Alltid, ända sen jag var barn, har jag känt mig annorlunda. På vad sätt annorlunda vet jag inte, men jag har aldrig rikigt passat in nånstans. Säkert har jag skrivit om det här förut, det här är ett ämne som brukar upprepa sig för mig, men då och då kommer jag in i såna där annorlunda-sjok och då bara måste jag skriva om det.

Jag känner mig udda i de område där jag bor. Jag passar inte riktigt in här. Känner mig som zigenarfamiljen (inget ont om zigenare!), den där som alla under min barndom tyckte var "lite underlig och hade sina underliga vanor och som ingen rikigt vågade prata med för att de var så underliga".

Allt som är annorlunda är farligt. Människor från främmande länder är farliga. Invandrare är farliga. Människor med nån utvecklongsstörning är farliga. ADHD-kvinnor är farliga. Ja, vi kan väl ha lite dåligt humör och kort stubin ibland, men farliga? Jag känner mig inte farlig, bara utanför och udda. Precis som flyktingarna och invandrarna.

Hur hanterar man då sitt utanförskap? Vissa udda människor går in för att vara udda. De kan klä sig udda och ha konstiga frisyrer och märkliga skor. Andra gör konstiga saker. Fas ibland undrar jag om dessa människor, som anstränger sig för att verka udda, egentligen inte bara är väldigt vanliga, och tror att det är kul att vara udda och annorlunda.

Jag skulle vilja vara alldeles vanlig. Jag skulle vilja kunna stå ut med att vara vanlig. Jag avundas människor som är vanliga och kan stå och måla ett staket en hel dag och tycka det är kul. Eller att diska och göra snyggt i köket. Och tycka det är kul. Om nu vanliga människor finns, vill säga.

Men jag känner mig som sagt annorlunda. Men det är inget som syns på mig (tror jag). Skulle man bli lyckligare om man verkligen levde upp till sitt annorlunda-skap? Om man skaffade konstig frisyr, märkliga skor, en underlig kappa och rosa glasögon? Om man knep ihop pannan som försökte se klok och tankfull ut, peta med skospetsen i gruset och säga saker som ingen förstod? Visst, jag vågar stå för att jag inte passar in, men jag orkar inte bry mig om att det ska synas. Varför skulle jag göra det?

Nu har också sonen sagt att han känner sig annorlunda. Han passar inte riktigt in nånstans, säger han. Det är plågsamt att höra sitt barn säga nåt sånt. För jag önskar att han skulle slippa utanförskapet, det vore så mycket enklare för honom att vara "vanlig".

Tycker du det är jobbigt? undrade jag. Av hundra gånger är de jobbigt tio, annars trivs jag med det, sa han. Jag vet inte om det är sant. Själv önskar jag som sagt att jag vore "vanlig". Det hade varit så mmycket enklare. Och samtidigt…

Så mycket tråkigare det hade varit. För egentligen trivs jag ju med att vara som jag är. Alla idéer, alla infall, min ganska optimistiska syn på att det mesta ordnar sig, min orädsla för att kasta mig in i projekt (som jag dock hindrat mig från lite mer sen jag fick ADHD-diagnosen). Det är bara den där ilskan jag känner ibland, irritationen över att det känns som om jag inte får vara den jag är. Och att man faktiskt har svårt för vissa saker, som stormarknader och en lördag på torget och teveapparater och att bli avbruten och att man inte kan stänga av.

Nu måste jag ut med hunden. Hon är också annorlunda, impulsstyrd och har kort stubin. Men hon bryr sig inte. Hon vet inte ens om det. Och för hennes del är det i överlevandssyfte hon är sån. Kanske är det samma för oss ADHD-människor, kanske är det i överlevadssyfte vi reagerar på alla ljud och är sprängfyllda av knasiga idéer som kanske inte är så knasiga ändå?