Igår kom det siffror som inte ger oss som idag inte får den vård vi behöver särskilt mycket hopp om att få den inom överskådlig tid. BNP minskar med 4,9% jämfört med för ett år sedan. Till skillnad från många andra index är detta ett som inte bygger på vad folk tror utan vad som faktiskt producerades i varor i tjänster i gamla Svedala. Ekonomin har gjort en tvärbroms. Om man som jag lärt sig köra Ecodrive så vet man att det kostar. Kostar i förlorad energi när man använt bromsen och i tillförd energi när farten ska upp igen. En av huvudteserna i Ecodrive är att titta långt fram, ser man en uppförsbacke så ska man ge ett lätt men väldigt stadigt pådrag för att komma över krönet så billigt som möjligt. Ser man att det är stopp längre fram så ska man växla ner och använda motorbroms så att energin tas tillvara i systemet och för att slippa tvärstopp. Så snälla kan någon skcika regerngen på Ecodrivekurs för i ekonomi så är det ju precis likadant se långt fram, undvik tvärstopp och ge ett jämnt gaspådrag i uppförsbacken så att man kommer billigt över krönet. Alla åtgärder som kommer för sent är dyra.

Vi kvinnor med ADHD behöver bättre vård vi har inte råd med att ni tvärbromsar vården.

Vad tycker media SvD, DN, Sydsvenskan ,Newsmill, Newsdesk

PS: Kan inte låta bli att glädjas lite åt gårdagens premiär på "så ska det låta" som innehöll många av de svenska unga artister som jag gärna ser. Sibel som är ADHDpojkens klasskamrat från grundskolan betyder för mig inte bara en människa som övervunnit sjukdom och handikapp utan också att svensk skolpolitik kan vara lyckad. Lillebror, ADHDpojken och Sibel gick alla i musikklasser i kommunal skola. Anledningen till att jag sökte dit med mina pojkar var ju just att jag börjat ana att problemen men barnen i skolan (som jag nu vet är ADHD) kanske skulle minska i klasser där man använde kroppen lite mer istället för knoppen. Bostadsmarknaden, utbudet i Kristianstad på 90-talets slut och mitt eget musikintresse gjorde att det blev just musikklass. Något jag aldrig ångrat. Skolledan sköts upp flera år jämfört med de äldre pojkarna och även betygen blev bra eftersom lärarna var engagerade i elverna på mer än en nivå. Dessa höjdpunkter som eleverna bjöd på flera gånger om året i Koserthus eller aula får fortfarande det att går rysningar i genom kroppen på mig. Hur många av er har hört era barn sjunga Fångarnas kör? Svensk skolpolitik när den är som bäst.

Så tack Sibel, Brolle, Sonja och Markolio för premiären på "Så ska det låta".

 

Kommentering avstängd

Från att det på min mammas tid var nästan omöjligt för en kvinna att ens få ta studenten,(Mamma var den första från hennes by.) är det idag flest kvinnor på våra högskolor och flickor har bäst betyg. Killarna däremot mår bättre. Detta dilemma är ju en del av den problematik som vi tar upp här på adhdkvinnor.se att vore vi bara män så kunde vi väl fått vara så här. Klumpiga och slarviga och ganska osociala. SvD skriver idag om de prestationskrav vi lägger på unga kvinnor och att det får till följd att tjejerna nu är högtutbildade med bra betyg men mår skit.

FÖr att jämställdheten ska bli det den är tänkt att vara måste vi låta våra barn vara barn och inte bara stark pojke och duktig flicka. Det är inte betygen som avgör hur bra du mår i livet. När det gäller kvinnor är det t o m tvärtom ibland. Hur det sen går för oss adhdkvinoor som fortsätter att bete oss manligt klumpigt att glömma gymapåsen till barnen och att inte beta av klädhögarna en gång i veckan blir en följetång i stress och lidande. Om man inte avstår. Avstår från familj eller avstår från karriär. För vi kan inte klara båda och leva upp till de kvinnliga kraven.

På längre sikt tycker jag, det hopppas jag att ni förstått, att vi måste ändra på omvärldens syn på kvinnors naturliga sysslor och begåvingar, men nu just nu för alla med ADHD eller andra neuropsykiskafunktionshinder så måste hjälp och resurser fördelas så att kvinnornas problem blir synliga någon annan stans än i läkarnas receptblock.

Se till att ADH, särskilt hos kvinnor och flickor, hör till de handikapp som får rätt till hjälp och coaching, inte för att handikappet skulle behöva vara så handikappande i det ideala samhället utan för att låta oss slippa bli utpekade som förlorare redan innan vi gått ut nian.

Jag var ett barn som inte bettede mig som en flicka skulle inte nu och inte på 60-talet. Jag var högljudd, vägrade sitta still och svarade emot lärarna. Idag hade jag kanske inte varit så udda som jag var då men nog hade jag märkts. Min mamma var lärare på samma skola som jag gick och hon fick skämmas i lärarrummet varje dag. Nu vet jag att hon nog inte tyckte att det jag gjorde var så konstigt och framförallt visste hon ju att det var jag sån är Kajsa, men hon vågade inte stå upp för min rätt att vara sån. Det som händer är som vatten på en sten man blir urholkad sakta, sakta. Så utan att bli tyst och fortfarande har jag svårt att sitta still så har omvärldens reaktioner från lekis till nu sakta brutit ner den jag var.

2 com

Dett är väl något av ett tema i våra bloggar här på adhdkvinnor.se men alldeles nyss avslutade jag en underbar bok om en annorlunda människa. Alan Turing. Det är David Lagercrantz roman byggd på forskning om matematikern och datorns fader Alan Turing, "Syndafall i Winslow". Boken är som sagt en roman och det är helt klart svårt att veta vad som är fakta och vad som är Lagercrantz kringberättelse men det gör mig inget. Kontentan i berättelsen är att Turing som var ett geni och helt klart påverkade utgången av andra välrdskriget genom att hjälpa till att knäcka naziitysklands chiffer och koder med Enigma ändå dog som utstött för att han var annorlunda. Idén var att en maskin lättare förstod vad en maskin hittat på och att genom att hitta motsägelser i stället för sanningar i logiken så kan vi närma oss sanningen och se mönstret.

Centralt i boken är den sk lögnarparadoxen. Allt är lögn. Vilket, om det är sant, är ett bevis för att allt inte är lögn och därmed kan det inte vara sant osv. En liknade paradox är den i ironiska sammanhang ställda frågan " Har du slutat slå din fru?" Vilken är omöjlig att svara på med ja eller nej utan att medge att man slagit sin fru.

Turing är också homosexuell och blir efter kriget trots att han räddat landet dömd för sodomi som ju i Storbritanien var olagligt och liksom i Sverige, betraktades som en sjukdom, på 50-talet. Han fick välja mellan att fängslas eller ta kvinnliga könshormon. (TVÅNGSVÅRD) Detta för att botas från sin homosexualitet. Historien börjar vid Turings självmord genom ett förgiftat äpple. Vi lotsas igenom de historiska händelserna av den fiktiva kriminalassistent Leonard Corell som blir förbryllad av såväl Turings död som av det som han hittar om Turings liv. Genom honom får vi samtidens fördomar och åsikter speglade och vända ut och in.

Jag kan inte låta bli att dra mina egna ganska slitna paraleller mellan homosexuella och ADHDmänniskor, alla vill inte bli botade och ingen ska bli tvångsmedicinerad. Vare sig för sin egen eller för något allmänt bästa. På femtiotalet var det direkt livsfarligt att vara homosexuell och något man fick hålla djupt inlåst i garderoben. De som hade ADHD hade inte samma problem som idag eftersom skolan var uppbyggd på rutiner, schema och memorering. Ingen krävde flexibilitet och stresstålighet utan man dög om man hade två starka armar. Det fanns säkert sammanhang där ADHD redan då gav problem inte minst i de finare salongerna men i stort tror jag inte det var färre då bara inte samma problem som dagens informationssamhälle och nutidens dubbekarbetande kvinnoideal ger oss adhdkvinnor.

Sensmoralen i boken är inte skriven på näsan och bildspråket är rikt om man som jag läst lite matte och algoritmteori på högskola så blir bokens disskusioner än intressantare men jag kommer nu att sätta den i händerna på familjens filosof, ADHDpojken, som jag hoppas får lika stort utbyte av boken som jag har haft. Roande är också det ständigt återkommande förgiftade äpplet inte minst i epilogens undran om var Appels logga kommer ifrån?

 Läs boken, döm själv. (Jag kommer att läsa den igen)

Vad tycker DN  GP Bokrecension.se Förlaget

Kommentering avstängd

Oväntat fick jag medhåll från vårdens högsta myndighet, Socialstyrelsen, som i går presenterade en utredning som visar att den psykiatriska tvångsvården inte innehåller någon kvalitet. Den intagne (patient kräver ju att det är vård) medicineras utan annan behandling och det är inte godtagbart. Få  fick psykologiska behandlingar och omvårdnads-/rehabiliteringsinsatser mm inte heller gjordes några vårdplaner upp. I de fall de gjordes var kvaliteten på insatserna oftast högre. Man har heller inte tittat på familjesitaionen och de barn som finns i familjerna har inte fått hjälp. Detta trots att man vet att många barn som mår dåligt har föräldrar med psykisk sjukdom hemma. Dessutom är avdelningarna där tvångsvård utövas överbelagda och har låg patientsäkerhet.

En gång i tiden så fick man psykiatrisk vård efter vilken diagnos man hade, i landet Sverige. På åttioltalet när den stora psykiatri refomren planerades pratade vitt och brett om att kvaliten i vården skulle höjas genom sektorisering. Dvs det är inte vad du lider av utan var du bor som avgör vilken vård du får. Tvånget och blandingen av patienter med hlet olika problembild gör att det i dag inte finns någon vård att tala om. En deprimerad person blir inte mindre skrämd av en våldsam och schisoid person än vad allmänheten blir.

Själv vistades jag (utan yttre tvång) på en av Blekinges vårdavdelningar inom psykiatrin i en dryg månad för två år sedan. Jag fick bara mediciner och några få samtal med den vårdpersonal som fanns i mitt team av mycket skiftande kvalitet (Ingrid var toppen, men någon lät mest som en programledare från Karlshamn i en dokysåpa för barn).Försöker skriva om vad som hände inom mig den där månaden och hur grymt sviken jag känner mig men klara inte riktigt av att hitta orden. Jag vet i alla fall att inläggning på vårdavdelning inte hjälper mig om jag är deprimerad, inte läkarnas medicinval, och inte skulle det bli bättre om det gjordes med tvång.
På de platser som fanns ca 20 så var det 3-4 st som tvångsvårdades. Ibland blev någon våldsam, hotfull eller rymmningsbenägen och då låstes vi alla in. De flesta av personalen tycktes inte bry sig alls med några få undatag. Själv hittade jag spår av hasch i mitt rum när jag las in, förutom vid intaget gjordes inga undersökningar av vad jag förvarade i mitt rum. Man förväntades ta permission till helgen det var en av de få saker man fick information om även tvångsvårdade patienter fick permisioner och läkemedel i påse  med sig( som inte kontrollerades när de kom tillbaka). Vård? Nej. Förvaring? Ja. När jag blev utskriven var det p g a platsbrist inte för att man trodde att min prognos förbättrats. Jag lovades terapeutkontakt inom en vecka men fick vänta i sex veckor och då fick min man tjata. Läkaren hade gått på semester.

Så jag vet att jag inte får bli så sjuk igen för vården gjorde mig bara sämre tills jag beslöt mig för att göra tvärtom. Ungefär som Pippi som sov med fötterna på huvudkudden och gick baklänges och ljög. Jag beslutade mig för att sluta med alla deras starka mediciner på egen hand, trots att man borde trappa ner, men det visste jag att jag aldrig skulle få hjälp med. När jag beskrev hur jag led av medicinerna så var fler mediciner mot biverkningarna deras recept. Jag var dödsjuk i två veckor men sen mådde jag bättre än på år.
Jag är inte helt fri från min depression, men efter ca 15 månader utan antideprissiva så är jag inte suicidal, lycklig en och annan dag och min fysik (läs magen) fungerar nästan. ( Det är det där med att sova eller rättare sagt somna när benen fortfarande plågas av biverkningarna medicinen gav.) Men, nej, alla doktorer jag är inte manisk snarare ångestfylld inför comorbiditeten till ADHD som ni varje vecka funderar på (dvs vilka andra sjukdomar som ofelebart drabbar oss med ADHD alldels av sig självt). Själv vet jag att det är PTS det vill säga depression orsakat av det trauma det är att bli behandlad som en främling i mitt sk land (jag hör ju egentligen till ADHD-landet), mobbad på min arbetsplats och att jag fått fly från våld utan att bli trodd för att jag inte kan beskriva min verklighet på ert språk. (Någon tolk var det aldrig nån som erbjöd mig)

Ge alla unga ADHDare rätt vård, förändra samhällets attityder till oss som är "annorlunda". Då kanske man inte behöver behandla "gamla käringar", som jag, för depression utan vi kan hoppa runt  hela livet, i våra för stora skor och färgranna kläder och se annorlunda ut utan att skämmas, ett enda dugg.

Vad tycker andra om detta: Aftonbladet,  DN, SvD, Newsdesk SR

Kommentering avstängd

Sitter här med min ständigt närvarande förkylning, en sån där som tydligen inte går över hur mycket vitlök och c-vitamin man än tar. Jag börjar undra om det är som nåt slags omedvetet skydd för min ständiga ADHD-stress som jag hela tiden dras med snuva och hosta och en släng feber. Jag blir nämligen mycket lugnare när jag är förkyld eftersom jag vet att jag inte kan stressa för att jag helt enkelt inte orkar. När man är förkyld och hängig och så hes att man knappt kan prata har man en orsak att inte jobba ihjäl sig i köket med matlagning och disk, man måste inte städa undan ens det synliga dammet (för det är inte nyttigt att dra omkring dammsugarn när man hela tiden hostar sådär) och man kan till och med lunka i långsam-promenader med hunden eftersom man inte kan motionera för tillfället utan tvärtom bör avstå från motion och vila istället. Hunden upppskattar de långsamma promenaderna och sitter gärna och kurar i soffan bredvid mig, så varför drabbas av dåligt samvete? Resten av familjen sysselsätter sig med sitt och är nöjda och glada med att fixa egen mat, så varför bry sig? Varför inte bara luta sig tillbaka i soffan och njuta av att man inte måste göra det eller det?

Är det det kvinnliga dåliga samvetet som knackar en på ryggen? Sitt inte där och spela sjuk utan gör nåt nyttigt! Såååå sjuk är du väl ändå inte att du inte kan dra skurtrasan några varv över bordet eller torka bort gruset från hallgolvet?

Måste göra det och det och det innan man kan göra det man helst vill – sätta sig med boken eller filmen eller jobba med nåt man tycker är kul. När man gjort allt man bprde göra är man så trött så man inte orkar göra det man ville göra. Känns det igen???

Men nu gör jag vad jag vill. Det är inte mitt fel. Det är förkylningens fel så skyll inte på mig att jag är en usel ADHD-morsa som inte tar ansvar för nåt. Inte ens hunden. Henne skickar jag ut maken med på långa promenader. Det är nyttigt för honom också. Men han är ju man och har aldrig dåligt samvete för att han gör det han vill först och sen det han måste.

Det är skönt att bli accepterad för att man inte gör nåt annat än sitter i soffan och ser på film och läser böcker. Kanske är det dock accepterandet från mig själv som jag mest behöver. JAAA, jag får sitta här, jag behöver inte ha dåligt samvete. Det är inte mitt fel.

Vad sägs om en ADHD-skylt att hänga upp på väggen i varje rum? Jag är en ADHD-kvinna, det är inte mitt fel att det ser ut som det gör här. En förkylning, visst det är ett godtagbart skäl, men ADHD…? Nja, det är väl ändå inte bokstävernas utan mitt fel att…

Hade jag tänkt så om jag varit man? Nej, aldrig.

one

Började dagen med Hjärnstorm i repris. Lika intressant som vanligt och måste kommenteras. Fobiträning mot höjdskräck enligt påhittad modell av programledaren. Han ville nämliggen visa att en fobi är botningsbar när terapeuten får den behandlade att tro på sina metoder. Det är därför som alternativa behandlingar funkar så väl och medicin och tvångsvård så dåiligt, på längre sikt. "offrena" eller försökspersonerna fick veta att de skulle fobitränas enligt erkänt mönster och fick rita teckningar lyssna på en CD och se på film med påstått dolda budskap mm. Efter 10 dagars behandling med hemläxor kunda båda försökspersonerna klättra 5-10 meter i en repstege vilket de inte klarat att ens tänka på i programmets början.

Ergo: Eftersom jag inte tror på elchocker för min del och hatar allt tvång så skulle tvångsgenomförda eller övertalade behandlingar få fel effekt på mig.

Om man däremot tror på elchocker, kanske har mött någon som blivit bra eller läst om det i positiva ordalag eller helt enklet litar på läkaren som föreslår det, så kan det hjälpa (bevisligen så gör det det också läs förra bloggen kommentar och se reportageserien på Sydnytt). För mig är Gökboet, min bekant som tappade minnet samt mitt hat för allt tvång, saker som talar emot ett lyckat behandlingsresultat.

Det finns undersökningar som visar att t  o m mediciner med klar fysisk påverkan på ex blodtryck verkar sämre om man inte tror på dem. Jag tycker alltså att behandling inom psykiatrin ska bygga på frivillighet och att läkarna och terapeuterna lägger krut på att motivera och förklara istället för att bara ta fram receptblocket när någon säger ordet depression. Jag tror på samtalsterapi inte som något slags under utan för att jag då hinner lägga alla pusselbitar tillrätta och tror att terapeuten har förstått vad som fattas mig. Men det kan gå väldigt fel där också, sist jag försökte så höll jag på att slå något hårt i huvudet på terapeuten och kom fram till att det var bäst att vi avbröt det här fort. Förtroendet från min sida var 0 och som jag uppfattade det tyckte han att jag var en d_t gnällig käring som dessutom ställde krav.

Att inte få välja behandling att inte ens bli erbjuden behandling utom mediciner det hjälper ingen. Om självkänslan är 0 innan så blir den inte bättre när man inte ens är värd att försöka bota.

Kommentering avstängd

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented