Jag har alltid gömt mig. Så fort något varit jobbigt har jag stuckit iväg och gömt mig. Nä, missförstå inte. Jag har tagit tag i många jobbiga saker, sånt som man vanligtvis kallar jobbiga. Men när jag säger jobbiga saker menar jag antagligen något helt annat, sånt som andra (nromalfungerande) till och med uppfattar som trevliga saker.

Personalrum. Det är jobbiga saker. Sitta och dricka kaffe med en klunga människor som man till och med kanske inte känner, prata väder och matlagning och försöka passa in, försöka att inte tappa kaffekoppen, fumla med mjölken och spilla på tröjan eller ännu värre spilla på mattan. Sitta där och försöka att se ut som om man inte alls kom från en annan planet utan att man också kommer från planeten jorden. Jajamensan, jag kommer också från planeten jorden och jag har total kontroll på mina händer som bär kaffekoppen och jag spiller inte en droppe och jag krockar inte alls med nån när jag vigt och graciöst slår mig ner i nån soffa. Duns. Aj då, där blev visst en liten kaffefläck och aj då, råkade jag (graciösa jag?) putta till nån annans kaffekopp också så att den for i golvet. Oj då, ursäkta.

Är det då underligt att man låst in sig så många gånger på personaltoan istället, och bara stått där lutad mot handfatet och pustat några minuter i tystnad och lugn och ro. Har till och med slagit mig ner och läst en stund i nån bok jag haft med. En bok är för övrigt alltid bra att ha med överallt, för man kan borra ner bicken i nån sida om man tvingas sitta i nåt personalrum för då kan man låtsas försjunken och onåbar. Även om, det vet alla med mina bokstäver, man är på helspänn och upppfattar minsta viskning och skrap med nån fot och när nån sväljer kaffe. Inte kan man koppla av och läsa i sånt oväsen, men man kan ju alltid låtsas och då är det i alla fall ingen som försöker prata med en.

Möten. Det är jobbiga saker. Möten med många inblandade människor. Och då menar jag fler än tio, och särskilt menar jag ostrukturerade möten. Där man står med en kopp i handen och förväntas gå omkring och småprata lite med alla. Vad händer? Jo, man blir stående som en idiot.  I värsta fall tappar man nåt (här också) eller råkar med sin gracila kvinnliga gång (här också) knuffa till nån som man visst inte såg eller för att man visst råkade se åt ett annat håll än det man gick åt.

Gemensam matlagning. Det är jobbiga saker. Stå i en klunga och försöka laga mat. Vad händer? Jo, man kan inte tänka, man tappar saker (ja, här också, favorit i repris), man står handfallen och känner sig dum i huvudet. Man känner sig som en klumpedunsa och slarvmaja och så fruktansvärt fjantigt barnslig att det inte borde vara möjligt.

Gemensam städning efter stughyrning, till exempel. Ja, det är jobbiga saker. Andra rusar fram med dammsugare och trasor och har hela städschemat ordnat och klart i huvudet. Själv står man med lilla dammvippan i handen och tar lite här och lite där och framstår givetvis som den lataste av alla. Hon som drar sig undan och gömmer sig på toan. Men man har inte alls gömt sig den här gången, det bara ser ut så eftersom det tar så lång tid att städa toan eftersom man tar ett tag här och ett tag där och det är liksom inte ordnat och ordentligt och genomtänkt eftersom det rör sig så mycket i skallen just eftersom det rör sig så mycket runt omkring en att man inte kan tänka klart och veta vad man gör.

Handla mat i stora affären med höga bagrundsmusiken som antagligen ska verka avstressande. Gå bakom människor med kundvagnar som alltid går sakta så det börjar krypa i hela kroppen på en för att man inte kommer förbi. Jag brukar ta lilla korgen och sicksacka mellan. Och gömma mig då och då mellan hyllor med mindre attraktiva varor där det är tomt på folk, och där bland rullar med soppåsar och förpackningar med golvmopps-refiller kan man stå och pusta en stund. Innan man ger sig i kast med stressiga kassan där man måste ner snabbt snabbt med varorna så att inte nån börjar svära bakom för att man är för långsam. Och – tro det eller ej! – också här tappar man saker. De bara slinker ur händerna på en. Förstår inte hur det går till. Men man tappar. Tappar och tappar. Det är väl för att huvudet har fullt upp med annat. Hinner inte tänka på att fingrarna faktsikt måste greppa om saker också. Nä, det får inte plats.

Arbetsplatser. Det är jobbiga saker. (Alltså inte bara personalrummet!) Maken påstår att jag är arbetsskygg. Men det är jag inte. Det är inte arbetet i sig jag gömmer mig från. Bara att det rör sig så mycket människor där. Fotsteg, röster, frasanden från strumpor mot kjolar, klackar i golvet, mansröster som maler utan att man hör om vad, telefoner som ringer, fläktar som susar, saker som piper (ja, det finns överallt), skyltar som man inte kan låta bli att läsa, om och om igen fast man vet vad som står där eftersom man redan läst dem så många gånger,  ens egna kläder som skaver, klockarmbandet som skaver, skorna som skaver eftersom man inte kan gå barfota på ett jobb fast det är vad man helst vill eftersom sockar och skor är det värsta som finns, själva luften inomhus som skaver, ofriheten som skaver, svetten under armarna som skaver och alla intryck som skaver och värker i öronen. ett tag, när jag jobbade på sjukhus och bodde i ett hus med gammaldags hiss tog jag alltid hissen ner när jag skulle till jobbet. Jag som har lite hissfobi. Varje morgon hoppades jag att hissen skulle fastna så att jag kunde gäömma mig ett tag i hissen och slippa gå till jobbet. På ett annat jobb, också det på sjukhus, tog jag alltid sjukhushissen i hopp om att den skulle fastna. Den påstods fastna ofta, men den fastnade aldrig för mig. Jag fick bara tillfälle att gömma mig mellan våning fem och ett. Och ibland upp och ner några gånger till för att jag skulle få ytterligare några sekunder i lugn tystnad att gömma mig. Ja, många tokiga gömsställen har man kommit på.

Och vad vill jag säga med detta då? Jo, att jag är ganska förbannad på mig själv. Inte för att jag gömt mig genom åren. Nä, inte alls. Men för att jag fortfarande kallar det att gömma mig. varför inte säga som det är? Jag klarar inte stora folksamlingar, jag klarar inte personalrum, stora möten, matbutiker, arbetsplatser eller arbete i grupp. Och så känns det som om jag gömmer mig.

Mannen med det brutna benet – gömmer han sig när han sitter bredvid för att han inte kan springa? Den som inte kan se – skäms han för att han inte kan läsa eller köra bil? Den som inte hör bra nog – hukar han av skamkänsla och dåligt självförtroende för att han måste luta örat extra åt det håll ljudet kommer?

Antagligen inte.

Men en annan går där och anklagar sig för att man tappar saker och inte kan prata väder och för att man spiller kaffe och råkar knuffa till folk och är allmänt klumpig. Man går och tror under en massa år att det är nåt fel på en och att man är mindre värd för att man inte klarar att stå där mitt i klunga och att man inte tycker det är roligt att befinna sig på en arbetsplats och att man blir arg när det blir en massa ljud runt omkring så man inte kan tänka.

MEN. Varje dag numera bankar jag mig själv i ryggen och påminner mig om att JAG HAR RÄTT ATT VARA SOM JAG ÄR. Jag måste inte befinna mig i en klunga, jag måste inte tycka det är roligt att sitta i personalrum, jag måste inte ha dåligt samvete för att jag inte ens befinner mig på ett arbete eller i ett personalrum, jag får tappa saker, jag får bete mig klumpigt och tafatt, jag får framstå som en idiot och en latmaja och en klumpedunsa och slarva. Och jag måste inte har känslan av att jag gömmer mig. Jag stannar upp och får lite nödvändig lugn och ro bara. Och tyvärr finns det inte så mycket lugn och ro, det finns mest bara på toan och i hissen och mellan hyllorna för städartiklar. Det är därför man står där som en kuf ibland och bara försöker andas lite lugnt. Bara så att ni vet, om ni ser nån stå så alltså.

OCH. Fram för ett ADHD-vänligt samhälle. Där man inte måste så mycket. Och där det finns tystnads-platser. Och där man får vara som man är. Utan att anses som den där kufen som får ryggdunkar från andra hurtbullar som säger "Eh, kom igen, ryck upp dig, var inte så tråkig!"

Nej, fram för ett ADHD-vänligt samhälle med rätten att få vara tråkig!

6 com

Idag har Drull-Fia besökt mig i Paradiset Jag har städat och gjort klart för sommaren i Boden ( dvs vårt 15 m2 stora gästhus). I detta ingick att montera ner en våningssäng och lägga i underslafen i en annan.
Hur många gånger kan man tappa en fånig insexnyckel på några timmar? Med Drull-Fia hängande över axeln med tips och råd så kan jag lova att det är många. Känner mig dessutom mörbultad efter att ha snubblat och slagit mig på allt jag burit ut och in under dagen. Men nu är det sopat (döda flugor och löv + vanligt hedrligt damm) och våttorkat på de flesta ställena. Och sängen står där den ska. Den nedmontterade är utsläpad och som tur är så ska det inte regna i natt så den kan stådär tills jag får hjälp imorgon.

Imorgon borde det vara majbrasa, manskör och härligt men det är så torrt överallt att man inte är säker på att brasorna här i södra Sverige får tändas. I Blekinge och Kalmar är det totalt eldnings förbud men här i Skåne är det olika från kommun till kommun. Så vi får se. Lilla gubben, Sjömannen och lilleman kommer i morgon liksom sjömannens flickvän, vi kan kalla henne Nissa. Paret ska först på fest ( här skulle jag kunna köra lite namedropping men jag är inte säker på hur jag får in det)men dyker upp lite senare Jag hoppas kunna roa lilleman så att de faktiskt får åka. Nu är i a f Boden städad s att de kan sova där. Trots Drull-Fias råd har jag fått nästan alla skruvarna på plats. ( 2 gick inte i) Så de får någon person med tålamod fixa i morgo. Då får jag låsa in Drull-Fia en stund. Foot in mouthCool

Sköna maj välkommen.

Kommentering avstängd

Så vackert Skåne är just nu. Skir ljust ljust grön växtlighet. Björkar och hassel är utslgana och blommar(snörvl), bokarna sväller och lärkträden är skirt gröna. Ni som bor längre upp i Sverige som inte har lövskog och blandskogoch bokskog kanske aldrig får se det här. Det är så vackert att ögonen fylls med tårar när jag svänger ner på den lilla vägen mot sjön som heter Immeln. (För barn blir detta Bergodalbanevägen till himmelen, Immeln blir Immelen på skånska och likt fransoserna så sväljer skåningar ibland H.) Det är så bländande med den blanka sjön granskogen som närmare sjön byts mot lövskog .

Det är nu man ska ta egen tid i Södra Sverige. Det är så stärkande för själen att klippa ner det bruna fjolårsgräset och släppa fram det nya. att plocka bort de brända ormbunkarna och se de krylliga nya bladen veckla ut sig. Jag gissar att när någon skrev (var det skomakaren?) Jag har stängt mellan hägg och syrén, så menade han blommningen och nåon dag om ca en månad men jag, jag gillar lövsprickning. I lördags var det bara kala grenar här. Lite vitsippor och påskliljor och svullna knoppar. I söndags såg jag en hägg i lövsprickning i Blekinge vid havet och nu blir syrénen grön här i Paradiset.Alltså är det här min mella hägg- och syre?vecka.

Jag och katten blir lika entusiastiska eller hon blir lite värre. Igår förskte hon bli utsläppt redan vid 4 innan det var ljust. På eftermiddagen när jag pustade ut i solskenet kom hon med en babymus som hon stolt visade upp för mig.  Igår kväll kom lilla gubben efter jobbet och vi tittade på när brorsan skymtade förbi i Postkodlotteriet (han var inte snabbast att sortera men han hade rätt). Sen förgyllde Caroline af Ugglas en timma i Så ska det låta. Hon blir mer fantastisk för varje gång jag ser eller hör henne. Somnade sedan så gott innan Richies och har sovit helt underbart.

Nu ska vi shoppa i Kristianstad hälsa på mamma och fylla på gasen till grillen. Flintastek och potatissallad med den värmande kvällssolen ska avssluta min mellan hägg- och syrénvecka. Min terapi vecka.

Kommentering avstängd

Jag sliter med huset och den möjliga försäljningen som kräver stil och känsla för design. Något som naturen inte begåvat mig med utan jag får som tidigare nämnts slita hårt för att ens få ordning och då är vi inte i närheten av stil.  Det som är roligt men också svårt att när man städar så där i hörnorna så rivs minnena upp och tingen liksom talar till en.  Under måndagens städbeting så snubblade jag således, i jakten på mina egna synder, över både pappas och lillebrors.

Min far som var en klassisk läroverksadjunkt var dessutom frikyrkopredikant och en "stortalare" när det kom till etik och moral. Som dotter såg jag länge pappa som ofelbar och som tonåring som hopplös. Numera när han är död (efter att ha städat ur hans lägenhet för 4 år sedan) och när vi syskon pratat samman våra bilder så kryper en annan mer nyanserad bild av pappa fram.
Pappa var duktig med blommor, först i trädgården i mitt barndomshem, sen i krukor i deras lägenhet. Växterna fördelades efter hans död hos oss barn och även Sjömannen fick. Jag fick ett par palmer varav katten tog slutgiltig död på den sista förra vintern när hon använde den som klovässare. Krukan blev med död stam utställd på altanen för vidare transport, där hittade Sjömannen den under påskhelgens frossande i sol på densamma.
"Morfars kruka. den här ska du vara rädd om den har han stulit i Italien han hävdade att den var antik."
Sjömannen har två gånger varit med mormor och morfar på semester i Italien med husvagn. Om pappas synd består i att inte göra en bra historia sämre genom att berätta att han köpt krukan på den lokala marknaden eller om han helt enkelt tyckte att inge brydde sig om krukan där den stod vill jag inte bedömma. Men krukan ser efter en vinter på altanen onekligen antik ut. Nu har den fått ny hyresgäst, den enda växt som överlevt mina gröna fingrar under 5 år och återfått sin plats i vardagsrummet. Växten är en sk garderobsblomma av mig omdöpt till ADHDblomma som tycks klara sig bra utan såväl ljus som vatten. En växt jag varmt vill 
 rekommendera vid besök ADHDkvinnor emellan.

 Fortsatte ut i köket där det mesta jag har framme till vardags nu ska flyttas bort och så till mardrömmen att ta bort mina kylskåpsmagneter. Det var inte en inte tio utan totalt nog 1000. Vi hade nämligen kört med kylskåpspoesi under ett antal år. Olika uttryck som sönerna komponerat i olika sinnesstämningar plockades ner till slut fanns bara lillebrors sista verk och meddelande till tjejkompisen från veckan innan han försvann till Sydamerika i januari. Om detta är en synd eller inte får ni själva dömma jag kunde inte låta bli att föreviga det.

Just nu har mitt kök samma effekt på mig som spegelbilden när man köpt nya glasögon eller bytt frisyr. Kan det här verkligen vara hemma hos mig? Eftersom jag vet att det inte varar så har jag bestämt mig för att själv ta bilder till försäljningsiten i exakt det ögonblick när det faktisk ser ut som jag har tänkt det. Bilderna kan sen användas som instruktionsbok för städningen inför visningar har jag tänkt. Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna ta nya tag för varje gång? Måste nog fly till paradiset över helgen så att inspirationen återkommer eller i a f få leva lite kravslöst några dagar.

Kylskåp före

Kylskåp efter

Det värsta är kanske att jag tyckte att köket var städat och ganska fint innan jag började var tvungen att se bilderna för att se vad som faktiskt måste bort.

 

 

 

 

 

 

Arbetsbänk föreArbetsbänk efter 

3 com

Det okända valet? Vet du varför vi röstar till EU eller är kanske politik något som du tycker inte berör dig? Visst är det svårt att se hur vad som beslutas i Brüssel och Strassbourg påverkar mig och för oss med ADHD min diagnos och min behandling. Men det gör det, mer än du tror. Inte så att varje beslut som tas där borta har bäring på din vardag men det EU har gjort för arbetsmarknadens villkor i Sverige (och resten av EU-länderna) är mycket. Ganska aktuellt är skärpta regler för dygnsvila och veckovila så att man inte kan vara tvungen att jobba dygnet runt i vården. Möjligheten att söka alternativ vård i andra länder/landsting när det egna inte levererar är också en sak där EU-medlemskapet har fört oss i rätt riktning tycker jag. Att man idag kan söka arbete med bibehållern A-kassa i alla EU-länder är positivit för oss som har så mycket nomadgener i oss att det ger en diagnos om man har turen att få träffa rätt läkare. Så EU är viktigt vad EU beslutar påverkar dig på gott och ont. Då har det också betydelse vilka som sitter i EU-parlamentet och röstar men framförallt allt att Sverige får inflytande i de partigrupper som är de som bestämmer hur man "ska rösta" i de frågor som kommer på dagordningen.

Trots min diagnos tror jag på ordning och reda i det parlamentariska arbetet att partigrupper kommer överens och genomför stora och svåra beslut genom samarbete. Inte minst är det här viktigt på miljöområdet och flyktingpolitiken. Frifräsare och pirater som siktat in sig för mycket på en fråga främjar inte demokratin utan kan genom att sälja sin röst  i frågor som inte ligger på deras dagordning i själva verket skjuta demokratin i sank.

Jag är därför väldigt glad över att det parti som har miljön som sin stora fråga i dag har en politik som berör allt. Jag är väldigt glad att de partier som står för rättvisa på arbetsmarknaden och jämställdehet inte har glömt miljön osv. Jag är helt enkelt väldigt glad över samarbetet mellan S, V och Mp. Jag hoppas att det samarbetet ska bära frukt även i EU och att en röst på någon av deras kanditater ska multipliceras genom samrbetet med andra inom deras respektive EU-partigrupper. Men det viktigaste är att rösta inte nödvändigtvis på vad man röstar. Detta för att, ju fler vi är som röstar, ju mindre genomslag får enfrågepartierna, de flesta av oss är trots allt är intresserade av lite mer än att fritt få ladda ner film. Likadant med frågan om vi ska gå ur EU(nej jag tycker vi ska vara kvar) och personligen finns det fler frågor som är viktiga än ADHD-vård och -diagnostik. Gemensamt för de frågor som jag tycker är viktiga är att de snarare har röd/grön färg än blå/grå. Jag tänker läsa på noga om "mina" kandidater och kryssa den som prioriterar mina hjärtefrågor men inte har glömt bort att det finns fler saker som är viktiga i Europa än de jag tänker på dagligen. Jag tänker också ta reda på hur de har priorterat sitt arbete där jag tycker att kontakte med väljare och arbete i gemensamma grupper är lika viktiga som närvaro i plenisalen. Men framförallt jag tänker rö(s)ta.

Andra medier om opinionsundersökningar, Piratpartiet, EU-val, euro och Mona. BLTSydsvenskan, DN, SvD

6 com

Alltid, ända sen jag var barn, har jag känt mig annorlunda. På vad sätt annorlunda vet jag inte, men jag har aldrig rikigt passat in nånstans. Säkert har jag skrivit om det här förut, det här är ett ämne som brukar upprepa sig för mig, men då och då kommer jag in i såna där annorlunda-sjok och då bara måste jag skriva om det.

Jag känner mig udda i de område där jag bor. Jag passar inte riktigt in här. Känner mig som zigenarfamiljen (inget ont om zigenare!), den där som alla under min barndom tyckte var "lite underlig och hade sina underliga vanor och som ingen rikigt vågade prata med för att de var så underliga".

Allt som är annorlunda är farligt. Människor från främmande länder är farliga. Invandrare är farliga. Människor med nån utvecklongsstörning är farliga. ADHD-kvinnor är farliga. Ja, vi kan väl ha lite dåligt humör och kort stubin ibland, men farliga? Jag känner mig inte farlig, bara utanför och udda. Precis som flyktingarna och invandrarna.

Hur hanterar man då sitt utanförskap? Vissa udda människor går in för att vara udda. De kan klä sig udda och ha konstiga frisyrer och märkliga skor. Andra gör konstiga saker. Fas ibland undrar jag om dessa människor, som anstränger sig för att verka udda, egentligen inte bara är väldigt vanliga, och tror att det är kul att vara udda och annorlunda.

Jag skulle vilja vara alldeles vanlig. Jag skulle vilja kunna stå ut med att vara vanlig. Jag avundas människor som är vanliga och kan stå och måla ett staket en hel dag och tycka det är kul. Eller att diska och göra snyggt i köket. Och tycka det är kul. Om nu vanliga människor finns, vill säga.

Men jag känner mig som sagt annorlunda. Men det är inget som syns på mig (tror jag). Skulle man bli lyckligare om man verkligen levde upp till sitt annorlunda-skap? Om man skaffade konstig frisyr, märkliga skor, en underlig kappa och rosa glasögon? Om man knep ihop pannan som försökte se klok och tankfull ut, peta med skospetsen i gruset och säga saker som ingen förstod? Visst, jag vågar stå för att jag inte passar in, men jag orkar inte bry mig om att det ska synas. Varför skulle jag göra det?

Nu har också sonen sagt att han känner sig annorlunda. Han passar inte riktigt in nånstans, säger han. Det är plågsamt att höra sitt barn säga nåt sånt. För jag önskar att han skulle slippa utanförskapet, det vore så mycket enklare för honom att vara "vanlig".

Tycker du det är jobbigt? undrade jag. Av hundra gånger är de jobbigt tio, annars trivs jag med det, sa han. Jag vet inte om det är sant. Själv önskar jag som sagt att jag vore "vanlig". Det hade varit så mmycket enklare. Och samtidigt…

Så mycket tråkigare det hade varit. För egentligen trivs jag ju med att vara som jag är. Alla idéer, alla infall, min ganska optimistiska syn på att det mesta ordnar sig, min orädsla för att kasta mig in i projekt (som jag dock hindrat mig från lite mer sen jag fick ADHD-diagnosen). Det är bara den där ilskan jag känner ibland, irritationen över att det känns som om jag inte får vara den jag är. Och att man faktiskt har svårt för vissa saker, som stormarknader och en lördag på torget och teveapparater och att bli avbruten och att man inte kan stänga av.

Nu måste jag ut med hunden. Hon är också annorlunda, impulsstyrd och har kort stubin. Men hon bryr sig inte. Hon vet inte ens om det. Och för hennes del är det i överlevandssyfte hon är sån. Kanske är det samma för oss ADHD-människor, kanske är det i överlevadssyfte vi reagerar på alla ljud och är sprängfyllda av knasiga idéer som kanske inte är så knasiga ändå?

 

one

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented