Lagom till lucia halkar sonen på en isfläck när han spelar fotboll (ja, det var snö på planen) och stukar foten så rejält att den svullnar och inte får plats i en enda sko. Det blir knappast lättare av att vi har virat om ett stödförband och att det gör ont varje gång han försöker trampa på den.

Vi åkte iväg till vårdcentralen för att hämta ut ett par kryckor. Där ville de se på foten och därefter absolut skicka iväg honom på röntgen. Allt gick visserligen tacknämligt fort, ibland fungerar sjukvården helt förträffligt, men en eftermiddag gick hur som helst åt. Hur som helst fick vi konstarerat att det inte var nåt brutet. "Bara" rejält svullet och smärtande. Och så fick sonen sina kryckor och vi åkte hem.

Nu skulle det tränas kryckgående. Men…

För ett antal år sen snubblade jag i en trappa och stukade min fot så den blev blå och gul och grön. Jag fick en spricka i lilltån och ett par kryckor. Det var vinter och snö ute. Jag bodde i Göteborg och var tvungen att åka spårvagn för att ta mig till skolan där jag gick. Men…

Kan konsten att inte gå på kryckor vara nedärvd?

Medan jag gav upp påväg till spårvagnshållplatsen gav sonen upp påväg från teven till köksbordet. "Det går inte", skriker han och börjar hoppa på ett ben igen. "Det är mycket lättare att hoppa på ett ben."

Dunk dunk, säger det i taket hos grannen under oss.

Varken jag eller sonen skulle väl välkomnas att söka in på balettakademin. Däremot kanske till clownlinjen, om det nu finns nån sån.

Så nu sitter vi här.

Lagom till helgen får dessutom jag ont i halsen och känner mig frusen och förkyld. Och köttet som skulle tagits med till knytkalaset får också stanna hemma. Inget att göra åt.

Vi får stanna hemma och öva på konsten att inte gå på kryckor. Hoppa på ett ben och sitta i soffan och vara förkyld. Skönt i alla fall att ha en värmande hund bredvid sig. Hon har med glädje accepterat att inte gå ut i blåsten och snön – med eller utan kryckor.