Utan att putsa fönstrena har jag nu satt fram adventsljusstakar. Men jag har bytt kläder på soffan och bytt gardiner så det hela ser helt Ok ut man tänker inte på att fönstrena är smutsiga. I a f inte jag. Och ärligt talat det är ju bara jag och gubben som ser dem och kanske nån till men det kan ju fortfarande bli gjort före jul. Om jag kan muta någon som just fyllt 20 att det är den bästa julklappen så.. Det bli bra.

 

Kommentering avstängd

För att kunna plocka fram adventsljustaken måste jag in i förrådet och för att komma in där måste jag först rensa undan allt som ligger innanför dörren. Visserligen var det inte så länge sen jag röjde upp där inne, men som genom nån magi ser det redan likadant ut igen som före röjningen.

Man får alltså bereda sig på att klättra in i förrådet. Med lite tur och mycket god vilja och en oändlig portion tålamod kanske man sen lyckas hitta de där julsakerna som gömmer sig nånstans.

Sonen däremot är klokare. Han har helt enkelt bara dragit ur kontakten till den färgade ljusslingan över skrivbordet och tomten som hänger i fönstret. De har hängt där hela året, på riktigt ADHD-vis, så i hans rum är det bara att sätta i kontakterna och vips infinner sig julstämningen!

Sen tänkte jag sätta upp stjärnan i köksfönstret också. Den ger ett så behagligt sken i vintermörkret. Jag befarar dock att den är lite kvaddad, den ligger nämligen också i förrådet, under en hög med resväskor. Inget idealiskt ställe för en papperstjärna. Men allt går att fixa, och vem bryr sig om lite vik-veck – det syns ju ändå inte särskilt mycket i mörkret.

2 com

Idag är det fredag igen och nu börjar julkraven. Adventsljusstakarna ska helst fram idag. Det hade väl inte varit så farligt men så syns det att mina fönster behöver putsas. Det finns två problem med det jag är kort och jag är höjdrädd. Och ingen son hemma förrän efter helgen så jag tänker att kanske om jag ställer fram dem så ser min prydliga make att fönstrena är smutsiga och behövs putsas och tar utsidan.

Ett annat alternativ är att försöka med högtryckstvätten (Nej det är Kajsa som bloggar inte Drull-Fia men hon hade gillat det här.) Att högtryckstvätta är kul man kan stå på marken och man kan dosera ättika eller sprit i en flaska så kanske fönstrena inte blir (så) randiga, renare blir de i alla fall. Vistt är det skillnad på smutsiga fönster och oputsade ?? Eller? Putsa är lyx rena är nästan O-ADHD.

Problemet är att huset är ganksa nyputsat och om strålen träffar den putsade väggen… så vet jag inte vad som händer. Men om jag nu erbjuder mig i telefon till maken att högtryckstvätta fönsterna så har jag ju inte smitit. Och han kan erbjuda sig att ta utsidan (inte för att han når heller). Det värsta är att han är så noga så han vill säkert putsa mellan fönstrena och DET tycker jag är överkurs.

 

one

Deppa inte om du råkat tröttna på julpyntet som varit framme sen förra julen. Var glad istället för att du slipper plocka fram det. När alla andra ligger och kravlar i sina förråd för att leta fram lådor och ljusstakar står du redan där, för en gångs skull klar i tid. Bara att sätta i kontakten till ljusstakarna och ljusslingorna (om du nu alls dragit ur dem förstås).

Den som vill ha lite mer variation kan med fördel flytta omkring sakerna lite. Flytta tomtarna från golvet till fönsterkarmen (damma gärna av dem en aning först). Och varför inte låta ljusstakarna i fönstren byta plats med varandra? Det är alltid trevligt med lite ombyte. Den som vill göra det riktigt jul-stämningsfullt gör äntligen slag i saken och tar bort allt påskpynt också. Och ärligt talat – ser inte påskriset just lite risigt ut? Släng det helt enkelt i tunnan, det är så lätt att gå ut i skogen och knycka lite nytt när våren närmar sig. Midsommarstången i trä kan man lägga undan i nåt skåp. Den som inte orkar det kan klä den i en färgglad ljusslinga. Vips så har midsommarstången blivit en fin julgran.

Och slutligen för den som har tröttnat på det vid det här laget lite rostbruna granriset som man satte på balkongen eller verandan lagom till förra julen ska jag nu ge ett bra tips. Köp en én. Kostar inte många tior. I alla fall gjorde inte min det. Att den lutar lite gör inget, det gör tornet i Pisa också. Dessutom syns det inte om man ställer enen mot något som stöttar den. Jag har själv valt att placera enen mot balkongräcket. Där välter den heller inte lika lätt. Jag har också satt ljus i den. Detta för att ytterligare dra blickarna från de ledsna sommarväxterna som står bredvid och soppåsarna som är bra att slänga ut på balkongstolen när man inte orkar gå ut till tunnan med dem. Ja, se själva så fint och stämningsfullt det blir!

Istället för gran?

one

De ringer från öppen-psyk (eller om det heter vuxen-psyk) generic cialis 5mg och säger att de ringer för att följa upp mig eftersom jag fick en diagnos i våras.

Javisst. Jag meddelar att jag inte tagit nån medicin för jag känner att jag mår okej, i alla fall fungerar det att skriva. Och när det fungerar mår jag bra. Mindre okej är väl vardagsgöromålen även om jag försöker. Jag har komma-ihåg-listor och klocka som piper och jag har mobil som kan pipa och lösa lappar i fickan. Ibland har jag också pli på mig själv. Fast inte så ofta.

-Jag lider minst själv, säger jag. Men min omgivning drabbas.
-På vad sätt då? undrar de.
-Jag har ju barn, säger jag. Och då behöver man komma ihåg saker som man ibland glömmer. Väskor, läxor, mat, tider. Att hålla ordning. Rena kläder som man inte behöver leta efter på morgonen. En viss framförhållning och planering som man lätt missar om man inte är helkoncentrerad eller om man är trött.
-Jaha, säger de.
-Det jag skulle behöva hjälp med är att strukturera vardagen, säger jag. Hjälp med hur man ordnar vardagssysslorna.
-Jaha, säger de.
-Kan man få hjälp med sånt? undrar jag. Det har jag hört talas om i andra kommuner.
-Det gör du ju redan själv, säger de. Du har ju komihåglappar och mobil som piper.
-Ja, men nån grupp där man skulle kunna träffa andra med samma problem och kanske tillsammans stötta varandra och komma på nya idéer.
-Nej, det har vi inte.
-Skulle man inte kunna starta en sån?
-Nej, det finns inga andra med dina problem här i stan. Du får leta själv på nätet. Det finns nåt som heter attention.
-Jag vet, säger jag. Men de har inget här i stan. Jag har själv en sida på nätet om ADHD för kvinnor. Och där träffar man ju på likasinnade men det är ju inte här i stan.
-Du får fortsätta leta. Nu undrar jag bara om vi ska skriva ut dig härifrån?
-Finns det inga grupper då?
-Nej.
-Och det kommer inte att blì?
-Nej.
-Finns det inget man kan göra då?
-Räcker det att vi kommer överens om att du skrivs ut så här per telefon eller vill du ha det skriftligt?
-Jag behöver inget skriftligt.
-Då säger vi det, att du från och med nu är utskriven härifrån.

Jaha. Det var den hjälpen det. Nu kanske jag inte tillhör de värst drabbade, jag mår hyfsat och klarar mig okej, som sagt, och om jag behöver kan jag vara ganska jobbig och envis och får till slut det jag behöver, om jag verkligen vill. Men jag tänker på andra med samma diagnos som min, de som kanske är deprimerade eller osäkra på sig själva (det är ju lätt att bli det när man ständigt får höra hur dålig man är på allt) och därför inte orkar stå på sig och kräva. De som kanske genom att bli bemötta med oförståelse om de inte tar det enda som erbjuds – medicin – känner sig utlämnade och utstötta. De som är ensamma och kanske inte har nåt socialt nätverk eller familj och släkt eller snälla grannar som ställer upp. Vad gör de om om de kastas ut från psykvården? För särskilt lustigt känns det inte, ens i de stunder när man känner sig hyfsat stabil, att "bli uppsagd" från den enda eventuella vård som finns, eller rättare som borde finnas.

Man skulle vilja ställa sig med ett stort plakat med ordet HJÄLP och ropa ut att vi faktiskt finns, vi med osynliga bokstäver, och kan det vara så f-bannat svårt att ordna lite självhjälpsgrupper? Kan det vara mer kostsamt än att skriva ut dyr medicin? Antagligen inte, men krångligare, gissningsvis. Och eftersom våra problem ofta är osynliga för andra än oss själva och våra anhöriga så varför ska vi hjälpas ens med enkla och billiga medel?

Nej, bara att inse. Det som inte syns finns inte och då skyfflar vi iväg dem, alla de där med påhittade bokstavskombinationer, de lata och tröga och slarviga odågorna som får skylla sig själva att de är så dumma att de inte bara kan ta sig i kragen och bli normala som oss andra. För h-e, ryck upp er, lata Slarvmaje-idioter, och kom bara inte och påstå att det finns nåt som heter ADHD! Det vet väl var och en att sånt trams är ren och skär inbillning!!

one

Jag tjatar alltid om fördelarna, för vad finns det för vits med att bara se nackdelar i allt? Hellre tänka på vad man kan göra än vad man inte kan göra.
Men.
Ibland infinner sig ändå de där nackdelarna. Vissa dagar, kanske när man har några tider mer än annars att passa, eller när de så trygga (men ibland också tråkiga!) rutinerna har ruckats.

Som idag. Känner det som om jag kör i 120 på en 30-väg, man hinner inte se åt sidorna för man stirrar rakt fram på allt man har att göra. Och när man är klar med vad man ska göra är det absolut omöjligt att varva ner, man sitter på köksstolen och äter i 120, man sitter i soffan och försöker koppla av i 120, man diskar i 120 och hela tiden virvlar tankarna fram i 120 – minst.

Springa springa springa – och ändå inte komma nog fort fram. Varför går det inte att varva ner? Men man vet hur det slutar, pang, man somnar, kanske sittande nånstans, eller mitt i disken, mitt under kvällskoppen med té, eller mitt under tv-programmet som man slog sig ner för att se men inte kan koncentrera sig på för att tankarna rusar fram mycket snabbare än det som händer på teven. Vissa gånger kan jag till och med halvsomna när jag är ute på promenad med hunden. Det är under såna där hektiska dagar som inte är gjorda för nån med diagnosen ADHD.

Pang. Och så slocknar man. Aldrig nåt mellanting, antingen på högvarv i 180, som det snabbt kan accelerera upp i, eller sovande. Hur gör alla mellan-tings-människor? Det får jag nog aldrig svar på. Men obehagligt är det när det virvlar fram sådär snabbt, när allt kör på i racer och man inte får stopp på det. Och det hjälper inte att tänka förnuftigt, det finns helt enkelt inget som hjälper. Det är bara att hänga med, tills man plötsligt på en sekund sitter nånstans och somnar.

Kommentering avstängd

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented