Som barn var vi lata och slarviga. Vi var odågor som aldrig kunde hålla tyst under lektionerna, som hoppade omkring och störde. Vi uppförde oss inte som flickor skulle, hela och rena kläder blev smutsiga på mindre än en kvart. Andra av oss gick undan och skämdes för att vi kände oss annorlunda och konstiga. Vissa av oss hade svårt att få kompisar och blev kanske mobbade. Vi kände oss klumpiga och skolkade från gymnastiken, hörde till leda att vi borde kunna prestera bättre och tappade på så sätt självförtroendet långt innan det var dags för betyg.

     Vi är vuxna nu. Fortfarande är vi lata och slarviga och skäms för att vi aldrig lyckas bli den där superkvinnan som donar med hem och familj och samtidigt fixar heltidstjänsten. Det finns dock stunder när vi kan klappa oss själva berömmande på axeln. För vad händer när idéerna tryter på jobbet, eller när det krävs extra hårt och intensivt arbete? Jo, då är det vi som får rycka in. Vid sådana tillfällen anses vi varken tröga eller dumma i huvudet, som vi så många gånger har trott när alla våra påbörjade projekt aldrig blivit färdiga.

     Vilka är då vi? Jo, vi är ADHD-kvinnor, lata slarvmajor som inte lyckas hålla ordning på damm och disk. Tröga pappskallar som glömmer skolans föräldramöten och barnens gympapåsar, som inte kan ta hand om vare sig oss själva eller våra barn och som rodnar av skam varje gång det ringer på dörren eftersom man inte städat idag heller.

     Eller? Är det verkligen hela sanningen?

Det finns många missuppfattningar om ADHD. Ibland tycks det finnas fler misstolkningar än faktiska sanningar. En av de allvarligaste villfarelserna är påståendet att fler pojkar än flickor drabbas av ADHD. Något som visat sig vara helt felaktigt men som fortfarande automatiskt upprepas i de flesta faktarutor som handlar om vårt funktionshinder. En annan grov missuppfattning är att ADHD är en sjukdom.

     Men ADHD är inte ens nödvändigtvis alltid ett hinder. Visst kan bokstäverna ställa till problem i vardagslivet, särskilt för oss kvinnor som förväntas hålla ordning och inte vimsa omkring i felvända tröjor med fläckar på bröstet. Ja, låt vara att vi är vimsiga slarvor, men vi är allt annat än virrpannor när vi ges tillfälle att göra det vi är bra på. Och det är ganska mycket vi är duktiga på. Vi är kreativa och uppfinningsrika, ser lösningar som ingen annan ser, klampar gärna utanför gängse ramar och kan fokusera i timmar på uppgifter om vi bara finner dem intressanta nog.

     Och det är här problemet kommer in. Vi ADHD-kvinnor är ofta usla på så kallade vanliga kvinnosysslor. Vi kan inte snyta tre ungar samtidigt som vi har fyra kastruller på spisen och en tvättmaskin igång. Vi kan inte prata med maken, lyssna på radion och svara i telefon samtidigt. Våra hjärnor är inte förskaffade på det sättet, vårt så kallade funktionshinder gör att närminnet fungerar sämre vid störning, och det kan vi inte hjälpa, det handlar varken om lättja eller slarv. Men vi kan, som sagt, fokusera på en sak i taget, och det är vi i gengäld så mycket bättre på.

     Detta leder osökt till frågan om vad som hade hänt om vi varit män. Hur hade tillvaron då sett ut för oss? Jo, för det första hade vi troligtvis fått diagnos redan som barn eftersom pojkar med ADHD är den gängse bilden av en ADHD:are. Vi hade inte dragit våra problem inåt i form av depressioner utan sparkat och slagits istället, och därmed uppmärksammats och fått stöd och hjälp. Men framför allt hade vi sluppit vår tunga packning av traditionella kvinnosysslor, och vi hade befriats från skammen och de höjda ögonbrynen när någon ser vår röra och samtidigt utbrister : Va, har du ADHD, det var det dummaste jag har hört. Ja, antagligen är det dumheter! För givetvis är man bara slarvig och lat och, föralldel, antagligen lite trög och dum också.

Vi ADHD-kvinnor kämpar på i skymundan, gömmer våra problem och låtsas alltför ofta vara som andra. Vi försöker t o m själva tro på tesen att alla kan om de vill. Men vi vet att en blind inte kan se om han bara vill, eller att den med brutet ben inte kan delta i maratonloppet, och sådant accepterar vi givetvis utan att förtrycka eller skälla på den drabbade. Ändå, varje gång vi missat den mosiga bananen i barnens ryggsäck eller glömt att packa den där gympapåsen, urskuldar vi oss med ett glatt skratt och ett ”Tja, ni vet hur det kan vara när man är stressad”.

     Men ADHD är inte stress. Det skapar däremot stress både för oss själva och vår omgivning. Det är en sak att känna sig stressad, men en helt annan sak att vara kvinna med ADHD.

     Vuxna kvinnor förväntas kunna sköta både ett arbete och dessutom ha ansvar för hem, hushåll och barn. För en kvinna med ADHD är detta som för en rörelsehindrad att delta i 110 m häck eller som att sätta en blind vid ratten i svenska rallyt. Och då vet man liksom redan innan hur det ska gå.

     Och förvisso, vi tävlar varje dag mot våra normala medsystrar som lyckas komma ihåg föräldramöte, matsäck och gympaspåse. Som ADHD-mamma är det dessutom ganska troligt att också dina barn har ADHD då ärftligheten är stor, och vips, simsalabim, så har vi dubblat, eller kanske flerdubblat, problemen.

ADHD har som sagt länge varit förknippat med stökiga pojkar. Egentligen skapades diagnosen för att sätta namn på ett problem. Så småningom har man förstått att det beror på bristande koncentrationsförmåga. Den som måste ägna all sin koncentration åt att sitta still har svårt att lära in. Till skillnad från utåtagerade pojkar ser man hur ADHD-flickan istället plockar och viftar med händer och fötter. Likt en bångstyrig Pippi vickar hon diskret på tårna, biter på håret eller pillar uttråkat på flagnat nagellack. I klassrummet orkar man inte ta sig an dessa osynliga flickor när pojkarna samtidigt river huset. Visst kan även flickorna störa i klassrummet, men då oftast genom att prata och ha svårt att vara tysta. Riktigt tydliga blir flickornas problem sällan före puberteten och då kan man ju skylla på den istället.

Nya studier i Västerås visar att minst 50% av de som uppvisar objektiva symtom på ADHD är flickor. Man har funnit dem genom att ställa samma frågor som används till vuxna med ADHD (som förväntas ha lugnat ner sig). Dessutom har man värderat om svaren eftersom ungdomar i regel är mer rastlösa än äldre. Tendensen är dock tydlig: ADHD som neuroligskt funktionshinder är lika vanligt hos tjejer som hos killar. Ändå får tjejerna, ens i de få fall de har diagnos, knappt någon del av hjälpresurserna vare sig i skolan eller vården. Inte heller när flickorna vuxit upp till kvinnor  får de hjälp i någon större utsträckning. När de senare i livet blir mödrar får de, som de flesta ADHD-kvinnor, bära skammen av ”SLARVMAJA” skrivet med tandborststänk på blusen, rufset i håret och den uteblivna anteckningen i barnens kontaktbok.

Vi tror att vi är underbara unika människor, men vi hade fungerat bättre med lite stöd. Vi SLARVMAJOR  kräver därför:

1.      Screening av alla tonårsflickor i 7an, 8an och 9an (Det handlar om 6 enkla frågor!)

2.      Coacher genom hela skoltiden till de som fått sin diagnos. Vi är nästan alltid världsbäst på det vi tycker är kul, och med uppmuntran kommer man långt. Coachen ska vara någon som inte sätter betyg på eleven.

3.      Rådgivning (från MVC tills barnen är myndiga) när Slarvmaja blir mamma. Hjälp med samtal med dagis och skolor så att inte onödig förödmjukning på föräldramötena blir ett måste. (Kan Slarvmaja komma här och ta hand om vad hennes barn Stökpelle och Slarvmaja jr har glömt i skolan. Sen när det mesta är borta kan ni andra ta de små saker era älsklingar glömt).

4.      Gratis påminnelsetjänst med sms från myndigheter vid möten (inklusive föräldramöte).

5.      Utbildning/information för chefer som har ADHD-anställda  ( så att de inte begår misstaget att säga: ”Om alla andra klarar att sitta i kontorslandskap så klarar du det också”, med flera andra klyschor som får en att undra om de också låter blinda köra bil i jobbet).

6.      Klara regler hos nya DO om våra rättigheter och lika fördelning av pengar till både Slarvmajor och Stökpellar.

7.      Rätt till behandling med mediciner och/eller terapi.

8.      Rätt att påverka valet av terapeut. Om inte personkemin stämmer, så funkar det inte för en ADHD:are. Vi måste tycka att det är roligt för att orka engagera oss – och, märk väl, det handlar inte om lättja.

9.      Klara regler från FK. Idag har många Slarvmajor svårt att försörja sig. Vi som inte fick behandling som barn har ofta redan psykiska skador dels av det bemötande vi fått, dels av vår egen känsla av att aldrig lyckas med sådant som andra galant klarar av.

Det är sådan hjälp många av oss ADHD-kvinnor skulle behöva (eftersom vi fortfarande tyvärr oftast tar huvudansvaret för hem och familj!) – hjälp att att strukturera sådant som andra, normalfungerande upplever som vanliga, enkla vardagssysslor. Det anses normalt att kunna röja köksskåpet med vänsterhanden medan man pratar i telefon eller lyssnar på radio. Men vi ADHD-kvinnor måste tänka för varenda pryl vi plockar ut. Tänk om man då och då kunde få hjälp av någon som bara finns där och talar om i vilken ordning man ska göra allt. Någon som hindrar en från att stanna upp och läsa när man ska slänga tidningshögen, och som påminner en om att det var dammsuga man höll på med och inte tvätta. Att det var soffan man skulle dammsuga först och inte mattan i köket.

     Närsynta får glasögon, hörselskadade får hörapparater, den som skadat en fot får kryckor. Vi med ADHD behöver vardagshjälp. Ett sådant stöd borde vara en självklarhet för den som saknar förmågan att planera och strukturera. Men istället står vi där och skäms för att vi känner oss slarviga och lata. Vår självkänsla är i många fall redan så långt i botten att det kan vara svårt att dra upp den igen. Ofta tror man ju att man är ensam med sitt problem. (Förutom alla ostyriga grabbar som bankar sönder inredning i skolan och slår sin bänkkamrat.) Men vi finns, vi är ADHD-kvinnor och ADHD-flickor. I statistiken är vi osynliga, med ångest, ätstörningar och depressioner, och vi är morsor som sliter hårt varje morgon för att kunna packa skolväskor och få ihop barnens frukost.

     Nu har vi startat ADHDkvinnor.se för att väcka uppmärksamhet och ställa krav. Vår logga är en pöl med utspilld mjölk. Men den är inget vi längre gråter över. Vi är istället  stolta över allt det där vi faktiskt är väldigt bra på.

Kajsa Söderstrand                                                               Marianne Berglund

fd informationschef                                                              författare

      Försvarsmaktens Logistik, Servicedivisionen