För att må bra och för att få vardagen att fungera så friktionsfritt som möjligt behöver jag liksom andra av mina ADHD-systrar och bröder en extremt välplanerad och strukturerad tillvaro. Ofta hamnar jag då i en intressekonflikt med mig själv eftersom sjäva arbetet med struktureringen är så stressframkallande och  tar all den tid och kraft jag egentligen hade behövt för att orka genomföra själva aktiviteterna.
Jag mår alltså bäst av att strukturera och att ha allt under kontroll  men priset är högt eftersom kontrollbehovet samtidigt stressar sönder mig. Ibland känns det som om  jag har så fullt upp med att planera livet, så att jag inte har några krafter kvar till att leva det.

Jag har på så sätt blivit ett kontrollfreak av värsta sort. Försöker ligga steget före mig själv hela tiden. Det blir liksom en tävlning och det passar mig dåligt eftersom jag då rakt inte är en tävlningsmänniska. Tyvärr har det också försatt mig i många situationer som jag önskar att jag besparats. Äktenskap och andra förhållanden som har kraschat är ett exempel. Ett annat är mina barn som förmodligen skulle blivit mer självständiga utan en överbeskyddande mamma som la sig i och kontrollerade det mesta. (Precis som deras mormor gjorde/fortfarande gör med deras mamma)
Att vilja göra saker på mitt sätt och svårigheten att förstå hur andra tänker har också resulterat i många konflikter under årens lopp. I kombination med kontrollbehovet har det ibland lett till rena katastrofer. Därför kan samarbetet med andra människor bli problemfyllt. Skolans grupparbeten är rena skräckexemlet på en sådan situation.

Men om jag nu börjar bli medveten om det här. (Det är faktiskt också frukten av att gå på utredning och få en diagnos, att man börjar fundera över sig själv och sina handlingar) Då kanske jag skulle kunna ta och släppa på kontrollen och våga ge mig ut på okänd mark, bara lite grand, så där ibland? Kanske skulle jag upptäcka att marken trots allt inte rämnar. Och kanske skulle det också visa sig att strukturerna är bra att ha till hands ibland som vandringsstavar på ojämn mark. Men de kanske inte alltid behövs, de kanske till och med förvärrar i vissa situationer? Det är balansgången däremellan som är det svåra, men med lite träning, mycket insikt och sist men inte minst med vårsolens hjälp kanske jag till slut ska klara av språngbrädan ut till det som kallas livet.