Från att det på min mammas tid var nästan omöjligt för en kvinna att ens få ta studenten,(Mamma var den första från hennes by.) är det idag flest kvinnor på våra högskolor och flickor har bäst betyg. Killarna däremot mår bättre. Detta dilemma är ju en del av den problematik som vi tar upp här på adhdkvinnor.se att vore vi bara män så kunde vi väl fått vara så här. Klumpiga och slarviga och ganska osociala. SvD skriver idag om de prestationskrav vi lägger på unga kvinnor och att det får till följd att tjejerna nu är högtutbildade med bra betyg men mår skit.

FÖr att jämställdheten ska bli det den är tänkt att vara måste vi låta våra barn vara barn och inte bara stark pojke och duktig flicka. Det är inte betygen som avgör hur bra du mår i livet. När det gäller kvinnor är det t o m tvärtom ibland. Hur det sen går för oss adhdkvinoor som fortsätter att bete oss manligt klumpigt att glömma gymapåsen till barnen och att inte beta av klädhögarna en gång i veckan blir en följetång i stress och lidande. Om man inte avstår. Avstår från familj eller avstår från karriär. För vi kan inte klara båda och leva upp till de kvinnliga kraven.

På längre sikt tycker jag, det hopppas jag att ni förstått, att vi måste ändra på omvärldens syn på kvinnors naturliga sysslor och begåvingar, men nu just nu för alla med ADHD eller andra neuropsykiskafunktionshinder så måste hjälp och resurser fördelas så att kvinnornas problem blir synliga någon annan stans än i läkarnas receptblock.

Se till att ADH, särskilt hos kvinnor och flickor, hör till de handikapp som får rätt till hjälp och coaching, inte för att handikappet skulle behöva vara så handikappande i det ideala samhället utan för att låta oss slippa bli utpekade som förlorare redan innan vi gått ut nian.

Jag var ett barn som inte bettede mig som en flicka skulle inte nu och inte på 60-talet. Jag var högljudd, vägrade sitta still och svarade emot lärarna. Idag hade jag kanske inte varit så udda som jag var då men nog hade jag märkts. Min mamma var lärare på samma skola som jag gick och hon fick skämmas i lärarrummet varje dag. Nu vet jag att hon nog inte tyckte att det jag gjorde var så konstigt och framförallt visste hon ju att det var jag sån är Kajsa, men hon vågade inte stå upp för min rätt att vara sån. Det som händer är som vatten på en sten man blir urholkad sakta, sakta. Så utan att bli tyst och fortfarande har jag svårt att sitta still så har omvärldens reaktioner från lekis till nu sakta brutit ner den jag var.