Jag sliter med huset och den möjliga försäljningen som kräver stil och känsla för design. Något som naturen inte begåvat mig med utan jag får som tidigare nämnts slita hårt för att ens få ordning och då är vi inte i närheten av stil.  Det som är roligt men också svårt att när man städar så där i hörnorna så rivs minnena upp och tingen liksom talar till en.  Under måndagens städbeting så snubblade jag således, i jakten på mina egna synder, över både pappas och lillebrors.

Min far som var en klassisk läroverksadjunkt var dessutom frikyrkopredikant och en "stortalare" när det kom till etik och moral. Som dotter såg jag länge pappa som ofelbar och som tonåring som hopplös. Numera när han är död (efter att ha städat ur hans lägenhet för 4 år sedan) och när vi syskon pratat samman våra bilder så kryper en annan mer nyanserad bild av pappa fram.
Pappa var duktig med blommor, först i trädgården i mitt barndomshem, sen i krukor i deras lägenhet. Växterna fördelades efter hans död hos oss barn och även Sjömannen fick. Jag fick ett par palmer varav katten tog slutgiltig död på den sista förra vintern när hon använde den som klovässare. Krukan blev med död stam utställd på altanen för vidare transport, där hittade Sjömannen den under påskhelgens frossande i sol på densamma.
"Morfars kruka. den här ska du vara rädd om den har han stulit i Italien han hävdade att den var antik."
Sjömannen har två gånger varit med mormor och morfar på semester i Italien med husvagn. Om pappas synd består i att inte göra en bra historia sämre genom att berätta att han köpt krukan på den lokala marknaden eller om han helt enkelt tyckte att inge brydde sig om krukan där den stod vill jag inte bedömma. Men krukan ser efter en vinter på altanen onekligen antik ut. Nu har den fått ny hyresgäst, den enda växt som överlevt mina gröna fingrar under 5 år och återfått sin plats i vardagsrummet. Växten är en sk garderobsblomma av mig omdöpt till ADHDblomma som tycks klara sig bra utan såväl ljus som vatten. En växt jag varmt vill 
 rekommendera vid besök ADHDkvinnor emellan.

 Fortsatte ut i köket där det mesta jag har framme till vardags nu ska flyttas bort och så till mardrömmen att ta bort mina kylskåpsmagneter. Det var inte en inte tio utan totalt nog 1000. Vi hade nämligen kört med kylskåpspoesi under ett antal år. Olika uttryck som sönerna komponerat i olika sinnesstämningar plockades ner till slut fanns bara lillebrors sista verk och meddelande till tjejkompisen från veckan innan han försvann till Sydamerika i januari. Om detta är en synd eller inte får ni själva dömma jag kunde inte låta bli att föreviga det.

Just nu har mitt kök samma effekt på mig som spegelbilden när man köpt nya glasögon eller bytt frisyr. Kan det här verkligen vara hemma hos mig? Eftersom jag vet att det inte varar så har jag bestämt mig för att själv ta bilder till försäljningsiten i exakt det ögonblick när det faktisk ser ut som jag har tänkt det. Bilderna kan sen användas som instruktionsbok för städningen inför visningar har jag tänkt. Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna ta nya tag för varje gång? Måste nog fly till paradiset över helgen så att inspirationen återkommer eller i a f få leva lite kravslöst några dagar.

Kylskåp före

Kylskåp efter

Det värsta är kanske att jag tyckte att köket var städat och ganska fint innan jag började var tvungen att se bilderna för att se vad som faktiskt måste bort.

 

 

 

 

 

 

Arbetsbänk föreArbetsbänk efter