Sonens klass vann inte. Åttondelsfinal-matchen i årets klassfotboll var nervpirrande men de förlorade alltså, 2-1 efter en odlidlig förlängning när några av oss morsor tog en promenad för att slippa se småttingarna (nåja, 12-åringarna) slita för att få in första målet. Målvakten var otröstlig, och det hjälpte inte att han bara hade släppt in ett enda mål, han såg bara detta enda insläppta mål och inte ett enda av alla de otaliga han räddat.

Så vi fick gå hem i solgasset, till lycka för hunden som helst gömmer sig under stolen i hallen under soliga dagar.

Hur som helst. Väl hemma somnade jag i hängmattan på balkongen, och vaknade av att sonen kom med ljummen chokladkladdkaka som han bakat själv (för att trösta sig efter förlusten, påstod han). Sömnigt masade jag mig upp och fick syn på krukorna med sådda blomfrön. För bara ett par dar sen sådde jag en hel massa frön i en hel massa små plastkrukor som täcker varje ledig plats på fönsterbrädorna och balkongbordet. För bara ett par dar sen visste jag precis vad jag hade sått och i vilka krukor. Och jag var helt säker på att jag abslolut inte skulle kunna glömma av en sån sak. Jag hade blå fat för en viss sort och bruna för en annan. Jag hade ställt en viss sort i det ena fönstret och en annan i det andra. En sort hade jag skrivit lappar till men de har blekts av vattningen. En sort hade jag inte skrivit lappar till och tänkte att krukan utan lapp är… ja, just det, vad?

Så nu står jag här igen. Och har ingen aning om vad jag har sått och var. Vilka som behöver mycket vatten och inget vatten och lite vatten. Vad som behöver sol och halvskugga och värme och inte så varmt. Det är märkligt, att man aldrig lär sig, man tror varenda gång att man ska komma ihåg och varje gång blir det samma sak: man kommer inte ihåg. Man kommer inte ens ihåg att man också förut inte kommit ihåg. Nej, man lär sig tydligen aldrig. Är det ett utslag av diagnosen ADHD med optimistiska drag?

Sen kan man ju tycka att det är lite sent att förså. Ja, men det brukar det också bli. Med följden att man har luktärter som blommar långt senare än de borde göra. Och blomman-för-dagen som klättrat och blommar lagom till första frosten. Och tomaterna hinner man aldrig heller äta innan de blir dåliga av nattfrosten. Men det spelar ingen roll. Och egentligen – det spelar ingen roll heller om man inte vet vad som kommer upp i krukorna. Det blir bara så mycket mer spännande. Man inte bara undrar om det kommer upp nåt, utan också vad.

Kommentering avstängd

Idag har det spelats 290 fotbollsmatcher i Lidköping. På ett och samma område, från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen. Det är den årliga klassfotbollen. Alla stans ettor till sexor deltar. Årets folknöje har gått av stapeln. http://www.klassfotbollen.se/default.asp

För en "normalfungerande" är detta en tillställning, som då man befinner sig mitt i den, visserligen är rolig och trevlig men som ändå kan ge lite huvudvärk av allt sorl och brus.

För en med ADHD är detta en tillställning, som då man befinner sig mitt i den, visserligen är rolig och trevlig men… som ger en huvudvärk och solfrossa och solsting och allt på en gång, känns det som. Hjärnan får kortslutning av alla ljud och all rörelse runt omkring.

Visst, det är jättespännande när sonens klass spelar. På de tolv minuter som matchen varar står man på helspänn och vill att de ska vinna samtidigt som man vill att det andra laget också ska vinna för att de ser så söta ut i sina lila klassfotbollströjor och med sin oroliga nagelbitning och sina hejaramsor. Och visst, det är jättetrevligt med alla människor man möter, sådana man känner lite och mycket eller inte alls. Och alla hundar och hundägare man träffar på (för givetvis är också vovven med) och alla som man stannar och växlar några ord med fast man aldrig förr har sett dem. Ja, det är en härlig stämning och alla är glada och på strålande humör. Till och med de som förlorar.

Och solen sken hela dagen och det fläktade behagligt så vädret var också på topp (och inte som för några år sen när det var skyfall i två dagar och inte ens regnställen hjälpte och fotbollsplanerna mer liknade leråkrar än gräsmattor).

Och ändå… blir man så trött. Man sitter där och kan inget annat göra, och man hör allt brus, eller rättare sagt man uppfattar allt brus.

Stäng av, varför sitter och och lyssnar på det som du inte vill höra? undrar maken.

Men det är ju just det. Jag kan inte stänga av ljud. Om nån pratar under parasollen intill så hör jag vartenda ord, och samtidigt talas det från scenen (i högtalare!) och människor som går förbi pratar, och fotbollsdomare blåser i visselpipor, och hundar skäller, och ungar tjoar och hojtar… Och allt tar jag in. Inte en enda detalj undgår mig. Och det blir man ganska trött av efter sju timmar.

Jag gick några kissevarv med vovven, och jag gömde mig inne i ishallen ett tag (som var öppet pga toaletterna). Där var det tyst och bara en fläkt hördes susa (som jag i vanliga fall skulle stört mig på men nu upplevde som avkopplande).

Sen är det ju inte bara ljuden. För även rörelser registrerar man. Och överallt var det fullt med folk som gick fram och tillbaka, och överallt var det köer och godisvagnar, som på ett jättestort köpcentrum. Och det var bollar som flög i luften och det var röda domartröjor och lila spelartröjor och det var ansikten man kanske kände igen som fladdrade förbi och det var nån som försökte prata med en och man själv försökte svara fast man inte riktigt hörde vad man själv sa.

Nu är jag rejält trött. Huvudet känns fortfarande som en racerbana. Nu ska jag åka och vattna på kolonin och köpa mjölk eftersom den är slut. Sakta men säkert återgår racerfarten i skallen till mer långsam takt.

Och i morgon är det dags igen. Slutspel. Sonens klass kom etta i sin grupp, så det blir till att sitta på röda brasse-stolen under parasollen med vovven vid fötterna och ta in alla ljud och rörelser igen. Men, även om man måste sitta där en hel dag igen, visst vore det väldigt roligt om de gick vidare och till och med vann!

3 com

Jag HATAR AVBROTT! Oplanerade sådana, planerade, särskilt reklamavbrott går bra, eftersom benen ändå har så mycket spring i sig att det är lagom att fylla på kaffe, gå på toa eller hämta frukt var 20:e minut. Men elavbrott är nog det värsta. Igår blåste det i södra Sverige. Redan på morgonen fick parasollerna räddas genom att slippa sina fötter och ställas i ett hörn. Där stod de ca 1 timma innan de la sig ner och vilade, helt utmattade av att kämpa emot blåsten. Vid lunch var det dags för ett av träden i kruka som står på min stylade altan, jag och ADHDpojken fick göra blixtutryckning och plantera om och flytta även trädet in i en hörna. Strax därefter blev det tyst, strömmen gick.

Trots mitt ryckte som Slarvmaja har jag haft en del tyngre uppdrag och jobb genom livet bl a ca 4 år som styrelseledamot i det lokala elbolaget i min gamla hemstad. (Nej det var inget guldkantat avtal, 1000 kr i månaden utan pensionsrätt.) Dessutom jobbade jag förra seklets sista år med förberedelser för delar av Sveriges försvar inför den stora milleniumbuggen och vad man borde ha hemma om det stora avbrottet,( det som aldrig kom) faktiskt kom. Därför kan jag faktsikt i förhållande till medelSvensson en del om just Strömavbrott.

I sk stadsnät dvs där kablarna är helt och hållet nedgrävda efter en intagspunkt, är det mycket sällan strömavbrott, när det är det, så varar de oftas bara en halvtimma. Det är så lång tid det tar att hitta felet, (typ en säkring) åtgärda kortslutningen och slå på igen. Normalt sett. Om det tar längre tid än så ligger felet på de inkommande ledningarna som den lokala nätleverantören inte har något inflytande över. Så när det gått 45 minuter förstod jag att det här inte skulle gå över utan kunde bli mycket långvarigt. Bor man bara 4 mil från Småländska gränsen så finns det många träd som kan ramla på ledningarna och området som ska genomsökas blir enormt.

Det tog nästan 4 timmar och elavbrottet för 5000 hushåll var bara en del av vad samma träd ställt till med. Det brann tydligen ordentligt där det ramlat och ett antal brandkårer fick samarbeta för att släcka. Denna information fick jag via husets enda batteridrivna radio som slogs på på P4. Självisk som jag är var jag mer irriterad över att jag "inte kunde göra något" utan ström. Datorn och nätverket funkade inte. Telefonen är IP så den funkar inte och t o m gräsklipparen kör jag på el så det enda jag kom på var att tömma diskmaskinen. Eftersom jag uppfostrat ADHDpojken så väl så hjälpte han till och det tog 5 minuter. Så kom jag på Pod-radio. Jag gillar att lyssna på radio men tycker samtidigt att det bara är en mycket liten del av radions programm som går att lyssna på i timmar.

Spanarna gillar jag; Mobiltelefonen som inhandlades för 3 veckor sedan fungerade och vips laddade jag ner ett spanarna till denna "gåendemanmobil". Eftersom jag är riktigt teknikfreak har jag upptäckt att den nya mobilen innehåller FM-sändare, så programmet kunde spelas upp för både mig och ADHDpojken i den batteridirvan radion. Totalt med nedladdning tog det en timma och det var fortfarande mörkt och tyst. ADHDpojken gav sig i väg i det tysta Rödeby för att se om samhället fungerade och röstlokalen höll öppet trots strömavbrott. Själv kom jag inte på något annat än att krypa ner och blunda.

Men böcker tänker ni de går inte på ström. Nej helt rätt men sen min kollaps (för nu 3 år sedan inget jubileum man vill uppmärksamma) så har jag väldigt svårt att läsa böcker. Jag lyssnar mest på CD. Alla de negativa effkterna av ADHD som jag skickligt kämpat emot i nästan 50 år tog överhanden när min hjärna inte orkade mer och min dyslexi har blivit mycket värre och påverkat min läsning för första gången i mitt liv. Så att påbörja en ny bok ( jag avslutade den gamla under tisdagen) under tvång går bara inte. Bläddrade i såväl Nyteknik som Vi bilägare löste en bit av ett korsord (nej det går inte heller särskilt bra längre) Suduko som jag brukar vara en hejare på (siffrorna och jag är bättre vänner än bokstäver) funkade inte alls. Så jag blundade.  10 i 5 kom strömmen tillbaks och jag vaknade.

Det allra fånigaste var att jag hade varit i Paradiset den här veckan om det inte varit för att e-on så snällt skickat ett brev och berättat om ett TILLFÄLLIGT AVBROTT!

GRRRR…. Det ska inte bli avbrott i stadsnät det vet jag..

Kommentering avstängd

Jag är grymt bra på att sy. Ja, visst är jag? Väl?

Jag har sytt gardiner till kolonistygan. Jajamensan. Tog ett par gamla blommiga från förrådet, som jag nån gång hittat på nån loppis. Och sydde om dem så de passade lilla fönstret på kolonin. Det gick galant.

Eller?

Tydligen var det mönster på gardinerna som skulle vara åt ett speciellt håll. Detta märkte jag först efteråt så nu kommer gardinerna att hänga upp och ner. Mönstret alltså. Det är blå blommor på grön botten. Och nu kommer blommorna att hänga istället för att växa uppåt. Men men. Det är sånt som händer. Och absolut inte nåt man kan göra nåt åt nu, när de redan är sydda.

När jag var tonåring sydde jag som besatt. Kläder. Det blev ju billigare så om man ville ha nåt. Och jag slarvade och slarvade och slarvade. En sömmerska skulle gråtit om hon tittat närmare på plaggen. Men det var det ingen som gjorde, inte jag själv heller. Vadå lite trådar som hängde? Vadå om man inte orkat sicksacka alla kanter? Vadå ett litet veck här eller där, vad gjorde det?

Men jag är grymt bra på att sy, ingen människa kan se på de felvända gardinerna att jag har sytt i racer, verkligen tryckt symaskinstrampan i botten, bara för att det var så GRYMT tråkigt och att det därför bara MÅSTE gå snabbt undan. Jag sydde så fort att hela symaskinen gled på köksbordet, vilket bidrog ännu mer till att det inte finns en enda rak söm nånstans. Men snyggt är det, med alla blommor som hänger åt fel håll.

Ja, att sy är nog det värsta jag vet, trots att jag är så grymt skicklig på att sy i racer. 1. Tyget glider omkring och halkar och ligger inte alls som man vill. 2. Trådrullen ramlar i golvet och man blir galen när man ska försöka fånga den innan den hinner rulla in under nåt skåp ellerl nåt liknande ställe där man inte når den. 3. Det är så smått och pilligt, och fingrarna är alldeles för stora för att handskas med såna saker som nålar som knappt ens syns. 4. Hur man än viker och försöker sy rakt så blir det ändå snett. så det är inte lönt att man ens försöker.

Nej, jag brukar inte sy gardiner och ja, jag brukar nöja mig med att nåla upp eländet som ligger och släpar (dammar) mot golvet. Knappnålar är fantastiska när man väl fått dit dem. (Och slickat bort blodsdropparna som sipprar från fingertopparna av alla stick man fått och som dessutom fläckat ner tyget.) Häftapparat är en annan variant men inte lika enkel. Det är inte lätt att häfta nåt som hänger, och då slutar det oftast med att man sitter på golvet och svär och hatar allt som har med tyg att göra.

Men kolonistugegardinerna är så små att jag bara måste sy några sömmar för att kunna hänga upp dem på gardinstången som redan finns på plats. (Den slipper jag spika upp!!!) Så det var därför jag tryckte gasen i botten och sydde racer så det dånade i hela köket.

Måste du vara så slarvig? är den där stående frågan som jag fått så länge jag kan minnas tillbaka. Och ja, antagligen måste jag det. Det är nämligen så olidligt tråkigt att göra vissa saker, och då måste man hasta iväg, och då struntar man fullständigt i de där urfåniga detaljerna som man inte förstår hur nån människa orkar hänga upp sig på. En löjlig söm? Och oj, jag råkade visst sy fast lite tyg på baksidan som inte skulle vara med, och oj, det råkade visst bli upp och ner, som sagt, men gardiner blev det, eller i alla fall nåt som vid en hastig och inte alltför närgående blick påminner om gardiner, kanske inte några urtjusiga saker utan mer tygstycken, rätt och slätt, men vadå? Vem orkar bry sig? Inte jag i alla fall. Och det tackar jag mina bokstäver för, mina slarv-bokstäver som gett mig förmågan att bortse från tråkiga detaljer så att jag kan ägna mig åt sånt som är roligt istället och fortsätta intala mig själv att jag är grymt skicklig på att sy.

3 com

Sen i onsdags så kan du rösta till Eu-valet. Jag har redan fått valsedlar från de stora partierna och dessutom en lista med lokaler där man kna röst i förväg. Jag gillar verkligen att gå till vallokalen på valdagen men det känns, med flyttplaner och så, lite riskabelt att vänta tänk om jag glömmer det på valdagen Så till alla er ADHDare där ute ett litet tips från coachen: Rösta nu.

  • Fördel 1 Du vet var du har röstkortet det har inte hunnit försvinna längst ner i högen med papper.
  • Fördel 2 Det är troligen ingen kö i vallokalen så där mitt i veckan några veckor tidigare och du kan fråga, vela och göra fel och sen rätt igen utan att bli stressad.
  • Fördel 3 Du kan sen koppla av den politiska debatten Gå och kissa under FP/KD/M tv-rekalm eftersom du redan gjort ditt.

 

PS Vet du inte vilka du ska rösta på? Välj vänster för oss med funktionshinder och sjukskrivningar finns det, som jag ser det, inga alternativ i politiken utom vänster S, MP eller V. Men gå och rösta de enda som vinner på att du låter bli är ljusskygga partier som Sverigedemokraterna.

Här kommer så ytterligare ett tips från coachen; Jag gillar Hillevi Larsson  (hennes blogg)från Skåne på S-listan. En tjej med ruter i och med en röst som hörs. DS

Artikel i Sydsvenskan  om Hillevi

 

 

one

Sådärja. Man är alltså kolonistugeägare. Hur går det då? Har lotten hunnit förfalla på de tre dagar som gått sen man tog över den?

Inte alls! Tvärtom. Sonen har kört, dvs sprungit, runt med gräsklippare så gräsmattan ser lika tjusig ut (ja… nästan i alla fall) som den flottaste golfbana. Och han har dragit upp maskrosor och krattat i rabatterna. Själv har jag också ryckt upp ogräs, och sått luktärter och blåklint och lin. Och puttat ner några solrosfrön i gräset (ja, man är ju inte så noga alltid…) intill stugväggen. Och hunden har legat i skuggan och vaktat på eventuella katter och harar, det stryker omkring en del sådana där.

Fem timmar arbetade vi där, sonen och jag (och hunden, på sitt eget sätt som sagt). Och det ser så snyggt ut att man aldrig skulle kunna ens ana att det är nån slarva med bokstäver i huvudet som huserar där. Än så länge, vill säga. Att man plockade bort fyra snygga buskar bara för att man HELT ENKELT MÅSTE så klätterväxter där istället är väl inget att hänga upp sig på. Det kanske inte är nån annan som skulle gjort nåt sånt, men det måste ju vara kul också, och förändringar. Buskar ser likadana ut hela tiden, men det gör inte rosenböna och luktärt.

Sen det här med idéer. Det fullständigt sprudlar av idéer. Är det inte jag så är det sonen. Där kan vi plantera ett träd. (jag) Där kan vi sätta upp en spaljé, en sån kan jag göra av några pinnar. (sonen)

Det var de mer verklighetsnära idéerna. Vi hade några andra också:

Här kan vi ha en flaggstång. (sonen) Och här kan vi sätta upp en grind och bygga en stengång och sätta upp ett valv med en klematis och kanske bygga ett växthus och sen kan vi se om det inte blir nån mer lott ledig intill så kan vi bygga ut och så kan vi… (jag)

Sonen är dock något mer ordentlig än vad jag är. Han är noga med att sätta ner små pinnar med lappar och märka ut precis var gränserna går för olika sådda blommor. Det orkar inte jag så det är tur att han är med. Och själv tror jag ju att jag kommer ihåg utan att markera var jag sått vad. Men vet naturligtvis att jag inte alls kommer att komma ihåg. Se bara på balkongen. Där har jag sått i krukor, och när jag sådde trodde jag att jag skulle komma ihåg vad, men nu har jag ingen aning. Det växer upp än det ena och än det andra, och man vet inte alls vad det kommer att bli. Och en gång, på en av mina tidigare kolonilotter som jag hade innan maken började hota med skilsmässa om jag gav mig i kast med en odlingslott igen, där blev det sått dubbelt, så att det växte blommor mitt i salladslandet, och potatis bland blommorna. Det är sånt som händer när man inte är så noga och dessutom tror att minnet är bättre än vad det är.

Och nu är armarna ömma eftersom musklerna inte är vana vid trädgårdsarbete. (Att skriva på dator ger inte särskilt starka armmuskler.) Och sonen är hungrig och hunden är helt slut. Så är det att vara ranch-ägare, son grannen säger. Det är hårt arbete.

Men för att inte ta bort lat-stämpeln helt ska jag nog (på nåt sätt, där finns ju inga träd) få upp en hängmatta. det är ju det som är själva vitsen med alltsammans, egentligen, erkänn det, att kunna ligga där och läsa i skuggan av… ja, vadå? Ett äppelträd? (Tar några år på sig att växa, kanske.) Nåja, ett parasoll då. Så kan vi ligga där, hunden och jag, och bara lukta på alla blommorna.

4 com

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented