Det här är min lovsång till Coop.
Det är inget roligt att handla. Att handla på Coop Forum  i Avesta tyckte jag var jätteroligt och spännande när vi var nyinflyttade eftersom det var så stort och med ett fantastiskt utbud i jämförelse med lilla Coop där vi bodde i Stockholmsförorten. Ganska snart upptäckte jag dessvärre att det var oerhört tröttsamt med hela utbudet och därmed alla synintryck som dansade förbi  min stackars utbrända hjärna.  Jag är ju en sån som måste ta in allt i hjärnan, registrera varje liten detalj. Kan inte gå förbi en anslagstavla t.ex. utan att ha informerat mig om allt som händer på orten.  Och sådant som jag tror att jag väljer bort tas också in av den lilla avläsningscentralen där uppe. Då blir det svårt att prioritera, rättare sagt så blir jag inte ens tillfrågad om jag vill ha information eller inte, den bara kommer. Som ett bakgrundsbrus eller påtvingat ögonflimmer (som när någon bredvid en sitter och zappar mellan kanalerna på teven, tills man får ont i ögonen) 
Dessutom ser jag ju inte vad jag ska ske, det blir för mycket intryck så jag kan inte urskilja. Sak samma när jag tittar in i ett förråd eller kylskåp därhemma och under tidspress ska hitta en bestämd sak. Eller när någon per telefon eller msn ska instruera mig i datorns underbara värld bland en massa ikoner eller andra symboler eller texter. Det bara grötar ihop och låser sig. På ADHD-testet kallades det för att ha problem med perceptionen – varseblivningen.

 Den här situationen i livsmedelsbutiken  leder inte alltid men ofta  till huvudvärk, stresskänsla och i värsta fall panikatacker.
Om det nu vore så väl att hjärnan som ändå envisas med att mot min vilja registrera alla små detaljer också kunde bistå med att jag kunde få någon nytta av all information. Man skulle kunna tycka att med all info som min hjärna tar emot borde jag vara en väldigt allmänbildad person. Men där går ändå gränsen tyvärr, eftersom koncentrationen och därmed minnet troget envisas med att vara lika illojal som uthålligheten och den medvetna uppmärksamheten.  Det är nämligen en väsentlig skillnad på att omedvetet eller medvetet ta in en massa intryck.
Ju större butiken är, desto tröttsammare är det naturligtvis. Det säger sig självt att 10 olika sorters tandkräm och tvål och schampo för att inte tala om kabanosskorvar och kycklingfiléer (fast vem vågar köpa sånt nu för tiden) flimrar mer för ögonen än 5 sorter.
Ibland har jag provat att handla i mindre butiker. Det är faktiskt rätt skönt. Men då missar jag alla steg i min stegräknare som jag får som gratismotion på Coop.
Et tag var jag tvungen att handla på ICA vissa dagar. En av mina uppgifter som styrelsemedlem i en kulturförening, var attt göra inköp  till våra kulturevenemang. Kaffe, marschaller, värmeljus, servetter, mjölk till kaffet och sånt där ni vet. Och vi hade ICA-betalkort i föreningen. Inte orkade jag springa på två affärer vid sådana tillfällen, då blev det till att handla i två korgar, min egen plus föreningens. Problemet kom när jag stod i kassan och varuberget på bandet växte, likaså kön bakom mig. Sedan kom ett varuberg till och så skulle allt packas ned snabbt och lustigt samtidigt som jag skulle hinna betala och se glad ut och försvinna innan någon bakom mig skulle börja harkla sig. Och jag som tycker det är jobbigt att hinna med bara en korg, eller vagn brukar det ofta bli.
Nu har jag fullgjort mina två år och hoppat av föreningen. Dessutom har jag äntligen krypit till korset, skeptisk som jag är till alla nymodigheter, och börjat använda en scanner när jag handlar på Coop. Min man som började långt före mig, tjatade länge om hur förträffligt det var. Nu när jag äntligen har tagit mitt förnuft till fånga måste jag hålla med. Halva stresskänslan på Coop var ju att när man äntligen kommit till vid kassan och halvt om halvt utbränd skulle packa och betala och allt på en gång med en ryslig fart för att hinna undan, i ett tillstånd av töcken och dimma och hungersnöd.
Nu går allt så geschvint, kassarna är färdigpackade när man kommer till kassan och det är bara att scanna av slutkoden, dra kortet och med ett leende köra iväg med vagnen till bilen och hem för att fira helg.  
Så nu får jag både motion på stora Forum och sinnesfrid vid kassan. Och tar allt i min egen takt. Inte illa. Tack Coop! Och trevlig helg alla ni andra.

5 com

Visst låter det fint; Att prioritera men det är svårt också. Just nu skiner solen i sydöstra Sverige och jag försöker prioritera att jobba i trädgården. Dessutom har lilleman (barnbarn) påsklov så då försöker jag prioritera honom (vilket bl a betyder att jag inte har tillgång till min dator dygent runt eftersom han vill sitta vid den och sover i mitt arbetsrum).
Sen går det framåt med husförsäljning och tittandet på lägenheter så just nu har jag flera tider på en vecka att passa (och det är jobbigt). Våren betyder också att man måste byta däck på bilen och den tiden måste  jag passa i morgon. Tänker dessutom lägga in vinterdäcken på hotell så jag slipper flytta dem en gång extra.

Som ni förstår betyder det här att blogga inte har kunnat prioriteras….

Just nu är lilleman med sin pappa så jag får en chans på min dator, vinden viner ganska kyligt så trädgårdsarbetet får vänta till imorgon. Men då ska det bli rosor längs husväggen, rhododendron på en nyanlagd hög och kryddväxter på ytterligare en hög. På verandan ska tre träd planteras i fina urnor som dessutom fått hjul så att man kan möblera verandan. Varför gör vi inte riktigt fint här förrän vi ska flytta?

Idag har vi varit på banken och pratat pengar och fått grönt ljus för vår plan vilket betyder att vi kan köpa/hyra när vi hittar något men inte till vilket pris som helst. Det är så mycket som ska passa in så jag vet inte riktigt hur vi ska ta oss fram till målet med ett nytt hem, ett gemensamt hem. Men just nu tänker jag bara prioritera så får det andra lösa sig och jag får väl tänka på att det vore värre om vi inte hade något hem alls och att det var värre när jag tittade på alla tv-serier bara för att få tiden att gå. Får inte till nån knorr på det här men idag prioriterade jag att skriva inte vad jag skrev om.

Kommentering avstängd

Även för en slarvmaja kan röran ibland bli för mycket. Så var det i hallen. Rörigt, grusigt, kläder och skor överallt. Varje gång jag klev innanför dörren tänkte jag på hatthyllan jag en gång hade som föll i golvet. Belamrad som den var med allt som jag inte orkade skyffla undan nån annanstans än till just hatthyllan. En dag dunsade alltsammans alltså ner med ett väldigt brak, den klarade inte tyngden av all bråte som inte visste var det bodde.

Nu var det snudd på favorit i repris, så innan det hände bestämde jag mig för en rejäl vårröjning. Ut med vinterskor och vinterjackor, mössor och vantar. Lånade en klädstång av grannen så jag kunde hänga ut alltsammans på balkongen. Passade samtidigt på att röja ut ur garderoberna och skänka bort sonens urvuxna skor och kläder från förra året.

Sådärja. Allt frid och fröjd. Hallen blänker. Och i skohyllan står skorna prydligt och hatthyllan är så gott som tom. Det känns luftigt och skönt, fritt och behagligt.

Bara att.

Ja, bara att jag känner mig färdig med alltsammans. Nöjd och stolt över vad jag presterat. Så rent har det inte känts i hallen sen vi flyttade in här för flera år sen.

Ja, men alltså bara en sak – jag har på nåt sätt glömt att det hänger en massa kläder på balkongen och att hela balkongbordet är belamrat med jag-vet-inte-vad, en hel hög med vantar och mössor och ja, som sagt, jag-vet-inte-vad.

Det är detta som kallas ett Projekt. Och hur det är med Projekt för en med ADHD vet alla som själva har ADHD. Det händer inte så mycket mer än just början på projketet. Ja, ja, ja, jag vet att det ligger en hög kläder på balkongen och jag orkar inte ens tänka tanken på var och när och hur de ska in i hallen och garderoberna igen. Man måste inte titta ut på balkongen, och gör man inte det så behöver man heller inte tänka på problemet med att bära in kläderna.

Du kan väl se vad det blir för väder, sa just maken, för om det blir regn kanske du borde ta in dina kläder från balkongen.

Jag har redan tänkt på det. Om det inte blir regn behöver jag inte plocka in kläderna. Då kan jag vänta, tills imorgon, eller övermorgon, eller nån annan dag. Och så kanske det blir som med köttgrytan och med kuddarna som jag också glömde där ute. De trollades behagligt undan tills den dag jag bad maken slänga den mögliga köttgrytan (eftersom jag inte vågade lyfta på locket) och jag själv efter några månader hämtade kuddarna som möglat i snön. Men men. Nu är det vår och det blir säkert inte regn. I alla fall inte i natt. Och det är ju ytterkläder så de borde väl tåla lite regn och rusk. Tänker ADHD-hjärnan och skyfflar undan problemen.

Ja, det är konstigt. Hur kan man egentligen känna sig så nöjd efter ett halvt avslutad projket? Och hur kan man bara förtränga det där man måste göra? Och varför kommer man sig inte för med att ta in de där kläderna när man ändå vet att man nån gång måste? Jag vet inte. Men det är enkelt, man tänker bara att Visst ska jag, men inte just nu, sen, men bara inte just nu.

Vad är det för defekt, eller tillgång, ADHD-hjärnan har? Det där med att inte orka och den fantastiska förmågan att skyffla undan sånt som är alldeles för tråkig. Eller är det just en tillgång? För är det egentligen så viktigt att göra allt så duktigt och noggrant? För nog finns det sånt som är viktigare i tillvaron än om man råkar få lite regnstänk på några kläder som hänger på vädring. Själv satte jag mig med hunden på balkongen, (ja, mitt i röran) och läste i den ljumma eftermiddagssolen. Det var betydligt roligare än att röja och städa. Och det mest överhängande hotet var ju dessutom ur vägen: hatthyllan är tom och kan därmed inte längre hota med att ramla ner med ett brak mitt i natten.

ADHD-hög?

 

 

Ändå finns det de som klarar att koppla av…

Kommentering avstängd

Vad är KHT undrar ni med all rätt. Somliga av er kanske t o m gick till adhdkvinnors behandlingssidor och letade efter det men ni lär inte hitta det där. Men Marianne och jag har ägnat oss åt KHT i påsk, nämligen Katt och Hund Terapi.

 Marianne tog familjen och åkte till Rödeby. I Mariannes familj ingår vovve och i min familj ingår katt. Ingen av dem är så gamla att vi behöver oroa oss för det där med att lära gamla hundar sitta men ändå gick det vilt till.
Lilla Molly blev eld och lågor när Casino kom smygande för att bevaka sitt revir. Vi hjälptes åt och lät dom lukta på varann utan blodsvite. Men med ett högljutt skällande och morrande. Casino som föddes i ett hem med hund såg mer cool ut än vad hennes hjärtfrekvens avslöjade och Molly skällde och skällde och ville egntligen bara leka.

Efter 2 timmar så lugnade det sig och Molly kunde titta på Casino utan att skälla och Casino hade spelat ut hela sitt register av att tvätta sina mer intima delar framför Molly och se ut som hon inte bryr sig om besöket.  På kvällen satt de på var sin sida av en glasdörr och lekte "Arga leken". (Ni vet som Luuk brukade göra i sen kväll.) Men det var tyst. Molly hämnades genom att äta upp Casions mat och glufsa i sig hennes godis och så småningom så undrade vi om de inte skulle kunna bli vänner till slut.

Samtidigt hade lilla gubben och Mariannes gubbe rådslag om hur det är att vara gubbe till en ADHDkvinna. Som stödtrupp hade de mittX (ADHDpojkens pappa) och Sjömannen (äldste sonen utan ADHD) och vi fick en del gliringar om allt som inte blir undanplockat och glömt. Det var också en viktig del av KHT att alla delar av familjerna får chans att skälla av sig, få medhåll och mothugg och vänja sig vid tanken på att alla inte är lika.
En del viftar på svansen när de är glada andra när de är upprörda. En del spiller kaffe i parti och minut medan andra tycker att de torkar upp hela tiden. Somliga tjatar om ordning och reda medan andra gör så gott de kan. Men tillsammans kan vi ha det väldigt trevligt, är det dessutom solsken och årets första grillning så blir det väldigt bra terapi.

Tack Marianne, Molly & Co för ett väldigt trevligt besök.

2 com

Så börja då påsken faktiskt en av mina älsklingshelger för att förväntningarna på mig som mamma inte är så stora. Visst äter vi god mat nuförtiden mycket vegetariskt men inte allt. Nej i min familj ligger förväntningarna på det vackra vädret och inte ens mina barn trodde att jag hade något med det att göra. (Annars tror jag de tyckte att jag kunde fixa allt.) I år verkar det för oss i det sydöstra hörnet av Sverige ut att bli en toppen helg ur väder synpunkt med prognoser upp till 20 grader. Det bästa med vårt hus är verandan och den är nästan insynskyddad och i lä för nästan alla vindar så blir det bara sol på eftermiddagen så är det toppen. Nu är den dessutom nystädat och skurad så det pekar på en underbar påsk. Grillen kommer fram och även om det inte blir några stora saker än så blir det nog lite korvgrillning i a f.

Konsten behöver jag inte heller stå för själv, det blir ingen som vill se på den ändå med både ADHD och DAMP. Men jag har ju med mina barn levt större delen av livet i Skåne och där har det sedan länge varit tradition att kosntnärerna har vernisage och utställning i sitt eget hem över påsken (eller säger man under påsken?). Nu gör man så i de flesta delar av södra Sverige och jag tycker det är underbart. Att titta på konst är också en form av terapi nästan oavsett diagnos. Jag ska puffa för två utställnngar i Skåne visserligen lite norr om det egentliga Österlen men som jag har en särskild relation till.

Den första finns i mitt gamla hem i Vanneberga, Landön ca 2 mil öster om Kristianstad (Kör E22 för skyltning). När vi flyttade sålde vi till Samlargrafik som har vernisage idag. Det handlar alltså om grafik och flera japanska konstnärer. Själv fundrar jag på att ta japanälskaren ADHDpojken med mig till sitt barndomshem och njuta.

Den andra är en i Sverige mer etablerad konstnär Curt Hillfon som håller till det gamla mejeriet i Maglehem just där Österlen börjar. Färgerna och djupet i hans målningar tar andan ur mig. Sen är Curre dessutom en mysig person som ser ut som en rövare. Äldste sonen, Sjömannen (numera 34) var vilt förälskad i Curres dottern när han var 7 år så det hände att färden gick till Magelhem  och Mejeriet då och då. På den tiden var dottern nästan mer känd än pappa då hon deltagit  i ett barnprogram tillsammans med farmor  Hertha som också är känd konstnär främst in keramiken och hade förra året en utsällning på Waldemarsudde. Curre är nr 48 på ÖSKG-kartan.

Själv firar jag dessutom att det igår var 6 år sedan jag och lilla gubben såga varann för första gången. Var jag hittade honom? På webben förstås det är ju där livet pågår.

Mer om konstrundan BLT, Kb1, Kb2, Sydsvenskan, SvD, Newsdesk, YA,

2 com

Den här veckan verkar vara en typisk ADHD-vecka för mig, huvudet känns rörigare än vanligt och min enda tröst är att jag inte arbetar. Som det är nu kan jag bara röra till det för mig och min familj och en och annan granne. Och er. Måste väl konfronteras med sjukgymnasten och med människor i butiken förstås. Apropå butiken och matinköp så kan jag iallafall ta det lungt med dessa till påsk eftersom vi i år för första gången på länge kommer att fira den själva min man och jag. En lammstek ligger i frysen och helgskinkan i kylen. Behöver bara handla hem lite ägg för sill har vi redan. Nässelsoppa var ett bra tips, tror t.o.m. att det finns kvar  nässlor i frysen sedan förra säsongen. Inga småbarn att köpa påskägg till och inte påskmust och inga tunga matkassar alls med andra ord. Har inte ens orkat sätta upp fjädrarna ute vid vägkanten som en del gör här och som även jag brukar göra. Men ett litet påskris kommer nog upp på köksbordet iallafall med fjädrar i. Häxa kan man ju vara själv, inga som helst svårigheter, lite påskstämmning måste vi ju ha!

Rörighet ja. Det var ju det jag höll på att skriva om. Häromdagen t.e.x åkte vi 16 mil till Stockholm för att möblera om lite i min mammas lägenhet under tiden som hon ligger på sjukhus. Meningen var att hon skall kunna ta sig fram med en rullator när hon kommer hem. Vi åkte hit och dit, fram och tillbaka och hämtade/bytte möbler och kom tillbaks hem med ryggskott, eller rättare sagt jag, för äkta mannen hade redan fått ett dagen innan när han bytte däck på bilen och gjorde en oförsiktig vridande rörelse. Så det passade han på att bättra på lite medan jag alltså skaffade ett eget. Dessutom slarvade jag bort en nyckel till ett gammalt skåp/släktklenod som vi tog med oss hem till oss. Jag vet att jag la den i byxfickan så jag skulle veta var den var. Kanske att jag sedan flyttade den till lilla ryggsäcken. Nu gör jag si och så, så kommer jag ihåg att den är där minns jag iallafall att jag tänkte. Men vad hjälper det – två dagar senare är den fortfarande borta.

Annars är det mest tråkiga saker som händer runt omkring just nu. Bloggförbud. Glasbitar i maten. Restskatter. För att inte tala om nedpriotiteringen inom hälso och sjukvården.
I förra veckan var jag på mitt sista samtal hos psykologen. Jag ska dit en gång till efter att ha börjat medicinera, men det här var sista samtalet med anledning av diagnosen som jag nu fick på pränt. Jag är tacksam över att ha fått min utredning så snabbt. En del får vänta flera år, jag behövde bara vänta ett par månader. Anledningen till att jag ville utredas var att få mina misstankar bekräftade, att få en diagnos. Men ju mer jag har lärt känna mig själv under utredningens gång och ju mer självinsikt jag fått angående mina problem, desto mer har jag ju börjat fundera över hur allt detta nyupptäckta skall kunna tacklas. Men som jag redan tidigare läst här på ADHDkvinnor fanns det ingen hjälp att få i form av samtalsterapi eller gruppsamtal av något slag. Det var till och med ännu värre än så. Man skulle dra in på 2 personal efter sommaren på psykmottagningen. Framöver kommer inte gruppen vuxna med ADHD, som söker utredning genom egenanmälan att bli beviljade  detta. Märk väl att detta gäller inte bara i mitt landsting, utan i hela Sverige. Den här gruppen som bara blir större och större i och med att stenen börjat rulla, kommer att stå utanför den offentliga vårdapparaten när plånboken stramas åt. Hur många av oss har den ekonomin att vi kan vända oss till en privat utredare? I Uppsala är priset på en privat praktik 1800 kr för ett bedömningssamtal och 15.000 kr för en utredning för privatpersoner som söker från andra landsting och inte kan få en remiss.
Man kan ju alltid försöka med vårdgarantins (som är 3 månader till bedömning och 3 månader till utredning) hjälp försöka få en remiss till annat landsting eller privatläkare. Men hur det fungerar i praktiken har jag tyvärr ingen aning om.
Avslutningsvis kan sägas att det var i grevens tid jag och flera med mig fått en diagnos. Ni som inte hunnit få det nu när det stramas åt måste se till att bli riktigt psyksikt dåliga för att få tid på psykmottagningen, en rejäl depression eller liknande bör hjälpa. Alternativt  16.800 svenska kronor. Tyvärr.
Hoppas att jag inte med dessa ord förstört påskfriden. Förresten, är inte påsken en tid då man ska lida och ha tråkigt? Minns att jag som barn och tonåring tyckte att det var fruktansvärt långt och tråkigt på påsken. Allt var igenbommat och dött i hela samhället. Biografer och butiker var stängda.  ADHDkvinnor har iallafall inte stängt över påsken. Själv ska jag ta det lungt och bara vara. Datorn lär väl  få ett och annat besök. Skriv gärna av er på forumet, saknar er där! 

 

3 com

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented