När ni läser det här är jag antingen i London eller Paris. Jag kan också vara helt under jorden mittemellan. Idag är det nämligen min älskade gubbes födelsedag (jämnt) och han vill åka Eurostar. Tåget som går under Engelska Kanalen mellan London och Paris. Hade vi haft råd hade vi sen fortsatt till Venedig med Orient Expressen tagit ytterligare ett tåg till Rom för att därifrån ta nattåget till Palermo.

Han är tågfantast min lilla gubbe. Nu blir det alldeles för dyrt för oss att ta Orient Expressen och det skulle dessutom kosta honom alltför många ledighetsdagar och min plikttrogna man tycker inte att en jämn födelsedag är skäl nog att ta semester 14 dagar, på icke säsong. Nå vi åkte till London i onsdags, idag (på själva födelsedagen) tar vi alltså tåget till Paris där han kommer att få en överaskning. På söndag blir det kosan hemmåt med smalare plånböcker men med goda minnen.

I London har vi bokat in oss på Sound of Music. Egentligen ville vi går på Opera eller balett men det var inte så enkelt att hitta biljetter till det eftersom vi inte visste var vi skulle leta riktigt. Dessutom ville vi att det skulle vara ett stycke vi kände igen och ja vi känner till flera Operor men kan ni nån mer balett än Svansjön? I London ska man dessutom passa på att äta indiskt och förutom pubarna så finns det faktiskt väldigt många Winehouses med utmärkt vin och lite stillsammare miljö. Lilla Gubben är en utmärkt guide i London då han bodde där ett par år på 80-talet.

Sist jag var i Paris var jag 15 år. Det var min födelsedag och mina snälla föräldrar tyckte att vi skulle fira den i Eifeltornet så att jag alltid skulle minnas den. Och nog minns jag alltid, PANIKEN och höjdskräcken, jag vågade varken blunda eller titta och höll mig krampaktigt i mettalkosntruktionen som alla säger är så stabil. Nu kommer ingen att kunna locka mig upp i tornet, jag föredrar tunnlar under jorden helt klart om jag får välja. Vill maken (som enligt psykologsonen är besatt av infrastruktur) bestiga Eifeltornet så dricker jag gärna ett glas vin eller en kopp kaffe på en bar vi dess fot. En sak som jag vet att vi ska göra i Paris är besöka Hard Rock Café Lilla gubben är nämligen samlare av deras tröjor(bland en mass annat han samlar på är det här faktiskt något som används). Det ligger redan ett ganska stort antal i garderoben men Paris saknas. Annars finns ex båda Kuala Lumpur och Rekjavik.

Så au revoir på er

Kommentarer inaktiverade för Under jorden

Låter nästan som en titel på en obegriplig film. Lägg till i Seattle så blir det en romantisk komedi men jag lovar "Sömnlös i Rödeby" är varken romantiskt eller komiskt. Det är deprimerande. Jag sover urdåligt just nu. Somnar jag så vaknar jag igen efter ett par timmar och är klarvaken men oftast ligger jag bara där och vrider mig timme efter timme. Skönt med katten som gör mig sällskap när jag till slut tar mig ut till soffan eftersom det är meningslöst att ligga kvar i sängen. Då blir vi bara två som får en sömnlös natt (visserligen blir katten jättegald men så roligt ska vi inte ha). Jag får hoppas att naturen tar ut sin rätt och att jag om jag inte försöker sova hela dagen till slut blir ett offer för moder natur och somnar. Mer sömntabletter än en ½ vägrar jag att ta då blir det bara en värre framåt dagen.

Jag har en lustig egenhet att jag inte tål medicin i doser som läkarna tycker. När de skrev ut antidepressiva i normala doser blev jag dödssjuk, när jag själv hade doserat tidigare och hållt mig till 1/4 av dygnsdosen så blev jag om än inte bra så i alla fall bättre. Vet inte riktigt varför men en teori som min gamle husläkare hade var att jag helt enkelt hade en längre halveringstid på vissa substanser och ju mer medicinen var tänkt att var sk depåmedicin ju sämre blev den på mig. Jag blev helt enkelt överdoserad efter ett tag. Så sömnmedel tar jag i ½ eller 1/3 tablett när läkarna och fass tror på 1-2. Jag blir ju påverkad somnar jag inte så är det nåt annat som bultar i min själ mer medicin lär inte hjälpa men risken är stor, stjälpa. Så sjuk som jag var när jag gått ett år på deras doser vill jag aldrig bli igen då dör jag hellre.

Nu hoppas jag att jag sover i natt och inte får en natt till på soffan det är inget skönt för ryggen.

Sov Gott

Kommentarer inaktiverade för Sönläsa nätter

Har sett väldigt mycket på film de här influensadagarna när jag inte orkat göra nåt annat. Eftersom också sonen varit dålig har vi ibland sett filmer ihop. Wallace och Gromit till exempel, den leende lergubben och hans lerhund som ständigt råkar ut för skurkar, tillhör mina favoriter som jag kan se om och om igen. Sonen tycker inte längre de är fullt lika underhållande som han gjorde när han var mindre, det blir väl så, som liten gillar man något och som lite större blir det mest bara töntigt men sen när man blir vuxen vågar man bli barnslig igen. Därför blir det mest jag som sitter och skrattar högt när de jagar skurkar på hissnande färder genom bagerier och i trädgårdsland.

Sen såg vi Batman, den nyaste som tydligen ligger högt på försäljningslistor om jag förstått det rätt.

Det började med nåt bankrån. Så långt var jag med. Men sen blev det hela lite luddigt. Vem var Batman, och vilka var alla de andra? Och vad gjorde de? Vad pratade de om? Efter en timme satt jag fortfarande som ett frågetecken Frownoch undrade när filmen egentligen skulle börja på riktigt, att jag satt kvar berodde på att jag inte ville ge mig, jag försökte nu se vad den här filmen inte handlade om. Och jag har en teori, jag tror den inte handlade om nånting alls. Jag tror filmmakarna helt enkelt har satt ihop scener på måfå, slängt in några repliker som lät farliga och myndiga och lagom rafflande, kryddat med lite vyer från skyskrapor och advokatkontor (tror jag det var) och sen fått ihop en snygg yta som de påstår innehåller en intrig. Jag säger definitivt: det gör den inte. det finns inte skymten av nån intrig. De driver med oss, och så sitter vi där och låtsas förstå för att vi tror att alla andra förstår. Men jag säger bara: Jag fattade inte ett skit! Alltsammans kunde varit på kinesiska och otextat. Nu har jag visserligen svårt för röriga intriger och snabba scenbyten, men det här… Nej, tro bara inte att jag går på det. Mig lurar ni inte.

För några år sen hade jag trott jag var en smula dum som inte förstår handlingen i en bästsäljande Batman-film. Numera skiter jag fullständigt i det. Kanske är det mina bokstäver som gör att jag hänger upp mig på detaljer och att jag måste förstå minsta ögonbrynshöjning i en film för att kunna hänga med i den, vem vet, men jag bryr mig inte. Jag tycker det känns befriande att sitta och känna sig korkad och dum i skallen ett tag. Ungefär som att låta bli att städa och plocka undan på nån vecka. att bejaka sin ADHD och istället göra tokroliga saker som man är bra på.

Förstår du nåt? sa jag till sonen. Nej, sa han. Men det är bra ändå. Jaha, vadå av det? undrade jag. Tja, det vet jag inte, sa han. Och tillade efter en stund: Är det inte dags att gå ut med hunden nu tror du?

Och så har jag alltså sett Riket, Lars von Triers tokroliga skräcksåpa, eller vad man ska kalla den, där Järegård står och skriker Danskjävlar på taket i slutet av varje avsnitt. Nu har jag sett hela första delen, allstå avsnitt 1-4. Och egentligen är alltsammans så tokigt att man borde stänga av och bara sucka och säga Vilket skräp! Men det gör man inte. Tvärtom. Jag har suttit helfokuserad och sugit in varenda scen. Och det är roligt och ruggigt och otäckt och bara sååååå spännande och helt vansinningt. Det är mer overkligt än det overkligaste, men ändå känns det realistiskt och trovärdigt in i minsta detalj. Så fort ett avsnitt varit slut har jag kastat mig över nästa. Nu har jag fyra långa härliga avsnitt kvar, och jag vågar knappt börja se dem för det känns som med böcker man inte vill ska ta slut. Jag vill ha kvar dem, ändå ska jag nog se första avsnittet av Riket 2 ikväll, tror jag, kan nog inte låta bli.

Det mest fantastiska med Riket är just att man faktiskt sitter där och tror på alltsammans trots att det är nåt så vansinnigt huvudlöst som en kombinerad spökhistoria-buskis-thriller-fars-såpa. Man köper helt enkelt alltsammans utan en enda invändning. Är det det som är Triers storhet? Att så övertygande kunna gestalta nåt som rimligtvis inte borde vara möjligt att getsalta utan att hamna i kalkon-facket. Han verkar för övrigt platsa i gänget med oss som har bokstavskombinationer, tycker jag – mobbad, utfrysen och utan kompisar som barn, och sedan i skolan så misslyckad att han blev utkastad, om man nu ska tro på sånt som skrivs. Och nu hyllad, och detta eftersom han vågat gå sin egen tokiga väg. Ja, inte vet jag, men jag tycker det låter misstänkt.

Inte för att jag vill jämföra mig med nåt filmskapargeni, men ändå kommer jag att tänka på min egen vägran att följa flocken när jag gick i skolan. Andra året på gymnasiet blev jag stoppad i trappan av min mycket ordentliga, gammaldags och rakryggade svensklärare. Jag måste bara säga att det var en fantastisk uppsats du har skrivit, utbrast hon (hon som aldrig sa nåt uppmuntrande, särskilt inte till mig). Ja, jag har inte läst nåt liknande, fortsatte hon, den var så bra! Och jag stod där och kände mig för en gångs skull en smula stolt. Men sen fortsatte hon: Men jag kan givetvis inte godkänna den, det förstår du väl, för det var ju inte så ni skulle skriva, du har gått alldeles för långt utanför gränserna beträffande både form och innehåll.

Jaha.

Och på den vägen fortsatte det och är fortfarande. Foot in mouthTongue out

Kommentarer inaktiverade för Att se på film och vara en smula dum i huvudet

Så har man varit soffliggare ett tag. ADHD och influensa blir en sån konstig kombination.

Den yttrar sig, i alla fall hos mig, i att jag blir soffliggare. Vaknar med feberdunket i pannan och STÅR INTE UT med att ligga kvar i sängen när det är morgon eftersom jag legat där hela natten halvsovande sådär som man gör när man har mer än 39 grader. Den vanliga rastlösheten är visserligen försvunnen och stressen finns inte ett dyft av men jag måste helt enkelt flytta in kudde och täcke till soffan BARA FÖR ATT BYTA MILJÖ. Se där, ADHD-nomaden. Flertalet nomader påstås ju ha ADHD-genen men inte ADHD-problemen. Alltså blir jag liggande i soffan istället. Där har jag datorn, och om jag flyttar till soffan i rummet intill har jag teven. Lite feberdisigt går det ju alltid att stirra på skärmen eller att följa intrigen i en film. Jag roade mig med att titta på de första delarna i von Triers "Riket", som jag inte sett förut. Det var lagom sjukt (på alla sätt). Dessutom roas jag av att en del av karaktärerna har påfallande många ADHD-drag, de är impulsiva, har en massa goda idéer (som dock inte alltid faller så väl ut), går sina egna vägar och får ilskna utbrott som de ångrar.

Ligg kvar i sängen fyra dagar eller tills febern gått ner, stod det i en tidningsartikel idag angående influensan. Som ADHD-are flyttar jag dock mellan sängen och soffa 1 och soffa 2. Kan inte stanna för länge på nåt ställe, då blir det tråkigt. Känner mig som guldfisken som simmar omkring i sin skål, Ojdå så kul, det var längesen jag var här! tänker jag när jag kommer insläpandes med täcke och kudde till tv-soffan. Och lika kul blir det att flytta tillbaka till andra soffan när filmen är slut. Man får vara glad för det lilla. Världen begränsas onekligen när man drabbas av influensa.

 

Kommentarer inaktiverade för Soffliggare

Inom marknadsföring är det här ett begrepp "Empty Nest" (Tomt bo)precis som småbarnsföräldrar, tonårsfamiljer och singlar. När barnen flyttat hemifrån så är man målgrupp för en viss sorts marknadsföring eller är det så att man när livet förändras så förändrar man sina köpvanor och därmed ska man påverkas. Jag vet inte. Marknadsföring och information har mycket gemensamt men inte allt.

Nu är mitt bo tomt igen och vardagen har kommit. I går lyfte lillebror till SauPaulo för ett halvår i Sydamerika med kombinerade språkstuddier och volontärarbete. ADHDpojken har åkt till Lund för några sista intensiva dagar på terminen så just nu är mitt bo tomt. Snart fylls det dock igen när ADHDpojkern för en kort tid blir mambo igen för att slippa slås mot CSN en termin och läsa igen sina restade poäng (och förhoppningsvis få sin ADHDutredning och därmed få hjälp genom fortsatta studier).  Tomt känns det i alla fall både positivt och negativt. När barnen reser så långt bort som lillebror och sjömannen ofta gör så finns det alltid en viss rädsla med i avskedet. En rädsla som jag anser att man måste hålla för sig själv vissa risker måste man ta och när man blivit vuxen nog att försörja sig själv så ska jag inte lägga mig i. Så låt oss kalla det att det blir extra tomt.

Samtidigt tror jag alla som får återinflyttade vuxna barn vet hur jobbigt det kan var det är som att bo i kollektiv med nån som faktiskt ser det som att "mamma jobbar här". Med ADHD i bilden så är det bäddat för konflikter inte minst med min bokstavsbefriade man som ständigt måste påminnas om att ADHDpojken inte har sett alla de smulor han ser (och oftast inte jag heller).

Tog en titt i TV-programmet nu när vardagen är här igen och ser att utmärkta serien Anne på Grönkulla fortsätter ett tag till. Anne (med ett e) hade troligen ADHD hon pladdrar konstant och säger fel saker är klumpig och tycker att hennes röda hår är Guds straff så varför ska hon be till honom. En utmärkt berättelse om hur svårt livet var för en uppkäftig flicka (och om jag fatta det rätt självbiografisk till stora delar) vilket stärker ADHDkvinnors uppfattning ocm att många kvinnor med ADHD är kreativa kvinnor som har svårt att passa in i mönstret eller tvärtom; Många kreativa kvinnor kanske är det just för att de har sin bokstäver inte trots.

Ja Marianne jag syftar på dig bl. a. hur många fler av er därute har kreativa jobb? Många av de medlemsmejl vi får visar på en hög andel med egna företagare ofta inom konstnärliga yrken. Har jag rätt? Fyll i vår enkät undersökning på ADHDkvinnor.se /Kajsa

PS Du måste vara medlem och inloggad för att kunna svara om du inte är det så kommer du till inloggningsidan där du också hittar länken för att registrera dig.DS

Kommentarer inaktiverade för Empty Nest

De flesta som träffar mig tycker att jag är en kaxig d-l. T o m när jag är som mest deprimerad ger jag ett så självsäkert intryck att man inte riktigt tror mig när jag berättar hur dåligt jag mår.  Jag vet att jag är "duktig" och att jag "kan" men min självkänsla är i botten. Jag har aldrig kännt mig älskvärd i bokstavlig bemärkelse. Värd att älska. Jämt får jag dessutom höra vilken tur jag har att min familj står ut med mina olater och depressionen. Och jag håller med jag försöker kompensera genom att prestera och att hålla räkningen på vad jag presterar. Alltså hjänkoll på statistiken på adhdkvinnor.se, på antal medlemmar på mejlboxen och annat jag kan kontrollera. Bankkontot t e x inte så  att jag vet på öret hur mycket jag har men jag kontrollerar Internetbanken flera gånger i veckan så inga konstigheter händer.

Självkänslan den har man från barndomen den presterar man inte fram det är den som säger dig att du duger även när du inte presterar. Det är som jag ser det vår främsta uppgift som föräldrar (förutom möjligen mat och kläder) att ge våra barn en god självkänsla.

Just nu är det midvinter och även om jag nu för varje dag håller koll på att dagen blir längre och mörkret får allt mindre tid så är det en tuff tid för mig. Värdelösheten liksom kommer krypande som mörkrädslan när man var barn. Depressionen är mitt "monster under sängen" som gör att jag inte kan somna utan piller på kvällen och vaknar innnan tidningen gör det värt att gå upp på morgonen. Jag tänder mina starka dagsljuslampor för att mota bort monstret och jag tänker försöka ta reda på mer om sambandet mellan ADHD och depressioner. Varför är vi så många som lider av båda?

Finns det ett biologiskt samband i de signalsubstanser som verkar koppla fel hos oss kvinnor med ADHD? Är det folks klumpiga reaktioner på vår klumpighet som gett oss dålig självkänsla som barn? Eller är det så att det är hormonerna de kvinnliga som gör oss så sårbara? Det verkar finnas ett samband även mellan fibromyalgi och utbrändhet och ADHD. Hur mycket forskning som bekräftar detta det verkligen finns det vet jag inte alls men jag ska föröska ta reda på det, för min egen skull och jag tänker dela med mig till alla er som orkar läsa.

Idag skiner solen och snön gnistrar, reflekterar det livgivande ljuset till mig. Katten är överlycklig över att hela trädgården är fullt av nått vitt som man kan busa med och i morgon öppnar Blekinges enda skidbacke här i Rödeby. (Ja jag ska ta vara på det positiva även om det är svårt)

one

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented