Känner så väl igen mig i Mias besrkivning av hur man försöker strukturera. Jag försöker sturkturera hela tiden. Alltid. Men vad händer?

Ja, inte blir det struktur på tillvaron precis, snarare ännu mer kaos. Ju mer jag försöker få ordning, desto värre blir det.

Jag har haft några hemska ADHD-dagar. Rena turen antagligen att nån grävde av tele-kabeln utanför huset så vi varken haft telefon eller internet under några dagar. Så har jag i alla fall sluppit telefonen. Först var det kafékvällen i sonens skola som vi hade hand om. Det gick över förväntan. 12-åriga barn är betydligt bättre på att ordna och dona än vad en 49-årig ADHD-kvinna är. De lyckades med det som jag själv aldrig skulle lyckats med – göra tipspromenad, sälja lotter, hålla igång kaféförsäljningen, uppträda och till sist auktionera ut bakverken som blivit över.

Ja, det gick bra, men efteråt var jag ändå slut. Det räcker att bli stressad och sen stupar man med huvudvärk flera dagar efteråt.

Vimsig, ja. Köttgrytan står fortfarande kvar på balkongen. Och i morse var det snökaos (i alla fall för en som är uppvuxen på västkusten), så jag skjutsade sonen till skolan. Jag går ner och hämtar bilen så länge, sa jag, eftersom vi som vanligt var sena. Väl nere vid garaget (snön piskade i ansiktet) kunde jag inte vrida om nyckeln till garageporten. Helt omöjligt. Ringer in till maken och säger att han måste komma ner och hjälpa till. Han låter sur och säger Vilka dumheter, det klart det går att öppna garaget. Nej, inte den här gången, envisas jag.

Sonen kommer springande.

Garageporten går inte att öppna, ropar jag stressat.

Det går nog bättre om du öppnar rätt dörr, föreslår han.

Jag tittar upp. Och märker till min förvåning att jag står och försöker öppna garageporten bredvid, den som tillhör prästen (ja, han är präst).

Detta har hänt en gång förut. Också den gången blev jag lite förskräckt över mig själv. För tidigt senil? Eller "bara" ADHD?

Jag ringer in till maken igen och säger att han inte behöver komma. Det var ju det jag sa, säger han. Ja, säger jag, den gick att öppna till slut. (Och nämner inget om prästens garageport.)

Och vad mer då? Jo. Sen var jag och handlade. En hel massa mat och makens kvällstidning. När jag kommer till kassan (lång kö bakom) säger kvinnan som jobbar där: 10 kronor. Jag reagerar inte utan tar upp plånboken. Plockar till och med upp en tia. Sen hejdar jag mig. Så billigt? Det måste ha blivit nåt fel.

Vadå 10 kronor? undrar jag.

Ja, tidningen kostar det, säger kvinnan i kassan.

Jag ser ner mot golvet. Jag visste väl att det var nåt lurt med det här. Där står min överfyllda korg, ouppackad.

Oj då, jag glömde visst plocka upp det andra, säger jag. Känner de irriterade blickarna från långa kön bakom. Och hon som står efter mig har redan lagt upp sina varor prydligt på rullbandet och ler lite överseende som man gör mot tokdårar.

Det var nåt mer tokigt jag gjorde sen, men det har jag glömt nu. Nu är det bara all röra hemma som är kvar. Jag har bestämt mig för att strunta i den. Jag har sorterat halva ena pappershögen som ligger på stereon. Jag kom inte längre för jag fastnade i en artikel om hundar. I hallen är det kaos och på diskbänken är det kaos, det står termosflaskor med gammal choklad i en ryggsäck och med gammalt kaffe i en annan. Det ligger sockar på hallbyrån och hundkoppel bland posten (också på hallbyrån, den är bra till mycket). Och gamla kvitton som jag inte orkat kasta och några småmynt. På vardagsrumsbordet ligger en telefonkatalog, ännu en osorterad pappershög och ett helt sjok med DVD-skivor utan fodral. Här är så fruktansvärt rörigt att man nästan kan gråta. Men jag orkar inte just nu, JAG VILL INTE, jag snubblar hellre på ryggsäckar och kläder som ligger utspridda på hallgolvet, och jag skyfflar hellre ner disken i diskhon än att göra nåt åt den just nu. Om man bara skyfflar lite så får man alltid plats med lite till. Det är nåt man blir väldigt bra på som ADHD-kvinna, att skyffla. Ner i lådor och in mot väggen. Ja, det går alltid att skyffla undan.

Så det där med struktur… det verkar vara nåt man bara jagar och jagar. Som när hunden försöker klia sig på svansen och springer runt som en fåne på mattan. Och lyckas aldrig få fatt i den. Så varför ens försöka?