Så är 2008 slut. Ett viktigt år för oss på ADHDkvinnor, vårt första. Men vi ska inte blicka tillbaks idag utan framåt. Vad hoppas vi på under 2009? Ja, önskelistan som oxå kan ses som nyårslöften eller en "Att göra-lista" som alla med ADHD rekommenderas att ha ser ut så här:

  • Att buggarna i ADHDkvinnors programvara kommer att försvinna
  • Att det blir fler givande diskussioner på ADHDkvinnor.se forum
  • Att vi ska kunna föra över våra faktasidor till Wiki-sidor så att all medlemmar ska kunna hjälpa till. (Just nu hänger det arbetet på att men outar sin e-postadress för alla och det är inget kul men det ska vi förhoppningsvis kunna ställa in)
  • Att comuntydelen, dvs våra ADHD-lådor där ni kan ladda upp era alster, ska ta fart och att vi kan erbjuda er fler egna sidor med eget material

Utanför den av oss kontrollerade cybervärlden hoppas vi:

  • Att Attention gör allvar av sitt löfte att satsa på kvinnor med ADHD under året
  • Att regeringes rehabpaket ska vara mer än tomma ord så att landsting och kommuner blir tvugna att göra en kraftansträgning för oss som inte bara har vår ADHD utan lider av sviterna av omvärldens klankande
  • Att det ska bli lika naturligt att prata om att man har ADHD som att man är vänsterhänt när det ska pysslas på föräldramötet eller i nån annan grupp,
  • Att vardagshjälp och coaching i föräldraskapets stora mysterium "Hur får jag ihop gympapåsen och utflyktsväskan" ska bli något alla ADHDmammor får utan att vädja, gråta och vika ut oss på Internet
  • Mycket stort och smått inom diagnostik, vård och behandling av kvinnor med ADHD

 

GOTT NYTT Foot in mouthÅR önskar Kajsa & Marianne

PS Om ni är intresserade av statistiken och vilka som besöker och länkar till oss så finns den här

Kommentering avstängd

Så, då äntligen tänkte jag dela med mig med lite jultips. Va? Vadå för sent? En vecka mer eller mindre, vad gör det, man får inte vara så petig med detaljerna.

Skinka. Steks i ugn och kan griljeras. Gran. Kläs med ljus som köps i affären (det är billigare nu efter jul förresten) och med kulor i kulörta färger (som också reas så här dags på året, se där en fördel med att inte alltid vara färdig i tid och man hittar ju ändå inte de man hade förra året för de har försvunnit nånstans i förrådet). Och vad har man mer då? Janssons. Ett måste på julbordet och levande ljus och en tomte i fönstret kanske. Juldukar med små tomtar på. Barn med tindrande ögon (kan säkert lånas in tillfälligt av grannen om man inte har egna). Klappar. En levande tomte… äsch nej det struntar vi i för jag kunde inte be nån för alla verkar vara trötta på det och står frågande och stirrar på mig som om jag inte var klok när jag frågade. Tomte, NUUU? sa de. Så jag sa att Äsch det struntar vi i.

Nåja. Jag vet inte riktigt. Det här med jul. Jag kanske ska strunta i alltsammans. Man är liksom så trött på det, har hört julsånger i affärn när jag var där och oirrade omkring och försökte leta upp vad jag skulle handla till julbordet så jag tänkte att Nej nu skiter jag i det här. Nu tar vi modsommar istället. Gäller att ara ute i god tid. Så jag låter ljusslingan hänga kvar till nästa år och granen kan man ju alltid slänga in i förrådet med kulor och ljus i så är det ju klar till nästa lucia redan, man får ju ändå va tacksam att man fick pyntet till halva priset. Liksom.

Verkar jag förvirrad? Det är jag inte bara lite stressad det är så mycket att göra inför julen och så nu när jag upptäckte att det var för sent. Liksom.

Men jag låter påskkärringen stå framme och den gula kycklingen. Och midsommarstången i trä som jag ett tag tänkte hängt små röda kulor på men inte hann så nu ställer jag fram den så att den blir klar till midsommar.

Maten? Tja, färskpotatis och sill med gräddfil och gräslök. Janssons kanske. Nyplockade jordgubbar med vaniljglass och lättvispad grädde efteråt. Och sen sju sorters blommor under kudden. Hyacint, julblomma, julblomma, julblomma, julblomma, julblomma och kanske en bit av azalean som ändå har torkat och vissnat. För nu är det jul igen (och sen midsommar det går väldigt snabbt) men det var inte sant för däremellan kommer påsken. Glad påsk på er allesammans! Eller vad det nu var, helg i alla fall så långt är jag med, och då ska det pysslas och donas men kanske kan i ändå sitta ute och ta sillen och nubben och sen kan vi grilla och gå till stranden. Va? Förvirrad? Nej, inte jag inte.

one

Jul är traditioner. Från att  i tonåren ha kämpat emot allt traditionelt julfirande och kommersialisering av helgerna får jag nu erkänna att jag själv är den största tradtionsivraren i familjen. Och jag vet varför. Jag slåss nämligen med att få in en bit som är oemotståndlig för alla delar av familjen,så de kommer hem. Därför lagar jag den godaste vegetariska maten till jul. Därför ser jag genom fingrarna när godiset försvinner från granen varje år. Därför spelar jag snällt in Kalle Anka så att vi kan se på det även om vi inte firar jul på julafton. Samtidigt vill jag inte själv avstå från skinkan.

Vi vill dessutom inte av stå från vårt speciella mmmmm. Mmmmm är speciell till jul. Den går knappt att få tag på, min man köper den på en mörk parkeringsplats i början av december.  Varje år beställer vi mer och fler eftersom den är beroendeframkallande. Kanske kan man numera kalla oss langare eftersom väldigt många människor nu är beroende av oss för att få sin mmmm. Den är stark och musitg och mer än en har satt sin på tvären första gången men de flesta är fast sen. I år har vi köpt 30 mmmm, för att inte vara utan redan till midsommar. Det är nämligen mycket gott att ha även vid grilleldens sken eller varför inte som tillbehör till laxen. På listan över de som får tag på sin julmmmmm från oss står prominenta och viktiga personer som Makens kollegor, mina syskon, när nu barnen är myndiga får de oxå varsin mmmm. Även svärmor och svåger får sin mmmm och alla vi vill ha i vår krets de som ska minnas oss under julen och i början av året får eller får köpa sitt ex.

Mmmm är trots allt inte så olagligt som det låter, bara en bristvara, nämligen Karlskronas egen senap. Tillverkad av 1 man och bara till jul. Inte lik nån annan och oersättlig till skinkan. För skinka utan senap är som kärlek utan kyssar.

Jag har placerat min blogg i Rödebybloggkartan.se!

Kommentering avstängd

Det har hänt att jag har bytt hotellrum mitt i natten eftersom fläktarna eller nåt annat surr har stört mig. I kontorslandskapet jag jobbade i senast använde jag hörselkåpor när städerskan dammsugade för att jag stördes av ljudet. Jag kan inte fokusera på det jag ska göra och så blir allt pannkaka men så är det här konstiga med vårt superfokus, när jag gör nåt fokuserat så märker jag ingenting av min omvärld. Följaktligen har jag brännt vid kokat ägg (glömde dem i en timma på spisen) och nu har jag sovit mig igenom en jordbävning oxå. För i Södra götaland hade vi jordbävning på tisdagsmorgonen. Många i Rödeby har varit  t o m i riksmedia och berättat hur katten sprang och takkronan skallrade, men inte jag, jag sov.

Det är det här som är så svårt med ADHD och ADD vi stämmer liksom inte. Jag kan sätta ihop besvärliga PM och planer med budskap och ärendemening och allt byråkratiskt krafs när det behövs men jag har oerhört svårt att vänta på min tur i sammanträdesrummet att inte kommentera folks kroppsspråk som något de sagt och inte minst att hålla rätt tonläge i debatten. Så blir allt fel mot vad jag tänkt mig. Samtidigt är jag envis med att jag har rätt i princip vilket inte gör det lättare för folk att stå ut med mig. Men barna har vant sig och maken pendlar mellan att var skräckslagen eller fnittra förtjust över mina sarkasmer.  Vi funktionshindrade måste anpassa oss har jag läst… Men hur när jag inte förstår vad som är fel förrän det är för sent. När jag inte vet att det var jordbävning förrän det står i tidningen? Hur?

Så nu lever jag mitt liv utan andra mänskliga  kontakter än min familj och kassörskan på Konsum (ja också ni förstås men IRL) med min jättefamilj så är det ändå inte nån katastrof. På en månad hinner jag träffa ganska många människor, men skillnaden från min yrkesliv är milsvid och för varje dag som går så känner jag mig allt mer utanför och alltmer udda. Inte ens nån Blekinsk terapeut står ut med mig och mina konstigheter hur ska jag då kunna tro att nån chef ska göra det. I min lilla bubbla(dvs familj) där man får prata högt, läsa folks kroppsspråk och numera  skriva av sig elakheter på nätet, är jag kanska trygg och håller min ångest i schack. Men så snart julhandel med klagande eller julklappsönskande barnbarn gör att jag sticker ut näsan i den "riktiga världen" så känns det som om allt är mitt fel. Jordbävning, inflationen, deflationen kommer ni ihåg att det gjordes en tv-serie om det till och med, på 90-talet. "Djävla Kajsa" den var med Lorry gänget och på skoj men mitt liv är ju på riktigt.

Kommentering avstängd

Jag har alltid känt mig annorlunda. Jag har förstått nu att fler med samma diagnos känner sig just så, som om man inte passar in nånstans. Och för första gången nånsin, när jag nu träffat på andra med ADHD, känner jag mig inte längre lika utanför och annorlunda. I alla fall har jag förstått orsaken till varför jag alltid har känt mig som jag gjort.

Men. Och nu kommer det dummaste av allt.

Det är nämligen som om min hjärna är inställd på att jag måste vara annorlunda. I alla situationer och i alla sällskap är jag kort och gott annorlunda. Säger min hjärna och börjar genast när jag jämför mig med andra rada upp på vad sätt jag inte passar in. Nåväl, det är ju ett faktum så länge jag befinner mig i skocken av "normalfungerande", men problemet är att min hjärna har fått det hela om bakfoten så att jag även när jag befinner mig bland likasinnade ADHD:are börjar leta efter på vad sätt jag inte passar in.

Är det nåt normalt för en ADHD:are? Eller är det min hjärna som är felprogrammerad? Eller rättare sagt så programmerad på att finna "fel" hos mig själv att jag även finner dem när de inte finns?Undecided

Bland normala känner jag mig totalutflippad och knäpp, flamsig, slarvig och hafsig. Ingen ordning med nåt, alltid långsammare, trögare, virrigare, mer glömsk, omogen. Ja, allt det där. Ni vet. Kort sagt: en katastrof.

Men jämfört med andra ADHD:are då? Jodå, jag känner mig inte lika udda med mitt slarv och min glömska och att ständigt göra allt på eftersläp. De andra är ju likadana. Men ändå kan jag känna här också som om jag gick och bar på nån skum hemlighet, tänk om jag inte är tillräckligt slarvig och glömsk, tänk om de andra har det värre med sånt? Tänk om jag bara är en bluff här också? Ja, ni känner säkert igen det där också, känslan att man liksom går omkring och bluffar sig igenom allt.

Är det att ha ADHD? Är det kanske att vara kvinna och ha ADHD? Jag vet inte. Att ha stämpeln ANNORLUNDA tryckt i pannan, att inte passa in nånstans, inte ens där man faktiskt passar in. Men är man alltså så inkörd, sen åratals tillbaka, att man är så annorlunda att man till och med känner sig orolig för att man är udda bland andra udda (som faktiskt är lika Foot in mouth som man själv)?

Är det nån som känner igen sig?

4 com

Lagom till lucia halkar sonen på en isfläck när han spelar fotboll (ja, det var snö på planen) och stukar foten så rejält att den svullnar och inte får plats i en enda sko. Det blir knappast lättare av att vi har virat om ett stödförband och att det gör ont varje gång han försöker trampa på den.

Vi åkte iväg till vårdcentralen för att hämta ut ett par kryckor. Där ville de se på foten och därefter absolut skicka iväg honom på röntgen. Allt gick visserligen tacknämligt fort, ibland fungerar sjukvården helt förträffligt, men en eftermiddag gick hur som helst åt. Hur som helst fick vi konstarerat att det inte var nåt brutet. "Bara" rejält svullet och smärtande. Och så fick sonen sina kryckor och vi åkte hem.

Nu skulle det tränas kryckgående. Men…

För ett antal år sen snubblade jag i en trappa och stukade min fot så den blev blå och gul och grön. Jag fick en spricka i lilltån och ett par kryckor. Det var vinter och snö ute. Jag bodde i Göteborg och var tvungen att åka spårvagn för att ta mig till skolan där jag gick. Men…

Kan konsten att inte gå på kryckor vara nedärvd?

Medan jag gav upp påväg till spårvagnshållplatsen gav sonen upp påväg från teven till köksbordet. "Det går inte", skriker han och börjar hoppa på ett ben igen. "Det är mycket lättare att hoppa på ett ben."

Dunk dunk, säger det i taket hos grannen under oss.

Varken jag eller sonen skulle väl välkomnas att söka in på balettakademin. Däremot kanske till clownlinjen, om det nu finns nån sån.

Så nu sitter vi här.

Lagom till helgen får dessutom jag ont i halsen och känner mig frusen och förkyld. Och köttet som skulle tagits med till knytkalaset får också stanna hemma. Inget att göra åt.

Vi får stanna hemma och öva på konsten att inte gå på kryckor. Hoppa på ett ben och sitta i soffan och vara förkyld. Skönt i alla fall att ha en värmande hund bredvid sig. Hon har med glädje accepterat att inte gå ut i blåsten och snön – med eller utan kryckor.

Kommentering avstängd

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented