Jag har alltid gömt mig. Så fort något varit jobbigt har jag stuckit iväg och gömt mig. Nä, missförstå inte. Jag har tagit tag i många jobbiga saker, sånt som man vanligtvis kallar jobbiga. Men när jag säger jobbiga saker menar jag antagligen något helt annat, sånt som andra (nromalfungerande) till och med uppfattar som trevliga saker.

Personalrum. Det är jobbiga saker. Sitta och dricka kaffe med en klunga människor som man till och med kanske inte känner, prata väder och matlagning och försöka passa in, försöka att inte tappa kaffekoppen, fumla med mjölken och spilla på tröjan eller ännu värre spilla på mattan. Sitta där och försöka att se ut som om man inte alls kom från en annan planet utan att man också kommer från planeten jorden. Jajamensan, jag kommer också från planeten jorden och jag har total kontroll på mina händer som bär kaffekoppen och jag spiller inte en droppe och jag krockar inte alls med nån när jag vigt och graciöst slår mig ner i nån soffa. Duns. Aj då, där blev visst en liten kaffefläck och aj då, råkade jag (graciösa jag?) putta till nån annans kaffekopp också så att den for i golvet. Oj då, ursäkta.

Är det då underligt att man låst in sig så många gånger på personaltoan istället, och bara stått där lutad mot handfatet och pustat några minuter i tystnad och lugn och ro. Har till och med slagit mig ner och läst en stund i nån bok jag haft med. En bok är för övrigt alltid bra att ha med överallt, för man kan borra ner bicken i nån sida om man tvingas sitta i nåt personalrum för då kan man låtsas försjunken och onåbar. Även om, det vet alla med mina bokstäver, man är på helspänn och upppfattar minsta viskning och skrap med nån fot och när nån sväljer kaffe. Inte kan man koppla av och läsa i sånt oväsen, men man kan ju alltid låtsas och då är det i alla fall ingen som försöker prata med en.

Möten. Det är jobbiga saker. Möten med många inblandade människor. Och då menar jag fler än tio, och särskilt menar jag ostrukturerade möten. Där man står med en kopp i handen och förväntas gå omkring och småprata lite med alla. Vad händer? Jo, man blir stående som en idiot.  I värsta fall tappar man nåt (här också) eller råkar med sin gracila kvinnliga gång (här också) knuffa till nån som man visst inte såg eller för att man visst råkade se åt ett annat håll än det man gick åt.

Gemensam matlagning. Det är jobbiga saker. Stå i en klunga och försöka laga mat. Vad händer? Jo, man kan inte tänka, man tappar saker (ja, här också, favorit i repris), man står handfallen och känner sig dum i huvudet. Man känner sig som en klumpedunsa och slarvmaja och så fruktansvärt fjantigt barnslig att det inte borde vara möjligt.

Gemensam städning efter stughyrning, till exempel. Ja, det är jobbiga saker. Andra rusar fram med dammsugare och trasor och har hela städschemat ordnat och klart i huvudet. Själv står man med lilla dammvippan i handen och tar lite här och lite där och framstår givetvis som den lataste av alla. Hon som drar sig undan och gömmer sig på toan. Men man har inte alls gömt sig den här gången, det bara ser ut så eftersom det tar så lång tid att städa toan eftersom man tar ett tag här och ett tag där och det är liksom inte ordnat och ordentligt och genomtänkt eftersom det rör sig så mycket i skallen just eftersom det rör sig så mycket runt omkring en att man inte kan tänka klart och veta vad man gör.

Handla mat i stora affären med höga bagrundsmusiken som antagligen ska verka avstressande. Gå bakom människor med kundvagnar som alltid går sakta så det börjar krypa i hela kroppen på en för att man inte kommer förbi. Jag brukar ta lilla korgen och sicksacka mellan. Och gömma mig då och då mellan hyllor med mindre attraktiva varor där det är tomt på folk, och där bland rullar med soppåsar och förpackningar med golvmopps-refiller kan man stå och pusta en stund. Innan man ger sig i kast med stressiga kassan där man måste ner snabbt snabbt med varorna så att inte nån börjar svära bakom för att man är för långsam. Och – tro det eller ej! – också här tappar man saker. De bara slinker ur händerna på en. Förstår inte hur det går till. Men man tappar. Tappar och tappar. Det är väl för att huvudet har fullt upp med annat. Hinner inte tänka på att fingrarna faktsikt måste greppa om saker också. Nä, det får inte plats.

Arbetsplatser. Det är jobbiga saker. (Alltså inte bara personalrummet!) Maken påstår att jag är arbetsskygg. Men det är jag inte. Det är inte arbetet i sig jag gömmer mig från. Bara att det rör sig så mycket människor där. Fotsteg, röster, frasanden från strumpor mot kjolar, klackar i golvet, mansröster som maler utan att man hör om vad, telefoner som ringer, fläktar som susar, saker som piper (ja, det finns överallt), skyltar som man inte kan låta bli att läsa, om och om igen fast man vet vad som står där eftersom man redan läst dem så många gånger,  ens egna kläder som skaver, klockarmbandet som skaver, skorna som skaver eftersom man inte kan gå barfota på ett jobb fast det är vad man helst vill eftersom sockar och skor är det värsta som finns, själva luften inomhus som skaver, ofriheten som skaver, svetten under armarna som skaver och alla intryck som skaver och värker i öronen. ett tag, när jag jobbade på sjukhus och bodde i ett hus med gammaldags hiss tog jag alltid hissen ner när jag skulle till jobbet. Jag som har lite hissfobi. Varje morgon hoppades jag att hissen skulle fastna så att jag kunde gäömma mig ett tag i hissen och slippa gå till jobbet. På ett annat jobb, också det på sjukhus, tog jag alltid sjukhushissen i hopp om att den skulle fastna. Den påstods fastna ofta, men den fastnade aldrig för mig. Jag fick bara tillfälle att gömma mig mellan våning fem och ett. Och ibland upp och ner några gånger till för att jag skulle få ytterligare några sekunder i lugn tystnad att gömma mig. Ja, många tokiga gömsställen har man kommit på.

Och vad vill jag säga med detta då? Jo, att jag är ganska förbannad på mig själv. Inte för att jag gömt mig genom åren. Nä, inte alls. Men för att jag fortfarande kallar det att gömma mig. varför inte säga som det är? Jag klarar inte stora folksamlingar, jag klarar inte personalrum, stora möten, matbutiker, arbetsplatser eller arbete i grupp. Och så känns det som om jag gömmer mig.

Mannen med det brutna benet – gömmer han sig när han sitter bredvid för att han inte kan springa? Den som inte kan se – skäms han för att han inte kan läsa eller köra bil? Den som inte hör bra nog – hukar han av skamkänsla och dåligt självförtroende för att han måste luta örat extra åt det håll ljudet kommer?

Antagligen inte.

Men en annan går där och anklagar sig för att man tappar saker och inte kan prata väder och för att man spiller kaffe och råkar knuffa till folk och är allmänt klumpig. Man går och tror under en massa år att det är nåt fel på en och att man är mindre värd för att man inte klarar att stå där mitt i klunga och att man inte tycker det är roligt att befinna sig på en arbetsplats och att man blir arg när det blir en massa ljud runt omkring så man inte kan tänka.

MEN. Varje dag numera bankar jag mig själv i ryggen och påminner mig om att JAG HAR RÄTT ATT VARA SOM JAG ÄR. Jag måste inte befinna mig i en klunga, jag måste inte tycka det är roligt att sitta i personalrum, jag måste inte ha dåligt samvete för att jag inte ens befinner mig på ett arbete eller i ett personalrum, jag får tappa saker, jag får bete mig klumpigt och tafatt, jag får framstå som en idiot och en latmaja och en klumpedunsa och slarva. Och jag måste inte har känslan av att jag gömmer mig. Jag stannar upp och får lite nödvändig lugn och ro bara. Och tyvärr finns det inte så mycket lugn och ro, det finns mest bara på toan och i hissen och mellan hyllorna för städartiklar. Det är därför man står där som en kuf ibland och bara försöker andas lite lugnt. Bara så att ni vet, om ni ser nån stå så alltså.

OCH. Fram för ett ADHD-vänligt samhälle. Där man inte måste så mycket. Och där det finns tystnads-platser. Och där man får vara som man är. Utan att anses som den där kufen som får ryggdunkar från andra hurtbullar som säger "Eh, kom igen, ryck upp dig, var inte så tråkig!"

Nej, fram för ett ADHD-vänligt samhälle med rätten att få vara tråkig!