Det har hänt att jag har bytt hotellrum mitt i natten eftersom fläktarna eller nåt annat surr har stört mig. I kontorslandskapet jag jobbade i senast använde jag hörselkåpor när städerskan dammsugade för att jag stördes av ljudet. Jag kan inte fokusera på det jag ska göra och så blir allt pannkaka men så är det här konstiga med vårt superfokus, när jag gör nåt fokuserat så märker jag ingenting av min omvärld. Följaktligen har jag brännt vid kokat ägg (glömde dem i en timma på spisen) och nu har jag sovit mig igenom en jordbävning oxå. För i Södra götaland hade vi jordbävning på tisdagsmorgonen. Många i Rödeby har varit  t o m i riksmedia och berättat hur katten sprang och takkronan skallrade, men inte jag, jag sov.

Det är det här som är så svårt med ADHD och ADD vi stämmer liksom inte. Jag kan sätta ihop besvärliga PM och planer med budskap och ärendemening och allt byråkratiskt krafs när det behövs men jag har oerhört svårt att vänta på min tur i sammanträdesrummet att inte kommentera folks kroppsspråk som något de sagt och inte minst att hålla rätt tonläge i debatten. Så blir allt fel mot vad jag tänkt mig. Samtidigt är jag envis med att jag har rätt i princip vilket inte gör det lättare för folk att stå ut med mig. Men barna har vant sig och maken pendlar mellan att var skräckslagen eller fnittra förtjust över mina sarkasmer.  Vi funktionshindrade måste anpassa oss har jag läst… Men hur när jag inte förstår vad som är fel förrän det är för sent. När jag inte vet att det var jordbävning förrän det står i tidningen? Hur?

Så nu lever jag mitt liv utan andra mänskliga  kontakter än min familj och kassörskan på Konsum (ja också ni förstås men IRL) med min jättefamilj så är det ändå inte nån katastrof. På en månad hinner jag träffa ganska många människor, men skillnaden från min yrkesliv är milsvid och för varje dag som går så känner jag mig allt mer utanför och alltmer udda. Inte ens nån Blekinsk terapeut står ut med mig och mina konstigheter hur ska jag då kunna tro att nån chef ska göra det. I min lilla bubbla(dvs familj) där man får prata högt, läsa folks kroppsspråk och numera  skriva av sig elakheter på nätet, är jag kanska trygg och håller min ångest i schack. Men så snart julhandel med klagande eller julklappsönskande barnbarn gör att jag sticker ut näsan i den "riktiga världen" så känns det som om allt är mitt fel. Jordbävning, inflationen, deflationen kommer ni ihåg att det gjordes en tv-serie om det till och med, på 90-talet. "Djävla Kajsa" den var med Lorry gänget och på skoj men mitt liv är ju på riktigt.