De ringer från öppen-psyk (eller om det heter vuxen-psyk) generic cialis 5mg och säger att de ringer för att följa upp mig eftersom jag fick en diagnos i våras.

Javisst. Jag meddelar att jag inte tagit nån medicin för jag känner att jag mår okej, i alla fall fungerar det att skriva. Och när det fungerar mår jag bra. Mindre okej är väl vardagsgöromålen även om jag försöker. Jag har komma-ihåg-listor och klocka som piper och jag har mobil som kan pipa och lösa lappar i fickan. Ibland har jag också pli på mig själv. Fast inte så ofta.

-Jag lider minst själv, säger jag. Men min omgivning drabbas.
-På vad sätt då? undrar de.
-Jag har ju barn, säger jag. Och då behöver man komma ihåg saker som man ibland glömmer. Väskor, läxor, mat, tider. Att hålla ordning. Rena kläder som man inte behöver leta efter på morgonen. En viss framförhållning och planering som man lätt missar om man inte är helkoncentrerad eller om man är trött.
-Jaha, säger de.
-Det jag skulle behöva hjälp med är att strukturera vardagen, säger jag. Hjälp med hur man ordnar vardagssysslorna.
-Jaha, säger de.
-Kan man få hjälp med sånt? undrar jag. Det har jag hört talas om i andra kommuner.
-Det gör du ju redan själv, säger de. Du har ju komihåglappar och mobil som piper.
-Ja, men nån grupp där man skulle kunna träffa andra med samma problem och kanske tillsammans stötta varandra och komma på nya idéer.
-Nej, det har vi inte.
-Skulle man inte kunna starta en sån?
-Nej, det finns inga andra med dina problem här i stan. Du får leta själv på nätet. Det finns nåt som heter attention.
-Jag vet, säger jag. Men de har inget här i stan. Jag har själv en sida på nätet om ADHD för kvinnor. Och där träffar man ju på likasinnade men det är ju inte här i stan.
-Du får fortsätta leta. Nu undrar jag bara om vi ska skriva ut dig härifrån?
-Finns det inga grupper då?
-Nej.
-Och det kommer inte att blì?
-Nej.
-Finns det inget man kan göra då?
-Räcker det att vi kommer överens om att du skrivs ut så här per telefon eller vill du ha det skriftligt?
-Jag behöver inget skriftligt.
-Då säger vi det, att du från och med nu är utskriven härifrån.

Jaha. Det var den hjälpen det. Nu kanske jag inte tillhör de värst drabbade, jag mår hyfsat och klarar mig okej, som sagt, och om jag behöver kan jag vara ganska jobbig och envis och får till slut det jag behöver, om jag verkligen vill. Men jag tänker på andra med samma diagnos som min, de som kanske är deprimerade eller osäkra på sig själva (det är ju lätt att bli det när man ständigt får höra hur dålig man är på allt) och därför inte orkar stå på sig och kräva. De som kanske genom att bli bemötta med oförståelse om de inte tar det enda som erbjuds – medicin – känner sig utlämnade och utstötta. De som är ensamma och kanske inte har nåt socialt nätverk eller familj och släkt eller snälla grannar som ställer upp. Vad gör de om om de kastas ut från psykvården? För särskilt lustigt känns det inte, ens i de stunder när man känner sig hyfsat stabil, att "bli uppsagd" från den enda eventuella vård som finns, eller rättare som borde finnas.

Man skulle vilja ställa sig med ett stort plakat med ordet HJÄLP och ropa ut att vi faktiskt finns, vi med osynliga bokstäver, och kan det vara så f-bannat svårt att ordna lite självhjälpsgrupper? Kan det vara mer kostsamt än att skriva ut dyr medicin? Antagligen inte, men krångligare, gissningsvis. Och eftersom våra problem ofta är osynliga för andra än oss själva och våra anhöriga så varför ska vi hjälpas ens med enkla och billiga medel?

Nej, bara att inse. Det som inte syns finns inte och då skyfflar vi iväg dem, alla de där med påhittade bokstavskombinationer, de lata och tröga och slarviga odågorna som får skylla sig själva att de är så dumma att de inte bara kan ta sig i kragen och bli normala som oss andra. För h-e, ryck upp er, lata Slarvmaje-idioter, och kom bara inte och påstå att det finns nåt som heter ADHD! Det vet väl var och en att sånt trams är ren och skär inbillning!!