Oväntat fick jag medhåll från vårdens högsta myndighet, Socialstyrelsen, som i går presenterade en utredning som visar att den psykiatriska tvångsvården inte innehåller någon kvalitet. Den intagne (patient kräver ju att det är vård) medicineras utan annan behandling och det är inte godtagbart. Få  fick psykologiska behandlingar och omvårdnads-/rehabiliteringsinsatser mm inte heller gjordes några vårdplaner upp. I de fall de gjordes var kvaliteten på insatserna oftast högre. Man har heller inte tittat på familjesitaionen och de barn som finns i familjerna har inte fått hjälp. Detta trots att man vet att många barn som mår dåligt har föräldrar med psykisk sjukdom hemma. Dessutom är avdelningarna där tvångsvård utövas överbelagda och har låg patientsäkerhet.

En gång i tiden så fick man psykiatrisk vård efter vilken diagnos man hade, i landet Sverige. På åttioltalet när den stora psykiatri refomren planerades pratade vitt och brett om att kvaliten i vården skulle höjas genom sektorisering. Dvs det är inte vad du lider av utan var du bor som avgör vilken vård du får. Tvånget och blandingen av patienter med hlet olika problembild gör att det i dag inte finns någon vård att tala om. En deprimerad person blir inte mindre skrämd av en våldsam och schisoid person än vad allmänheten blir.

Själv vistades jag (utan yttre tvång) på en av Blekinges vårdavdelningar inom psykiatrin i en dryg månad för två år sedan. Jag fick bara mediciner och några få samtal med den vårdpersonal som fanns i mitt team av mycket skiftande kvalitet (Ingrid var toppen, men någon lät mest som en programledare från Karlshamn i en dokysåpa för barn).Försöker skriva om vad som hände inom mig den där månaden och hur grymt sviken jag känner mig men klara inte riktigt av att hitta orden. Jag vet i alla fall att inläggning på vårdavdelning inte hjälper mig om jag är deprimerad, inte läkarnas medicinval, och inte skulle det bli bättre om det gjordes med tvång.
På de platser som fanns ca 20 så var det 3-4 st som tvångsvårdades. Ibland blev någon våldsam, hotfull eller rymmningsbenägen och då låstes vi alla in. De flesta av personalen tycktes inte bry sig alls med några få undatag. Själv hittade jag spår av hasch i mitt rum när jag las in, förutom vid intaget gjordes inga undersökningar av vad jag förvarade i mitt rum. Man förväntades ta permission till helgen det var en av de få saker man fick information om även tvångsvårdade patienter fick permisioner och läkemedel i påse  med sig( som inte kontrollerades när de kom tillbaka). Vård? Nej. Förvaring? Ja. När jag blev utskriven var det p g a platsbrist inte för att man trodde att min prognos förbättrats. Jag lovades terapeutkontakt inom en vecka men fick vänta i sex veckor och då fick min man tjata. Läkaren hade gått på semester.

Så jag vet att jag inte får bli så sjuk igen för vården gjorde mig bara sämre tills jag beslöt mig för att göra tvärtom. Ungefär som Pippi som sov med fötterna på huvudkudden och gick baklänges och ljög. Jag beslutade mig för att sluta med alla deras starka mediciner på egen hand, trots att man borde trappa ner, men det visste jag att jag aldrig skulle få hjälp med. När jag beskrev hur jag led av medicinerna så var fler mediciner mot biverkningarna deras recept. Jag var dödsjuk i två veckor men sen mådde jag bättre än på år.
Jag är inte helt fri från min depression, men efter ca 15 månader utan antideprissiva så är jag inte suicidal, lycklig en och annan dag och min fysik (läs magen) fungerar nästan. ( Det är det där med att sova eller rättare sagt somna när benen fortfarande plågas av biverkningarna medicinen gav.) Men, nej, alla doktorer jag är inte manisk snarare ångestfylld inför comorbiditeten till ADHD som ni varje vecka funderar på (dvs vilka andra sjukdomar som ofelebart drabbar oss med ADHD alldels av sig självt). Själv vet jag att det är PTS det vill säga depression orsakat av det trauma det är att bli behandlad som en främling i mitt sk land (jag hör ju egentligen till ADHD-landet), mobbad på min arbetsplats och att jag fått fly från våld utan att bli trodd för att jag inte kan beskriva min verklighet på ert språk. (Någon tolk var det aldrig nån som erbjöd mig)

Ge alla unga ADHDare rätt vård, förändra samhällets attityder till oss som är "annorlunda". Då kanske man inte behöver behandla "gamla käringar", som jag, för depression utan vi kan hoppa runt  hela livet, i våra för stora skor och färgranna kläder och se annorlunda ut utan att skämmas, ett enda dugg.

Vad tycker andra om detta: Aftonbladet,  DN, SvD, Newsdesk SR