen.

Och så undrar vad man det är som gör att det är så mycket lättare att leva i kappsäck? Men det är väl solklart: man har inget annat att kunna slarva bort mer än en plånbok, nycklar och de kläder man går och står i. Det gör vi iof och ibland tar det ganska lång tid när två Slarvmajor ska komma ut från vandrarhemsrummet. När den ena äntligen hittat sitt nyckelkort så är det dags för den andra att börja rota efter ett adresspapper som alldeles säkert fanns i väskan förut men som nu har fått egna fötter och stuckit iväg nånstans. Fördelen med att vara två Slarvmajor är att vi har stort tålamod med varandras "brister". Det är till och med ganska skönt att se nån annan leta lika desperat efter mobilen som man själv gör! Trots allt hann vi med en runda på Designtorget där det fanns massor med prylar som kan avhjälpa vardagen för en Slarvaja, innan vi åt indisk middag och slutligen sjönk ner i mjuka röda stolen på Chinateatern för att njuta av The Producers.

Så nästa vecka blir spännande

Kajsa&Marianne

one

Nu är vi här, tillsammans och på rikitgt. Debattartikeln på stickan och promenadskorna på fötterna och bara några hunndra meter från DN.s redaktion. Ska vi få in debattartikeln? Ska vi bli utskrattade (för att vi ser så tokiga ut) eller kommer de att tycka att visst kan de publicera men den där är ju inte färdig?

Ni som läst vår blogg och våra sidor kommer att känna igen er i debattartiklen den är ett försök att sammanfatta det vi tyckt på bloggen och på adhdkvinnor.se, med våra krav på stöd. Så snart vi vet om och när den blir publicerad eller om vi måste fortsätta tjata på andra redaktioner så får ni naturligtvis både läsa det här och veta när den kommer i tidningen. Men det kan lika gärna bli så att det bara blir på insändarsidan de tar in en förkortat version vi är ju inte precis ministrar eller statssekreterare.

Önska oss lycka till

 

one

   

Kaos-morgon. Utflykt i skolan och sonen måste ha matsäck med sig, inte en ADHD-kvinnas dröm precis. Tyckte jag började i tid men ändå står jag som ett frågetecken framför kylskåpet när klockan är halv åtta. (Skolan börjar åtta). All fumlighet som jag har i mig lyckas jag plocka fram just då, svårt att få ner mackan i utflyktslådan av plast, svårt att skära korv, det blir bara halva trasiga skivor, svårt att hitta en flaska att hälla upp saft i, svårt att hitta bullen som ska med.

Men till slut ligger så maten nedpackad i ryggsäcken. Och det är bara kläderna kvar. Och ett sittunderlag. Måste röja ut en hel garderob för att hitta sittunderlaget som troligen ligger där, längst in. Kläder över hela hallgolvet. Hunden lyckas dra med sig hälften av det till köket och bäddar med mössor och vantar och halsdukar på köksmattan. Smöret står framme och smälter. I kylskåpet ligger nåt utspillt. Och så står sonen i hallen och påstår att han absolut inte har nåt att ha på fötterna. De ska på skogsutflykt. Det spöregnar ute. Gummistövlarna är plötsligt för små. De var inte för små igår, men idag är de det. Kängorna är inte för små men de är inte vattentäta. Mina gummistövlar är ett nummer för stora och glappar i hälen. Jag föreslår ett par tjocka strumpor till men sonen motsätter sig detta bestämt. Nåväl, hade jag varit en riktigt ordentlig morsa och inte en ADHD-morsa så hade jag antagligen kollat redan i förra veckan om stövlarna var lagom trots påståendet att de var det. Men nu är jag en ADHD-morsa, och en riktigt slarvig sådan. Kände mig med ens som när jag var barn igen och dåliga samvetet knackar en på ryggen och påstår att man bara är lat och slarvig. Lat och slarvig. Så många gånger man har hört det där, under hela uppväxten. Nej, jag är inte bra på att packa matsäck och organisera, men jag är en hejare på att måla tennsoldater när sonen vill ha hjälp med det. Att det sen kommer färg överallt, på diskbänk, köksbord och golv – det bryr jag mig ärligt talat inte ett dugg om. Och slås en än gång av att jag är en ganska ansvarslös och slarvig morsa. Det känns så, under sådana här kaos-morgnar.

2 com

Lägg till post står det på bloggen när vi ska skriva där. Post hämtar jag i brevlådan och i inboxen får jag e-post. Men det är väl inte den posten man stupar på? Nej det är väl vaktposten(i tjänsten så att säga) man menar och det har jag gjort i helgen. Stupat på min post.

Efter alla förberedelser för mina söners hemkomst så låg jag där nedbäddad och hostade som en besatt hela helgen. Inte så socialt. Så jag fick liksom katten vara i karantän i sovrummet när de andra festade. Gick trots det ut och tittade på när 20-åringen öppnade paket och fick sin film ( jag gör små filmer med musik till som extra presenter när jag har material). Men så mycket mer orkade jag inte

Maten fixade de, städningen gjorde de klart. Dukningen gick OK (ja det var bra inte bara OK). Då gick diskmaskinen sönder.Men inte kunde jag laga den heller även om jag brukar ha magiska händer.
Men både barnens pappa och min man tycker att det är manligt att diska (eller har de fattat att själv är bäste dräng när man bor med en ADHDkvinna) så t o m det fixades utan att jag behövde hosta ner dem.

Det är nåt dubbelt i att de klarar sig själva vilket är knäppt. Ingen körskollärare tycker väl att de gör ett bra jobb om alla elever kommer och ber om extra lektioner varje år. Nej man borde var odelat glad för att de kan (vara vuxna) t o m hos mamma.

Nu ska jag bli frisk till vår Stockholmsresa på onsdag.

one

Resten av veckan blir det mindre uppdateringar på webbplatsen eftersom vi närmar oss de förlorade sönernas hemkomst och jag städar. Som en riktig ADHD kvinna så fokuserar jag på det och vänder upp och ner på huset sen får nån anna plocka ihop det och göra snyggt då måste jag ju laga mat. Alltså blir det inte så mycket tid vid datorn för då fastnar jag ju här. Men vad roligt det ska bli att få hem dem och vad mycket mat det kommer att äta. T o m studenten från Umeå har fått en biljett av sin pappa och ramlar in redan i dag.

Så nu åker mattorna ut sofforna får nya katthårsfria kläder och gardinerna ska tvättas. Ja dvs jag tar bort allt sen får pojkarna ställa till rätta igen och så kommer min man och lägger sista handen eftersom han har förmågan att se hur det borde se ut när det är fest.

Hur städar ni totalfokusera ni oxå för att få det gjort eller följer ni Mariannes råd och tar en liten bit i taget? Jag har som sagt avslutningshjälp och  så har det alltid varit. Jag har börjat riva ner de gamla tapeterna innan jag köpt nya. En gång satte jag en elhyvel i trägolvet i köket där det var en fläck och för två år sedan började jag riva upp plattorna på framsidan av huset och nu är tre sidor med gångar snart klara. Och det är inte jag som gör färdigt, jag pekar, berättar och mutar, med god mat, ibland en hel shoppingvagn full till fattiga studenter.

Min man är förtvivlad och sönerna har vant sig men skakar på huvudet när jag börjar gräva på ett nytt ställe. På tre dagar ska jag:

  • Städa så att en kattalergiker i alla fall klara sig några timmar
  • Sätta upp ett partytält så att hon klarar sig nån timma till
  • Baka ca 50 bullar
  • Baka 2 ugnsplåtar med pizza
  • En vegetarisk Jansson
  • Hälsa på lilla mamma 11 mil bort
  • Göra sallad
  • Fixa paket ( det måste inte vara vackert)
  • Fixa en film till föremålet för festen( nästna klart) trodde jag men det blev inget ljud
  • Fixa sovplats till alla hemokommande söner och kompisar
  • Mat till folk som kommer och går hela veckan

Men det ska gå bara jag fokuserar

 

one

Såg en film om vuxna med ADHD. Jag kände igen mig i mycket, och ändå inte alls. Jag kände igen min strulighet, och tänkte att vad jobbig jag måste vara. Pratar jag sådär mycket, har jag lika mycket oordning i mina lådor, har jag lika mycket kaos omkring mig? Ja, antagligen. Ändå var hela filmen – som var menad att vara informativ och positiv – så beklämmande. För på nåt vagt sätt fick man för sig att det var nåt fel på de här människorna. Alla fördomar bekräftades. ADHD-kvinnan klär sig hafsigt och har det slarvigt hemma. Hon har svårt med det mesta, är arbetslös och utanför och till och med lite dum i huvudet. Dessutom är hon jobbig och ser stirrig och stressad ut. Och visst är det synd om henne eftersom hon är så misslyckad. De kvinnor som medverkade som inte själva hade nån diagnos framstod kloka, sansade och lugna. De var omhändertagande och vårdande, och stod som en präktig kontrast till de dåraktiga bokstavs-kvinnorna. Man nästan väntade på att de skulle klappa ADHD-kvinnorna på huvudet och säga nåt i stil med ”Såja lilla vän nu lugnar vi ner oss”.

Men det är ju just den där normalkvinnan man hela tiden strävar efter att vara? Välkammad, välklädd och som inte pratar vare sig för lite eller för mycket. MEN VARFÖR? Jag är en vimsig slarva, visst, men jag är inte vimsig med det jag är bra på. Jag är usel och misslyckad om jag ska försöka bli nån super-hemmafru som klarar att göra tusen sysslor samtidigt, och jag är usel om jag ska försöka gå i högklackade skor och smal kjol, för det orkar jag bara inte. Men varför måste normen vara just den svala och välordnade kvinnan som klarar allt, som arbetar heltid och tar hand om barn, hem och make. Varför kan inte normen vara den påhittiga kvinnan som vägrar inordna sig i nån gullig roll, som vågar ha det rörigt på diskbänken och inte är livrädd för dammtussar och istället för att städa sönder humöret tillåter sig att göra det hon vill och är bra på – oavsett om det är att måla tavlor, knyta mattor, renovera bilar eller laga mat. Varför sägs det hela tiden att det är vi ADHD-kvinnor som ska ”botas”? Varför inte lika gärna bota kvinnan som inte har ADHD? Varför inte uppfinna ett piller till alla normalfungerande så att de blir botade från sin icke-ADHD och blir befriade från sin städmani och kan börja syssla med sånt som är roligare och viktigare än att hålla ordning på damm och disk. Kort sagt, vem har bestämt att det är fel att ha ADHD och normalt att inte ha det? Varför kan det inte lika gärna vara tvärtom?

5 com

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented