Sådärja. Man är alltså kolonistugeägare. Hur går det då? Har lotten hunnit förfalla på de tre dagar som gått sen man tog över den?

Inte alls! Tvärtom. Sonen har kört, dvs sprungit, runt med gräsklippare så gräsmattan ser lika tjusig ut (ja… nästan i alla fall) som den flottaste golfbana. Och han har dragit upp maskrosor och krattat i rabatterna. Själv har jag också ryckt upp ogräs, och sått luktärter och blåklint och lin. Och puttat ner några solrosfrön i gräset (ja, man är ju inte så noga alltid…) intill stugväggen. Och hunden har legat i skuggan och vaktat på eventuella katter och harar, det stryker omkring en del sådana där.

Fem timmar arbetade vi där, sonen och jag (och hunden, på sitt eget sätt som sagt). Och det ser så snyggt ut att man aldrig skulle kunna ens ana att det är nån slarva med bokstäver i huvudet som huserar där. Än så länge, vill säga. Att man plockade bort fyra snygga buskar bara för att man HELT ENKELT MÅSTE så klätterväxter där istället är väl inget att hänga upp sig på. Det kanske inte är nån annan som skulle gjort nåt sånt, men det måste ju vara kul också, och förändringar. Buskar ser likadana ut hela tiden, men det gör inte rosenböna och luktärt.

Sen det här med idéer. Det fullständigt sprudlar av idéer. Är det inte jag så är det sonen. Där kan vi plantera ett träd. (jag) Där kan vi sätta upp en spaljé, en sån kan jag göra av några pinnar. (sonen)

Det var de mer verklighetsnära idéerna. Vi hade några andra också:

Här kan vi ha en flaggstång. (sonen) Och här kan vi sätta upp en grind och bygga en stengång och sätta upp ett valv med en klematis och kanske bygga ett växthus och sen kan vi se om det inte blir nån mer lott ledig intill så kan vi bygga ut och så kan vi… (jag)

Sonen är dock något mer ordentlig än vad jag är. Han är noga med att sätta ner små pinnar med lappar och märka ut precis var gränserna går för olika sådda blommor. Det orkar inte jag så det är tur att han är med. Och själv tror jag ju att jag kommer ihåg utan att markera var jag sått vad. Men vet naturligtvis att jag inte alls kommer att komma ihåg. Se bara på balkongen. Där har jag sått i krukor, och när jag sådde trodde jag att jag skulle komma ihåg vad, men nu har jag ingen aning. Det växer upp än det ena och än det andra, och man vet inte alls vad det kommer att bli. Och en gång, på en av mina tidigare kolonilotter som jag hade innan maken började hota med skilsmässa om jag gav mig i kast med en odlingslott igen, där blev det sått dubbelt, så att det växte blommor mitt i salladslandet, och potatis bland blommorna. Det är sånt som händer när man inte är så noga och dessutom tror att minnet är bättre än vad det är.

Och nu är armarna ömma eftersom musklerna inte är vana vid trädgårdsarbete. (Att skriva på dator ger inte särskilt starka armmuskler.) Och sonen är hungrig och hunden är helt slut. Så är det att vara ranch-ägare, son grannen säger. Det är hårt arbete.

Men för att inte ta bort lat-stämpeln helt ska jag nog (på nåt sätt, där finns ju inga träd) få upp en hängmatta. det är ju det som är själva vitsen med alltsammans, egentligen, erkänn det, att kunna ligga där och läsa i skuggan av… ja, vadå? Ett äppelträd? (Tar några år på sig att växa, kanske.) Nåja, ett parasoll då. Så kan vi ligga där, hunden och jag, och bara lukta på alla blommorna.