SOm jag tidigare nämnt så diskuteras psykvården här i Blekinge i medierna ganska regelbundet om än ostrukturerat. Om någon satte ihop alla artiklar och reportage som görs med olyckliga människor i medierna så skulle bilden bli klarare och troligen peka på att Det finns ingen vård för den som är lite komplicerad.

En del reportage denna veckan i Sydnytt har handlat om elchocker som behandling mot depression och mani. Det är något som nästan alla deprimerade här erbjuds eller t o m övertalas att gå med på. Själv vägrar jag en av bieffkterna är nämligen att man förlorar sitt minne. Visserligen tror jag på de teorierna som säger att det är det goda minnet som gör oss deprimrade att händelser och upplevelser minns i hela kroppen och i själen. På det viset upplever man obehagliga händelser om och om igen i såväl vaket som sovande tillstånd. Men att bli av med mina minnen? Nej tack!

Jag hör till dem som minns väldigt tidigt redan från 3-4 års ålder har jag minnen av enstaka upplevleser. Som att sitta i min systers vagn eller att min mormor flyttade från huset när jag var 4. Min farfar som föddes på nyårsafton 1898 hävdade att han minndes sin 1 årsdag. Det var ju sekelskifte och han bodde på Gotland ( ni vet ön där så många har ADHD) han hade fått engelska sjukan och k´hade därför slutat gå (vilket vi i vår familj oftast gör för ett års ålder) och blivit placerad i sin vagga igen. Han minns att han vaknar i vaggan av att alla kyrkklockor på Gotland ringer. Ja, alla kan han väl inte ha kört men alla som varit på Gotland vet att det är väldigt tätt med kyrkor så på de flesta platser hörs mer än en kyrkklocka. Eftersom han fyllde ett år på nyårsafton vid förra sekelskiftet så är jag benägen att tro honom. Det var säkert en sån natt när alla gjorde sitt till för att den inte skulle glömmas bort.  Detta minne försöker jag nu att ge mina barn i arv jag berättade det för dem på nyårsafton detta sekelskiftet och kanske de kan berätta det för sina barn och barnbarn så att någon för historian vidare vid nästa sekelskifte också.

Nej mina minnen och min släkts minnen vill jag ha kvar även om en del av dem är så obehagliga att jag då och då blir djupt deprimerade. En bekant tog elchocker efter att ha varit sjuk ett par år och minnet har blivit klart sämre. Inte bara de gamla barndomsminnena har reducerats utan hennes förmåga att memorera vad som händer nu är klart sämre enligt hennes närmaste. Ingenting för mig.  Däremot skulle jag gärna ta emot sömnterapi. Tänk att få sova i 14 dagar mitt när depressionen är som djupast, bara låta tiden gå utan att behöva känna varje timslång sekund. Men ingen har nappat på denna bahndlingsmetod som jag själv hittat på så det blir väl inget med det.

2 com

Idag har jag som alltid börjat dagen med att läsa lokala tidningar. I blekinge finns det 2 en har jag av ideella skäl den andra för annonserna jag läser båda när jag är hemma. I dag som de flesta andra dagarn står det om psykvården i tidningarna. En man överföll en annan sen han inte fått den hjälp han tyckte sig behöva. Socialstyrelsen har kritiserat en av mottagningarna för att journalföring och uppföljning av en självmordsbenägen patient inte fungerat (den patinenten finns inte längre och de anhöriga anmälde). I övrigt står det dagligen om hur sjukvården inte lyssnar på anhöriga innan patienter släpps hem såväl inom psykiatri som somatik. I helgen när jag läste text Tv var 3 av 10 nyheter om våld i Blekinge minst en av dem var känd psykpatient.

Idag är det 14 dagar sedan jag ringde till psyket för att förnya mitt recept. Samtidigt bad jag om en tid hos läkaren eftersom jag inte varit där på över 6 månader. Det var kontoristen/mottagningssköterskan själv som föreslog det men jag hade själv tänkt att be om det. För lite mer än ett år sedan var jag också suicidal men det tycks inte bekymra min läkare det minsta. Så länge jag inte skriker och stör andra så bryr sig ingen. Nej jag mår inte så där jätte dåligt som då men jag blir heller inte bättre. Jag är livrädd för att bli skickad ut på arbetsträning eller ens kurs som jag mår nu. Jag klarar att handla och att gå till zoonterapeuten men annat avstår jag oftast för att det gör för ont. Ondast gör att inte vården bryr sig.

När ska "tysta" kvinnor med ADHD och efterräknigar som depression och självskadebeteende få hjälp? När ska hjälpen anpassas efter oss? När händer det här i Blekinge? Blekinge är ingen Anonym storstad men ändå ett av Sveriges mest tättbefolkade områden ca 135 000 på ett 11 mil långt och 4-5 mil brett län. Här finns inte en enda psykiatriker med privatpraktik och avtal med landstinget inte en enda psykolog med avtal heller och psykiatrin hjälper inte ens människor som brukar våld mot andra eller sig själva. Jag står väl längst ner på listan kan jag tro. Idag känner jag mig 0 värd.

3 com

Jo då jag blev nästan klar (med rumstylingen) inte till fem men innan jag stupade, de där sista små detaljerna riskerar som vanligt att inte bli gjorda. Idag har jag som mål att få dit gästsängen och sätta upp spegelväggen igen. Skönt med ett rent skrivbord både från papper, lappar, mynt och damm. Solen skiner ute så det artar sig att bli en rätt vacker dag.

Ser att gardinerna hänger på avigan och att jag inte "sparat" tillräckligt bra vid fönstret. När jag tittar på heminredning i TV så ser det så lätt ut. Spara vid alla kanter och sen rolla. Pyttsan. Ibland får jag mer färg på mig än väggen och ljuset förändras och gör att jag inte ser reultatet förrän nästa dag. Så jag tar inte på mig skyddskläder utan av mig det mesta, använder vattenbaserad färg och avslutar med att lägga pensel, roller och mig i vattenbad. Det ända homestylingprogram som känns realistisktik i min värld är "Arga snickaren". Så många gånger som jag bott på en arbetsplats i åratal, så många vänner jag har med hus som aldrig blivit klara. Ja det är bättre nu i 50-års åldern men när vi var 30!! Jag undrar om inte Arga snickaren hade blivit en väldigt bra ADHDcoach, han säger precis så raka saker och ger konkreta tips om hur man går till väga som jag tycker att jag behövt i mitt liv.

Något som också är nästan klart är Arboga rättegången. Det är väl klart? Nja vi vet ju inte om HD beviljar prövningstillstånd så innan domen vunnit laga kraft vågar man väl inte tro nåt. Skönt i a f att Hovrätten trodde på mamman till barnen. Själv tror jag att man kan minnas mycket om trauman, efter ett tag. Vet inte mycket om så allvarligt våld mot huvudet men jag tror på Arbogamamman när hon säger att hon såg tyskan i sin hall.

Det är så märkligt för mig att man kan ljuga i en rättegång, Ja inte såna lögner som "det var inte jag" utan om var man befann sig när det finns vittnen. Eller var man varit med sin dator, som tekniker vet jag hur tydliga fotspår vi gör i cyberymden. Stalkare har visserligen fått ett nytt sätt att förfölja men man måste kunna mycket om datorer och IP-teknik för att dölja sina fotspår helt. Jag har blivit stalkad på den gamla goda tiden med telefonförföljelse och det tog två byten av nummer och en allt mindre krets av folk som fick nummret innan förövaren hittades.

 

Kommentering avstängd

Vi funderar på att flytta och sälja huset inför en visning ska man ju fixa till lite extra inte bara ha rent och snyggt. Mäklarna säger att man ska ta bort det personliga så att de som tittar kan tänka in sina egna saker. Ni har väl alla sätt homestylingprogrammen när de fixar till på 4 dagar och sen säljs lägenheten/huset för mycket mer.

I verkligheten är det där svårt. I dagens läge så köper man inte en ny bostad innan man sålt den gamla och man har ju fullt med personliga saker som är svåra att flytta på eller ta bort. Min man har bott här i snart 25 år så han har väldigt många och väldigt personliga saker överallt som han dessutom tror är väldigt värdefulla. ( Är det någon som vill köpa en samling klassisk musik på stenkaka? Mejla) Själv flyttade jag hit för bara 5 år sedan och då hade jag flyttat runt och pendlat i 7 år så min barlast var ganska lättad. Då för 12 år sedan var jag med om att sälja över 600kvm och flytta till 72. Sen sålde jag de 72 och bodde i stugan som är 55. Men man köper ju på sig inte minst böcker. Så att göra av med personliga saker kan jag för egen del men hur gör man av med nån annans?

Så nu fösöker jag få gubben att rensa bland sina saker medan jag själv inte vet var jag ska börja. Styling vare sig av människor eller platser är inte riktigt min grej.
Men jag har nästen tömt den där bokhyllan som jag började med för 3 veckor sedan. Har bara en hylla kvar, sen ska jag montera ner den och flytta ut alla småsaker och måla väggarnaoch kryss i taket sätta upp gardiner. Ett rum som kommer att se bättre ut.
ADHDpojken har stökat runt i källaren med samma stylingmål och han är definitvt bättre på styling än på städning. Eftersom han dessutom får ta bort alla lillebrors saker (han är i Sydamerika) för lagring hos deras far så är han ganska nöjd och dessutom mätt eftersom jag köpte städpizza åt oss. Han vill helst att vi ska hålla oss borta från källaren så att han får jobba ifred men jag vill gärna hjälpa till och lilla gubben är överallt och spacklar. Själv hoppas jag att hinna allt i mitt rum i morgon (läs idag) så att lilla gubben får spader när han kommer hem kl fem. Troligare är väl att allt är halvfärdigt och han visserligen få spader men åt helt andra hållet.

Det känns som om vi med den här farten får huset klart till försäljning om 10 år eller så. Roomservice var är ni..

one

Jag har varit på skidsemester. Att packa upp när jag kom hem var också ett litet äventyr, om än lite mindre än att packa ner. Virriga hjärnan hade ingen riktigt koll på vart sakerna skulle och hallen såg ett tag ut som ett slagfält. Nu är allt lagt på sina ställen och hallen ser riktigt prydlig ut, för en gångs skull.

Jag har varit på främmande planeten Skidort. Klumpedunsan som blir nervös av att bara se på ett par pjäxor (pjäxor??? hårda bumlingar, obekäma fodral för fötterna). Men allt gick ganska hyfsat, jämförelsevis. Kom iväg två timmar senare än beräknat, men det gjorde inte så mycket eftersom jag är kolugn när jag sitter i bilen och kör. Då helfokuserar jag och lyssnar på musik eller böcker och det är en ganska behaglig tilllvaro. Man kan inget annat göra än att köra, inget som distraherar, inget plockande med olika saker på en och samma gång. där blir min hjärna klarvaken och jag som annars är strulig blir koncentrerad och lugn.

Framme. Ska plocka in bagaget. Bädda sängen. Ställa in mat i kylen. Förvirrat. Springer som vimsiga hönan hit och dit och tar tio gånger längre tid på mig än alla de andra att få mig installerad.

Sen till själva problemet. Sonen ska ha pjäxor på fötterna. ?????? Hur gör man? Vad är detta? I vilket snöre drar man och varför? Lager med olika plagg för det är nästan 20 minus ute. Jaha. Man pulsar ut i snön och alla andra svischar förbi en. Alla åker nerför en backe med saker på fötterna. Alla köar i en lift med saker på fötterna. Alla ser lite jagade ut och styltar omkring med konstoga saker på fötterna.

Sonen gnäller. Pjäxorna (de där??????) skaver. Jag tycker det är fullt natruligt att nåt sånt skaver och säger att det är inte konstigt alls. Tvärtom, det vore konstigt om det inte skavde. Sonen är inte riktigt nöjd med svaret. Han är arg på sina pjäxor och han är arg på skidjävlarna (ursäkta, men det hette så) som glider åt fel håll. Allt glider åt ett håll dit det inte är meningen att det ska glida, fötterna också. Han är arg på sin mamma som inte kan det här med skidsport. Som är en fullständig nolla på allt som ilar snabbt och som är mer expert på att gå och lulla i sin egen takt med kameran i handen och iaktta vad som händer runt omkring. Och det är då man märker att saker är underliga. Skidort. Folk fraktas i lemmeltåg uppför backar. De har på sig stora hjälmar, stora plåskor och står på underliga brädor. De skriker tillvarandra, ofta upprört. Särskilt skriker kloka vuxna till sina odågor till barn: "Så här ska du göra, akta dig, skynda dig, kom nu, var inte så löjlig det är inget att vara rädd för, titta på pappa, så gör du likadant, för h-e, akta staven, din j-a…" Osv. Tillvaron ångar stress och irritation. Bara ibland bryts det spända av nöjet av att svischa neråt i nån hastighet nära ljusets.

Uppför backen och nerför backen, uppför backen och ner igen. Hela dan. Och långt in på natten dånar pistmaskinen (eller vad det heter). Dånar och dånar och plattar till snön.

Men inte jag. Som vanligt står jag utanför den normala tillvaron och som vanligt gnager det lite i bakhuvudet Varför, varför just jag? Men det är som det är och numera har jag lättare att acceptera att det bara är så. Jag går uppför backen med kameran och ser tillvaron genom linsen och till min (o)vana kan jag inte låta bli att fråga mig själv vad allt detta är. Jag känner mig som ett UFO, ja, värre än så.

Innan jag åkte såg jag dokumentären Maggie vaknar på balkongen, som handlar om Maggie från Kenya som bor på femtonde våningen i Malmö och ser på världen med en annorlunda blick. Hon fångar också tillvaron genom kameran. Allt som är självklart verkar plötsligt lite underligt, som att alla går med paraplyer när det regnar. Varför gör de det? Varför har man fyrverkerier på nyår och varför kan man inte få gå in och handla tomater när affären ska stänga?

Jag är inte från Kenya men jag är från ADHD-land och känner mig lika främmande som Maggie. Särskilt i skidbacken undrar jag varför allt är som det är. Sonen har plockat av sig sina pjäxor och promenerar med mig till toppen av berget. Vi ser alla som ilar förbi. Varför ilar de förbi så?

Sent på kvällen promenerar vi också upp på toppen. På den hårda pistiga snön. Det är iskallt och tomt. Nu sover alla i Skidåkarland. Det är knäpptyst. En massa berg så långt man ser omkring sig och en by längst ner i dalen, knastrande snö och stugor med skidor uppställda mot väggarna.

Nästa dag åker jag i längdskidspåret. Jag känner mig inte särskilt hemma här heller, klumpedunsa som man är, men lite mindre främmande ändå. Här går det sakta, här är tyst, här är det ingen som jagar fram utan verkar rätta sig efter naturen. Pjäxorna är mjuka och bekväma.

Det är en hel massa mer jag skulle kunna skriva om vad man lär sig genom att åka iväg så här, men det sparar jag till en annan blogg. Kontentan i det skulle ändå bli densamma: jag fungerar inte som nån annan omkring mig, känns det som, klumpigare, virrigare, senare med allt. Men jag är inte dum i huvudet, det är inget fel på mig, jag är inte bakom, jag är inte trög, jag är ju bra på annat. Hur många gånger måste man fortsätta att banka in allt det där???

Bilden som ser ut som en skog är inte nån skog. Vad är det då?????

Allt är inte vad det ser ut att vara – jo, det är snön på år bil.

one

Igår köpte jag en ny dator. Min tredje och hushållets 6:e. Men försvarar jag mig att det är ingen vanlig dator. Det är en sån där mini PC som man få plats med i handväskan. Så idag har jag kkonfigurerat och installerat Linux på den och nu prövar jag att blogga från den. Det verkar ju att funka. Jag lyckades med detta trots att det inte finns någon cd-spelare i så jag fick manipulera med mitt usb-minne tills det gick att använda istället. När Linux väl var på plats ville jag använda mit 3g modem så att jag kan sitta i vårsolen och blogga. Efter ett samtal med sonen om hur Linux är uppbyggt sökte jag och fann drivrutiner för detta modem också. Så nu är jag fri och ni slipper mig inte förrän jag är iett land där datatrafiken är så dyr att det faller på det.

det tog hela dagen men det var länge sen jag mådde så bra. Över en liten dator. 

Kommentering avstängd

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented