Dett är väl något av ett tema i våra bloggar här på adhdkvinnor.se men alldeles nyss avslutade jag en underbar bok om en annorlunda människa. Alan Turing. Det är David Lagercrantz roman byggd på forskning om matematikern och datorns fader Alan Turing, "Syndafall i Winslow". Boken är som sagt en roman och det är helt klart svårt att veta vad som är fakta och vad som är Lagercrantz kringberättelse men det gör mig inget. Kontentan i berättelsen är att Turing som var ett geni och helt klart påverkade utgången av andra välrdskriget genom att hjälpa till att knäcka naziitysklands chiffer och koder med Enigma ändå dog som utstött för att han var annorlunda. Idén var att en maskin lättare förstod vad en maskin hittat på och att genom att hitta motsägelser i stället för sanningar i logiken så kan vi närma oss sanningen och se mönstret.

Centralt i boken är den sk lögnarparadoxen. Allt är lögn. Vilket, om det är sant, är ett bevis för att allt inte är lögn och därmed kan det inte vara sant osv. En liknade paradox är den i ironiska sammanhang ställda frågan " Har du slutat slå din fru?" Vilken är omöjlig att svara på med ja eller nej utan att medge att man slagit sin fru.

Turing är också homosexuell och blir efter kriget trots att han räddat landet dömd för sodomi som ju i Storbritanien var olagligt och liksom i Sverige, betraktades som en sjukdom, på 50-talet. Han fick välja mellan att fängslas eller ta kvinnliga könshormon. (TVÅNGSVÅRD) Detta för att botas från sin homosexualitet. Historien börjar vid Turings självmord genom ett förgiftat äpple. Vi lotsas igenom de historiska händelserna av den fiktiva kriminalassistent Leonard Corell som blir förbryllad av såväl Turings död som av det som han hittar om Turings liv. Genom honom får vi samtidens fördomar och åsikter speglade och vända ut och in.

Jag kan inte låta bli att dra mina egna ganska slitna paraleller mellan homosexuella och ADHDmänniskor, alla vill inte bli botade och ingen ska bli tvångsmedicinerad. Vare sig för sin egen eller för något allmänt bästa. På femtiotalet var det direkt livsfarligt att vara homosexuell och något man fick hålla djupt inlåst i garderoben. De som hade ADHD hade inte samma problem som idag eftersom skolan var uppbyggd på rutiner, schema och memorering. Ingen krävde flexibilitet och stresstålighet utan man dög om man hade två starka armar. Det fanns säkert sammanhang där ADHD redan då gav problem inte minst i de finare salongerna men i stort tror jag inte det var färre då bara inte samma problem som dagens informationssamhälle och nutidens dubbekarbetande kvinnoideal ger oss adhdkvinnor.

Sensmoralen i boken är inte skriven på näsan och bildspråket är rikt om man som jag läst lite matte och algoritmteori på högskola så blir bokens disskusioner än intressantare men jag kommer nu att sätta den i händerna på familjens filosof, ADHDpojken, som jag hoppas får lika stort utbyte av boken som jag har haft. Roande är också det ständigt återkommande förgiftade äpplet inte minst i epilogens undran om var Appels logga kommer ifrån?

 Läs boken, döm själv. (Jag kommer att läsa den igen)

Vad tycker DN  GP Bokrecension.se Förlaget