Tyckte det snöade ute. Vita saker dalade uppifrån och ner. Sen upptäckte jag att det var innanför fönstret, damm som virvlade ovanför elementvärmen.

På balkongen har jag en köttgryta stående som jag ställde ut för tre veckor sedan för att den inte fick plats i kylen. Nu är köttgrytan för gammal och resten av familjen vägrar ta in den för de tänker se hur länge grytan får stå den här gången. Detta är nämligen favorit (nåja….) i repris. En gång slängde jag en hel gryta med grönsakssoppa för att jag inte klarade att lyfta locket och se på eländet. Den hade också stått på balkongen ett tag. Fast det var en annan balkong och på den tiden levde jag ensam och det fanns inte några som hade slagit vad med varandra om hur länge grytan skulle bli stående.

Men idag är kanske i alla fal fåglarna glada. För i morse såg jag att locket hade blåst av. Bara att dyka ner med näbbarna i de mögliga godsakerna och stoppa i sig. Så kanske jag slipper diska eländet. Detta tjänar ju alla på.

Mardrömmen, ja. Det ar inte dammet och inte grytan. Nej, det handlar om nåt helt annat. Ikväll är det nämligen kafékväll i sonens skola. Vad kul! Javisst. Hur trevligt som helst. Om man bara slapp hålla i trådarna. Men nu råkar vi vara klassföräldrar. Som väl är är vi två par klassföräldrar så jag är inte ensam. De andra tre är det ordning och reda med och de vet vad de håller på med. De har tillvaron under kontroll. Men i mitt huvud virvlar det omkring kaffe och kakor (som ännu inte är bakade men som sonen själv tar hand om eftersom han insett att om det ska bli någon ätbar kaka i den här familjen så får han baka den själv). Det virlar omkring kaffefilter och kaffemått och tider (Hu…..) och kakfat och plastskedar och ännu mer Passa Tider. Kort sagt, det virvlar omkring på ADHD-vis, ja, som en riktig torktumlare och tvättmaskin på en gång och allt är ett enda kaos. Inne i min skalle. Sitter totalförlamad och bara väntar på katastrofen. Det ska bli uppträde och kak-ätande och kak-auktion och lotterier och 4-kamp och tips-promenad. Vinsten går till klasskassan.

Ja, jag vet ingenting, känns det som. Kommer att stå som ett fån ikväll och få ont i magen för att man glömt att brygga kaffe eller för att det saknas muggar eller för att sladdarna till högtalarna inte fungerar eller för att man tappat bort nån nyckel eller kanske tappat bort sig själv.

Och det värsta av allt. Det där som alltid är. Att man står där handfallen och känner sig som en idiot. För att man inte vet vad man ska göra och hur. Som en total nolla, medan de andra planerar och torkar bord och vet precis vad som ska göras och i vilken ordning. Och man själv, som sagt, bara står där och framstår ganska allvarligt förståndshandikappad.

Nu ska jag i alla fall skriva. Det brukar få ordning på det värsta kaoset i knoppen. Några timmars hyper-fokuserande och det känns som ett plåster. Ändå kommer man framstå som idioten ikväll, fast med plåstret känns det inte lika vidrigt, man kan stå ut med känslan av att vara den där underbegåvade och röriga Slarvan som möjligtvis klarar att våttorka några bord – i alla fall om någon annan säger till att man ska göra det.

Ja, man kan nästan, men bara nästan, stå för att man är en Lat och Trög Slarvmaja utan nån som helst koll på tillvaron!

6 com

Jag älskar att uttrycka mig genom mina musikinstrument. Vill spela och träna för att komma vidare men framförallt för välbefinnandets skull. Att spela ihop är också ett suveränt och kravlöst sätt att umgås på människor emellan. Det var faktiskt genom musiken som min man och jag träffades. Och vi åker ofta runt på spelmansstämmor och liknande sammankomster för att utöva vårt intresse tillsammans med andra.
Tyvärr spelar jag ändå inte så mycket som jag skulle önska……….
Jag älskar också att tova fårull. Det blir små eller halvstora figurer som tomtar och troll, älvor och fåglar. När jag sitter där med min fårull försvinner tid och rum och jag går helt upp i den. Det är ett underbart naturmaterial och bara fantasin kan sätta gränser för vad som går att göras med den.
Tyvärr tovar jag ändå inte så mycket som jag skulle vilja göra……….

Det finns flera saker som jag tycker om att göra men det är vad jag allra helst sysselsätter mig med. Datorn ej att förglömma. Den har jag en sorts hatkärlek till. Om jag vore en av de kändisarna som brukar bli tillfrågade om vad de skulle ta med sig till en öde ö vore nog Datorn självskriven bland en av de tre saker man brukar bli begränsad till  att ta med sig. Om man nu fick lov att bortse från sådana triviala fakta som huruvida en uppkoppling skulle vara möjlig eller ej. Sen hade jag bara två saker kvar att välja. Ullen fick nog tyvärr stanna kvar här hemma till förmån för min man och livskamrat. För att välja bort flöjten, min lilla älskade tin whistle, skulle jag nog inte klara av. Oj, undrar hur jag skulle göra med döttrarna, skulle jag tvingas välja bort både flöjten och Datorn för dem tro? Men jag får nog trösta mig med att de säkert inte skulle acceptera en inbjudan om att sitta på en öde ö tillsammans med morsan, de har ju sina pojkvänner och egna liv att bygga. Jag får väl utgå från att det går att resa iväg från den där ön och hälsa på i sitt gamla liv emellanåt.

För att återgå till min komplicerade relation till Datorn; det känns nästan som om jag skulle beskriva en kärleksrelation. För jag älskar min dator, den skänker mig så mycket glädje och möjligheter som jag inte hade den minsta susning om för ett tiotal år sedan. Alla mina intressen i livet finns representerade här och jag kan fördjupa mig ytterligare och lära mig mer om vad jag vill och komma i kontakt med människor som delar mina passioner här i livet. Det är ett trevligt sätt att umgås med sina medmänniskor via internet. Problem kan väl uppstå om man låter datalivet ta över eller ersätta det verkliga livet. Men så långt har det ännu inte gått för min del. Eller?
Datorn är verkligen en riktig tidstjuv. Och jag som redan har ett problematiskt förhållande till tiden. Den kombinationen är inte bra. Mitt övriga liv blir lidande om sanningen ska fram.
Fast jag egentligen hellre vill göra något annat fastnar jag framför Datorn timme efter timme. Dessutom anser jag att kärleken inte är så ömsesidig. Allt sker på Datorns villkor.Och det är inte lättt för en sådan som jag med mina kontrollbehov. För att inte tala om mina behov av förutsägbarhet, tydlighet och överskådlighet. Men här vid Datorn måste jag hela tiden anpassa mig efter hans nycker . Vår relation baseras hela tiden på hans villkor.
Det som dock gör mig mest bekymrad är mitt fullständiga beroende av Datorn. Jag som vill vara en stark och självständig kvinna är helt i klorna på Datorn. Inte nog med att man aldrig vet var man har honom, han är väldigt krävande, för att inte säga kvävande i vår relation. Vaknar jag på morgonen med ambitionen att ta en skogspromenad eller plocka ner gitarren från väggen så kräver han att jag kommer förbi och ägnar mig åt honom allra först. Bara en stund blir en timme, ibland två eller mer. Det hjälper sällan att försöka smita iväg när man tror att han är ouppmärksam. Han är dessvärre väldigt observant och hittar alltid mina svaga punkter.
När jag talar om skilsmässa hotar han med att totalkrascha. Och vem vill ha sådant på sitt samvete, inte jag iallafall!

Men nu har jag iallafall satt hårt mot hårt. Vi får se hur länge det håller. Ska han bo kvar här hemma får han för en gångs skull lyssna på mig och mina behov. Jag har satt upp nya villkor för vår relation. Från och med nu har jag min rätt att ta pauser i förhållandet på minst en halv dag per dygn och mer vid behov. Som i går, då jag flydde till Storstan och märkte att jag kunde klara mig en hel dag utan honom. Det är nyttigt att sätta dem på plats emellanåt.
Nu har jag inte tid att sitta här längre för nu ska jag ägna mig åt en annan relation. Han står i hallen och målar  just nu och frågar om det är middag snart. Och det är det väl, för vad gör man inte för en nymålad vägg. Så jag ska se om det går att slita sig loss från han med skärmen  här framför mig. Det gäller att visa vem som bestämmer! 

Kommentering avstängd

Jag har funderat mycket på diagnoser i helgen. Varför de är så viktiga. Jag brukar titta på House på eftermiddagen och rysa över mannens sätt att gå över lik ibland för att få fram en diagnos. Främsta skälet för att få en diagnos (rätt diagnos) i den serien och för de flesta är väl att bota att bli bra, frisk och att överleva. Det som hotar mig är min depression trots liknande symtom så kan en depression ha en mängd olika orsaker. Den som har en ADHD i botten (det är ju ett medfött  "fel") blir ofta terapiresistent som det heter. Dvs de normala behandlingarna mot depression hjälper inte som de ska. När man prövar den ena medicinen efter den andra och går än till den ena terpeuten eller läkaren och man bara blir sämre då är det med en sjukdom som depression livsfarligt.

Därför är ADHD diagnosen så viktig för mig, vare sig jag har fått mina depressioner pga alla missförstånd livet igenom och all skit jag fått ta för att jag varit annorlunda eller om det bara är så att kemin i hjärnan är sån att de "fel" som orsakar ADHD också påverkar den kemi som gör oss deprimerade. För mig gör grunddiagnosen ADHD (och att den väldigt ofta kan sammankopplas med depression, utbrändhet och fibromyalgi)  att jag hoppas kunna tackla mina svackor med mer förståelse och tålamod med mig själv. Det är något jag är född med inget jag kan hjälpa.

Dvs Om jag nu ständigt råkar i konflikt med andra människor som tror sig kunna bestämma över mig (chefer kallas de visst) och ser andra lösningar på problemen än de gör så vet jag nu att det är så: Våra världar är inte lika vi ser inte världen på samma sätt. Hade jag fått den kunskapen när jag var tonåring kunde jag hanterat min omvärld och delvis valt mina strider på ett annat sätt. Nu får jag undvika andra människor och försöka ge uttryck för mina bestämda men ibland säregna åsikter så här t ex. (Jag är ganska säker på att mina chefer hade haft synpunkter på att jag hade bloggat så här frispråkigt om jag hade jobbat fortfarande.)  Jag tänker envist fortsätta kräva, screening för att våra barn ska få tidig diagnos och behandling. Men också för att screening är det enda sättet att ta reda på hur vanliga vi ovanliga är. Följdsjukdomar av ADHD ska utrotas och samband mellan sjukdom pga biologi eller kemi ska utredas.

I fredags tog jag mod till mig och ringde en kompis från skoltiden som är läkare på den mottagningen som ADHDpojken går på. Jag både bad och krävde mera hjälp för honom och blev så positivt bemött att jag vågade be om en tid för mig själv också. Att jag ska bli så bra att jag kan hantera en arbetsplats igen det vågar jag inte hoppas på men det finns så mycket annat i livet jag inte vill förstöra genom att vända upp och ner på allt när otåligheten faller på.

  Idag packar jag och katten in oss och kör tillbaks till Paradiset, det blir mer trädgårdsarbete ett besök på ursprungs IKEA och kanske lite TV-tittande. Har vi riktig tur så skiner solen och jag orkar fokusera på en pappersbok annars får det bli CD.

 

3 com

Känner ni igen diagnoskriteriet från ADHD-testet. Det här är mitt största kriterium och det spelar ingen roll hur jag än är uppmärksam på det så lyckas jag inte bli bättre på att avsluta saker helt ut. Just nu är det "Stylingen" och försäljning av huset. Efter att ha städat och målat och stylat och gjort mig till med blommor så är jag helt slut men tror inte riktigt att försäljningen blir av. Vill bara fly från alltihop tycker liksom att jag gjort min bit ( fast vi inte är klara).

Förhoppningsvis så kan jag efter en andhämtningspaus se mäklarens fotografering, visningsdagar och trädgårdsarbetet som nya projket som jag kan bita i men just är de bara detaljer i något jag redan önskar vore över. Jag vet ju att det inte kommer att vara så här fint omkring mig så många dagar. Jag vet ju att jag kommer att rota fram saker ur de där lådorna under sängen. Både sånt jag behöver och sånt jag inte kan låta bli. Så jag flyr några dagar.

Till Paradiset förstås, där det gigantiska projektet få bort löven måste avslutas. ( Jag slutade i höstas när jag fått de som redan ramlat då till baksidan av huset) Oh vad jag längtar dit. Det gör nog katten också mössen och sorkarna har säkert redan titta uppur sina hålor så att hon får fullt upp. Vi tittade in söndags med bilen full av saker vi inte hade plats med i garaget längre och nu är bara längtan för stor. Och ledan här nu vill jag att försäljningen ska rulla på av bara farten. Jag ska sätta igång några projektbollar innan jag försvinner. Se om jag får tag på en mingrävare och beställa storsäckar med sand och natursten.

I Paradiset kommer jag att ha med mig min nya leksak eeePC så jag kommer att vara online ändå men världen där ute med politik och sjukvård (eller bristen på det) engagerar mig inte lika mycket när snödropparna tittar upp.

Ni har väl inte glömt vårt roliga ADHD-test Är du en ADHDkvinna?

 

 

Kommentering avstängd

I går öppnade jag inte datorn på hela dagen. Skönt med en ledig dag kan man tycka. Men istället är det tvärtom jag hade så mycket som skulle uträttas att det var bästa att inte öppna den för då blir jag sittande. Igår var min besöksdag hos mamma. Lilla mamma, ett besök innebär att man kramar om henne, pratar lite med personalen sköter om hennes blommor , får ett leende eller två. Efter 20 minuter sover hon gott igen. En riktigt bra dag t ex när katten få följa med så följer hon med blicken och tittar efter katten. Ibland har vi högläsning ur kyrkans tidning där jag försöker hitta avsnitt om folk hon känner. Ändå kan jag inte säga att det är ett ovärdigt liv. Hon har det bra och hon ser aldrig missnöjd ut ( om hon inte fått en f-s på tvären eller näsan kliar). Personalen pratar lugnt och stilla och även om det händer att blommor dör och det är skit i hörnorna så verkar de bry sig mer om min mamma än om dessa detaljer som chefer så lätt ser.

Ett besök i Paradiset för att lätta på trycket i vårt garage (partytälten har vinterförvarats där men nu måste vi trava flyttkartonger). Ekohallen fick också beösk (det kan byta namn hur många gånger som helst men "mitt" Ekohallen är det första och kommer alltid att förbli Ekohallen). En ny lamp för att hjälpa vardagsrummet hemma och lysa på tavlorna jag äntligen fått upp på väggen efter nästan 5 års boende här hos lilla gubben. En fiffig ADHDlåda med fack och lock att lägga alla saker i som jag idag måste styla/städa bort från soovrummet men som jag med säkerhet måste ha tillgängliga. Allt detta fick jag med från affären som verkligen försöker ha allt.

Hemma tog jag mig ann trädgården då vädret för en gång skulll inte nockade ner mig när jag stack näsan utanför dörren och jag hade varit alldeles för snål när jag köpt blommor, mer blomsterjord behövde jag också. Förra året grävde jag bort alla rabatter och har korgar och krukar och sätter blommor i istället. Bara att slänga jorden när den bivit för full av ogräs. Ja en rabatt gjorde jag faktiskt för två rosor men då gjorde jag liksom en kruka runt om dem nedgrävt får se om det hjälper mot ogräset. Rensa ogräs är jag inget bra på plantera ny blommor är mycket roligare.

Så på min datorlediga dag  fick jag gjort en hel del och så var jag glad nästan hela dagen för Carolines andra plats bara slagen med några få röster av denna suvärena Malena som jag önskar lycka till.  USCH nu kom jag på allt jag glömt som att läsa av mätarna och läggar kylklampar i ugenen. (varför man gör det får bli en anna DAMPblogg)

Kommentering avstängd

Efter en stärkande promenad ute i vårsolen lyssnade jag klart på en CD-bok av Maria Ernestam. Det var en fantastiskt fängslande roman som heter: "Alltid hos dig".
Boken var den bästa jag läst/hört på länge. En sådan bok som man sträckläser, för att sedan föresvävas av tanken att inte våga påbörja någon ny bok än på länge, på grund av risken att bli besviken.
Romanen är en fin kvinnoskildring och den skildrar kvinnor som är starka och målmedvetna men också vacklande och osäkra. Kvinnor som drabbas av förtryck och död och sorg men också av glädje, kärlek och gemenskap. Det intressanta upplägget med parallellhandlingar i tid och rum och mellan olika generationer som sedan knyts ihop med en röd tråd, är bokens främsta styrka. Hur saker går igen genom släktleden, både händelseförlopp och gener.
Det känns otroligt upplyftande att följa huvudpersonens utvecklig och sorgearbete fram till den punkt i slutet av boken när hon är redo för att fortsätta leva igen, trots förlusten av livskamraten, den älskade maken som drabbades av en hjärtinfarkt. Till sin hjälp har hon många varma medmänniskor som man själv som läsare tycker sig känna att man kan hämta styrka hos.  Författaren har verkligen lyckats skapa målande och levande människoporträtt. 
Den här romanen är en skildring av vänskap, speciellt kvinnor emellan. Framförallt är den en riktigt må-bra-bok, en bok som man växer av. Speciellt i dessa tider när allting stramas åt och man sparkar på dem som redan ligger från regeringshåll i form av t.e.x. omänskliga regler hos Försäkringskassan och A-kassan o.s.v. behöver vi något som håller oss uppe. Och vi behöver kvinnliga förebilder. Dessa kan vi hitta lite överallt.  Det kan vara politiker, artister, romanfigurer eller en granne. Någon som visar på vägen och möjligheterna. Någon som kommer med hopp och alternativ. Läs mer om boken och författaren här:  Alibris 
Själv ska jag nog trots allt ta risken och lyssna på en annan CD-bok nu av Karin Alfredsson: Kvinnorna på 10:e våningen. Den handlar om en svensk kvinnlig läkare som arbetar i dagens Vietnam med allt vad det innebär….. 

Kommentering avstängd

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented