Sitter här med min ständigt närvarande förkylning, en sån där som tydligen inte går över hur mycket vitlök och c-vitamin man än tar. Jag börjar undra om det är som nåt slags omedvetet skydd för min ständiga ADHD-stress som jag hela tiden dras med snuva och hosta och en släng feber. Jag blir nämligen mycket lugnare när jag är förkyld eftersom jag vet att jag inte kan stressa för att jag helt enkelt inte orkar. När man är förkyld och hängig och så hes att man knappt kan prata har man en orsak att inte jobba ihjäl sig i köket med matlagning och disk, man måste inte städa undan ens det synliga dammet (för det är inte nyttigt att dra omkring dammsugarn när man hela tiden hostar sådär) och man kan till och med lunka i långsam-promenader med hunden eftersom man inte kan motionera för tillfället utan tvärtom bör avstå från motion och vila istället. Hunden upppskattar de långsamma promenaderna och sitter gärna och kurar i soffan bredvid mig, så varför drabbas av dåligt samvete? Resten av familjen sysselsätter sig med sitt och är nöjda och glada med att fixa egen mat, så varför bry sig? Varför inte bara luta sig tillbaka i soffan och njuta av att man inte måste göra det eller det?

Är det det kvinnliga dåliga samvetet som knackar en på ryggen? Sitt inte där och spela sjuk utan gör nåt nyttigt! Såååå sjuk är du väl ändå inte att du inte kan dra skurtrasan några varv över bordet eller torka bort gruset från hallgolvet?

Måste göra det och det och det innan man kan göra det man helst vill – sätta sig med boken eller filmen eller jobba med nåt man tycker är kul. När man gjort allt man bprde göra är man så trött så man inte orkar göra det man ville göra. Känns det igen???

Men nu gör jag vad jag vill. Det är inte mitt fel. Det är förkylningens fel så skyll inte på mig att jag är en usel ADHD-morsa som inte tar ansvar för nåt. Inte ens hunden. Henne skickar jag ut maken med på långa promenader. Det är nyttigt för honom också. Men han är ju man och har aldrig dåligt samvete för att han gör det han vill först och sen det han måste.

Det är skönt att bli accepterad för att man inte gör nåt annat än sitter i soffan och ser på film och läser böcker. Kanske är det dock accepterandet från mig själv som jag mest behöver. JAAA, jag får sitta här, jag behöver inte ha dåligt samvete. Det är inte mitt fel.

Vad sägs om en ADHD-skylt att hänga upp på väggen i varje rum? Jag är en ADHD-kvinna, det är inte mitt fel att det ser ut som det gör här. En förkylning, visst det är ett godtagbart skäl, men ADHD…? Nja, det är väl ändå inte bokstävernas utan mitt fel att…

Hade jag tänkt så om jag varit man? Nej, aldrig.