I dag möter jag våren på förstutrappan. Molnen kommer och går, kraftiga vårvindar likaså. Men jag lyckas pricka in förmiddagskaffet när solen värmer som bäst och njuter i fulla drag.
Grannens hästar som jag nyss utfodrat, står lutade över höbalarna och viftar vänligt med  sina långa svansar. Några hundar hörs skälla till i nästa hus. De är nyrastade och jag fick torka av dem rejält efter den leriga promenaden. Mina egna katter ser liksom jag ut som om de nyupptäcker världen med alla bortglömda dofter och ljud.
Snön smälter porlande ned från taket och bildar tillsammans med blåmesens kvirrande och talgoxens trudeluttande en gudomlig bakgrundskör. Plötsligt passerar en flock trumpetande sångsvanar och i närheten kraxar en hes korp.
Kaffet smakar som allra bäst och ostsmörgåsen är knaprigt god. Just nu finns inget som distraherar. Till och med ADHD´n håller sig lugn och avvaktande som ett väldresserat husdjur.
När tiden står stilla så här och kraven känns som om de vore långt, långt borta kan vi till och med vara bästa vänner.
Vi lutar huvudena bakåt mot husväggen ADHD och jag, njuter av solen och vapenstilleståndet.  Cool

2 com

Earth hour

Kommentering avstängd

Känner så väl igen mig i Mias besrkivning av hur man försöker strukturera. Jag försöker sturkturera hela tiden. Alltid. Men vad händer?

Ja, inte blir det struktur på tillvaron precis, snarare ännu mer kaos. Ju mer jag försöker få ordning, desto värre blir det.

Jag har haft några hemska ADHD-dagar. Rena turen antagligen att nån grävde av tele-kabeln utanför huset så vi varken haft telefon eller internet under några dagar. Så har jag i alla fall sluppit telefonen. Först var det kafékvällen i sonens skola som vi hade hand om. Det gick över förväntan. 12-åriga barn är betydligt bättre på att ordna och dona än vad en 49-årig ADHD-kvinna är. De lyckades med det som jag själv aldrig skulle lyckats med – göra tipspromenad, sälja lotter, hålla igång kaféförsäljningen, uppträda och till sist auktionera ut bakverken som blivit över.

Ja, det gick bra, men efteråt var jag ändå slut. Det räcker att bli stressad och sen stupar man med huvudvärk flera dagar efteråt.

Vimsig, ja. Köttgrytan står fortfarande kvar på balkongen. Och i morse var det snökaos (i alla fall för en som är uppvuxen på västkusten), så jag skjutsade sonen till skolan. Jag går ner och hämtar bilen så länge, sa jag, eftersom vi som vanligt var sena. Väl nere vid garaget (snön piskade i ansiktet) kunde jag inte vrida om nyckeln till garageporten. Helt omöjligt. Ringer in till maken och säger att han måste komma ner och hjälpa till. Han låter sur och säger Vilka dumheter, det klart det går att öppna garaget. Nej, inte den här gången, envisas jag.

Sonen kommer springande.

Garageporten går inte att öppna, ropar jag stressat.

Det går nog bättre om du öppnar rätt dörr, föreslår han.

Jag tittar upp. Och märker till min förvåning att jag står och försöker öppna garageporten bredvid, den som tillhör prästen (ja, han är präst).

Detta har hänt en gång förut. Också den gången blev jag lite förskräckt över mig själv. För tidigt senil? Eller "bara" ADHD?

Jag ringer in till maken igen och säger att han inte behöver komma. Det var ju det jag sa, säger han. Ja, säger jag, den gick att öppna till slut. (Och nämner inget om prästens garageport.)

Och vad mer då? Jo. Sen var jag och handlade. En hel massa mat och makens kvällstidning. När jag kommer till kassan (lång kö bakom) säger kvinnan som jobbar där: 10 kronor. Jag reagerar inte utan tar upp plånboken. Plockar till och med upp en tia. Sen hejdar jag mig. Så billigt? Det måste ha blivit nåt fel.

Vadå 10 kronor? undrar jag.

Ja, tidningen kostar det, säger kvinnan i kassan.

Jag ser ner mot golvet. Jag visste väl att det var nåt lurt med det här. Där står min överfyllda korg, ouppackad.

Oj då, jag glömde visst plocka upp det andra, säger jag. Känner de irriterade blickarna från långa kön bakom. Och hon som står efter mig har redan lagt upp sina varor prydligt på rullbandet och ler lite överseende som man gör mot tokdårar.

Det var nåt mer tokigt jag gjorde sen, men det har jag glömt nu. Nu är det bara all röra hemma som är kvar. Jag har bestämt mig för att strunta i den. Jag har sorterat halva ena pappershögen som ligger på stereon. Jag kom inte längre för jag fastnade i en artikel om hundar. I hallen är det kaos och på diskbänken är det kaos, det står termosflaskor med gammal choklad i en ryggsäck och med gammalt kaffe i en annan. Det ligger sockar på hallbyrån och hundkoppel bland posten (också på hallbyrån, den är bra till mycket). Och gamla kvitton som jag inte orkat kasta och några småmynt. På vardagsrumsbordet ligger en telefonkatalog, ännu en osorterad pappershög och ett helt sjok med DVD-skivor utan fodral. Här är så fruktansvärt rörigt att man nästan kan gråta. Men jag orkar inte just nu, JAG VILL INTE, jag snubblar hellre på ryggsäckar och kläder som ligger utspridda på hallgolvet, och jag skyfflar hellre ner disken i diskhon än att göra nåt åt den just nu. Om man bara skyfflar lite så får man alltid plats med lite till. Det är nåt man blir väldigt bra på som ADHD-kvinna, att skyffla. Ner i lådor och in mot väggen. Ja, det går alltid att skyffla undan.

Så det där med struktur… det verkar vara nåt man bara jagar och jagar. Som när hunden försöker klia sig på svansen och springer runt som en fåne på mattan. Och lyckas aldrig få fatt i den. Så varför ens försöka?

Kommentering avstängd

Om det nu var Våffeldagen i onsdags så har jag haft min egen Vimsepottadag idag. Får inget gjort och bara struttar runt och tiden går. Jaghar varit hos doktorn idag och diskuterat hur jag mår och nu går jag och grunnar. Min doktor tror inte att jag blir så mycket bättre än så här och vi är överens om att det inte räcker för att arbeta, ens på skyddad verkstad, eftersom det innebär människor. Människor som pratar (ljud), människor som ställer krav (chefer), människor som vill veta mer (kollegor) osv och jag som har svårt att klara av att damma när lilla gubben är hemma.
Det är han idag, hemma alltså, så det hjälper också till att göra det till en vimsepottadag, men han får mycket uträttat och det är väl bra. Har i a f hängt upp draperier (eller tygstycken) som jag köpte på IKEA, så basturummet blev fint. Jag har handlat, själv utan lilla gubben men i tidig fredagsyra med de andra pensionärerna och barnlediga, och så skriver jag ju det här när lilla gubben pep iväg och hämtar minigrävaren/dumpern som ska hjälpa oss få snyggt i trädgården. I morgon ska ADHDpojken och lilla gubbens son (styvsontvå) hjälpa till då kan jag kalla vimsepottamaneren för arbetsledning och gå runt och peka: Gräv där, lägg jorden där, häll sand där, osv. Koka kaffe och hämta pizza. Nyttig Vimsepotta. Sen kommer jag nog att sova gott och sen när alla andra är på jobbet nästa vecka kanske jag kan  blåsa löv och högtryckstvätta verandan med öronproppar i och i min egen lilla värld av vimsepottor, inte så snabbt men det blir nog fint.

Tänkte att jag skulle skriva nåt spydigt om läkemedelsbolag som testar mediciner med placebo på schizofrena som blir sjuka och regeringen som vill ta bort aktivitetsersättningen för funktionshindrade ungdomar utan att berätta vad de ska leva av men eftersom jag är en så vimespotta så får ni tänka ut själva vad jag tycker om det.

2 com

För att må bra och för att få vardagen att fungera så friktionsfritt som möjligt behöver jag liksom andra av mina ADHD-systrar och bröder en extremt välplanerad och strukturerad tillvaro. Ofta hamnar jag då i en intressekonflikt med mig själv eftersom sjäva arbetet med struktureringen är så stressframkallande och  tar all den tid och kraft jag egentligen hade behövt för att orka genomföra själva aktiviteterna.
Jag mår alltså bäst av att strukturera och att ha allt under kontroll  men priset är högt eftersom kontrollbehovet samtidigt stressar sönder mig. Ibland känns det som om  jag har så fullt upp med att planera livet, så att jag inte har några krafter kvar till att leva det.

Jag har på så sätt blivit ett kontrollfreak av värsta sort. Försöker ligga steget före mig själv hela tiden. Det blir liksom en tävlning och det passar mig dåligt eftersom jag då rakt inte är en tävlningsmänniska. Tyvärr har det också försatt mig i många situationer som jag önskar att jag besparats. Äktenskap och andra förhållanden som har kraschat är ett exempel. Ett annat är mina barn som förmodligen skulle blivit mer självständiga utan en överbeskyddande mamma som la sig i och kontrollerade det mesta. (Precis som deras mormor gjorde/fortfarande gör med deras mamma)
Att vilja göra saker på mitt sätt och svårigheten att förstå hur andra tänker har också resulterat i många konflikter under årens lopp. I kombination med kontrollbehovet har det ibland lett till rena katastrofer. Därför kan samarbetet med andra människor bli problemfyllt. Skolans grupparbeten är rena skräckexemlet på en sådan situation.

Men om jag nu börjar bli medveten om det här. (Det är faktiskt också frukten av att gå på utredning och få en diagnos, att man börjar fundera över sig själv och sina handlingar) Då kanske jag skulle kunna ta och släppa på kontrollen och våga ge mig ut på okänd mark, bara lite grand, så där ibland? Kanske skulle jag upptäcka att marken trots allt inte rämnar. Och kanske skulle det också visa sig att strukturerna är bra att ha till hands ibland som vandringsstavar på ojämn mark. Men de kanske inte alltid behövs, de kanske till och med förvärrar i vissa situationer? Det är balansgången däremellan som är det svåra, men med lite träning, mycket insikt och sist men inte minst med vårsolens hjälp kanske jag till slut ska klara av språngbrädan ut till det som kallas livet. 
  

5 com

I dag är det dags för tidernas godaste felsägning eller ordvits. Av Maria bebådelsedag blev det Vår Fru dagen som någon tacko och lov läste fel och så blev det till våffeldagen. Usch så onyttigt säger du och visst kan man göra jättegoda onyttiga våfflor men om man vill så måste de inte vara onyttiga för att bli goda.

När jag var ung och fattig så gjorde jag våfflor på samma smet som jag gjorde pannkakor men jag vispade äggvitan till hårt skum innan jag rörde ner den. Att ha ägg i våfflor är ett grovt fel enligt experter men gott blev det och nyttigare blir det. Numera köper jag fullkornsvåfflor och använder olja istället för smör idem. Vilket sätt du än använder så glöm inte smörja laggen och tjuvtitta
inte. Har man väl öppnat laggen så blir det aldrig lika bra igen. Hellre
en bränd våffla än en platt.Så gör avd du kan för att styra ADHDotåligheten.
Till det serverar jag gärna Creme Fraiche och rödlöksmarmelad eller kaviar. (kaviar finns vegetarisk gjord på tång). Som efterätt kan man ta en våffla till nu med frysta bär och sorbet till. Gott och kanske inte nyttigt men inte lika fel som med sylt.

För med fingrarna i syltburken ska man inte fastna i någon dag det  är det tillräckligt många som har gjort redan. Jag har svårt att ta ställning för Wanja en tjej som jag gillar när det blir så här. Det enda man kan säga är att hon inte tycks ha skott sig själv på sitt uppdrag i a f. 80 000 om året för styrelseuppdrag i ett bolag som förvaltar miljarder är inte myket  ensför en LO-arbetare Det de flesta glömmer att i en styrelse sitter man på eget ansvar och kan inte som i en politisk nämnd gömma sig bakom att man var tvungen för att få politisk majoritet. Just i en bolagstyrelse så kan det annars så vanliga och ofta framgångsrika konceptet att hålla sig väl med andra stå en dyrt. Jag tycker ändå att det är synd om Wanja tvingas bort som LO.s ordförande men eftersom jag inte är LO-medlem så är det andra som ska ta det beslutet om denna  VårFru

Andra medier om Wanja

 Andra medier om Våffeldagen BLT  Kristianstadsbladet

Kommentering avstängd

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented