Jag tjatar alltid om fördelarna, för vad finns det för vits med att bara se nackdelar i allt? Hellre tänka på vad man kan göra än vad man inte kan göra.
Men.
Ibland infinner sig ändå de där nackdelarna. Vissa dagar, kanske när man har några tider mer än annars att passa, eller när de så trygga (men ibland också tråkiga!) rutinerna har ruckats.

Som idag. Känner det som om jag kör i 120 på en 30-väg, man hinner inte se åt sidorna för man stirrar rakt fram på allt man har att göra. Och när man är klar med vad man ska göra är det absolut omöjligt att varva ner, man sitter på köksstolen och äter i 120, man sitter i soffan och försöker koppla av i 120, man diskar i 120 och hela tiden virvlar tankarna fram i 120 – minst.

Springa springa springa – och ändå inte komma nog fort fram. Varför går det inte att varva ner? Men man vet hur det slutar, pang, man somnar, kanske sittande nånstans, eller mitt i disken, mitt under kvällskoppen med té, eller mitt under tv-programmet som man slog sig ner för att se men inte kan koncentrera sig på för att tankarna rusar fram mycket snabbare än det som händer på teven. Vissa gånger kan jag till och med halvsomna när jag är ute på promenad med hunden. Det är under såna där hektiska dagar som inte är gjorda för nån med diagnosen ADHD.

Pang. Och så slocknar man. Aldrig nåt mellanting, antingen på högvarv i 180, som det snabbt kan accelerera upp i, eller sovande. Hur gör alla mellan-tings-människor? Det får jag nog aldrig svar på. Men obehagligt är det när det virvlar fram sådär snabbt, när allt kör på i racer och man inte får stopp på det. Och det hjälper inte att tänka förnuftigt, det finns helt enkelt inget som hjälper. Det är bara att hänga med, tills man plötsligt på en sekund sitter nånstans och somnar.