Äntligen lite tid över att skriva, föregående vecka har varit hektisk med påföljande matthet (ja det är fortfarande husstyling på gång och vi har hunnit fram till visningsveckor). Så mycket jag har tänkt på att jag är  glad att dela blogg, att det inte blir tyst när jag inte orkar eller hinner. Jag har till och med hittat på ett eget ord Samblogg.

Jag läser ganska många av medlemmarnas länkar en vanlig vecka och märker hur lätt det är att lägg sin blogg på is och hur svårt det är att få tillbaka sina läsare. Det tycker jag att vi har löst så fiffigt genom att dela blogg. Det är klart att lite arbete krävs de flesta dagar. Men att bara behöva kolla igenom kommentarer och lägga upp notiser som inte kräver någon kreativitet är så skönt. Jag kan t o m strunta i det ibland efter som det mesta går att lägga med automatik. Nån lång blogg blir det inte idag utom denna tacksamhetens tanke till Mia och Marianne.

Jag ska på fotboll med lilleman idag kantteturnering för Sydöstra hörnet. Pannkakorna i matsäcken är fixade och vi ska köpa dricka på vägen in. Lite av ett derby blir det eftersom hans knattar (ni vet SMGuld SMGuld) ska möta Rödeby. Så jag får skrika mig hes och ha paraplyet i beredskap för himmlen öppnade sig just, alla väderprognoser till trots.

Kram på er alla jag hoppas att jag snart ska kunna gå in i min lunk igen och att hemmet kan förfalla med lappar, smutstvätt och randiga fönster.

4 com

Sådärja. Jag som inte är pessimist tänkte ändå rada upp lite nackdelar. Sånt som är svårt för en sån som jag. Vet inte säkert, men tror och gissar, att de här svårigheterna beror just på min ADHD. Nån som känner igen sig?

 

1. När man har tusen saker i händerna. Nycklar, kasse, plånbok, soppåse, hundkoppel. Och ska flytta nåt av det. Man vet inte riktigt var man har vad utan står och trasslar in sig. Soppåsens handtag har trasslat in sig med hundkopplet, nycklarna som man försöker få fram har hamnat bakom både hundkopplet och soppåse-handtaget. Man försöker slänga soppåsen och måste öppna soptunne-locket med nån hand, men man har ingen hand ledig för i andra handen har man den där inhandlingskassen och man känner inte var man har vad och så tappar man plånboken och nycklarna fastnar i dragkedjan på jackan och hunden får syn på grannens katt och försöker dra iväg men den har också fastnat nånstans, kanske i nyckelknippan som därför givetvis också hamnar med ett rasslande på marken. Och just den sekunden är man färdig att bryta ihop och gråta en skvätt för att ALLT ÄR SÅ JOBBIGT.

 

2. Att tappa saker. Ja, inte bara när man går ut med hund och soppåse och matkasse och nycklar. Utan ALLTID annars också. Tappar och tappar. Man tar nåt i handen och glömmer? eller känner inte? att man har nåt i handen och så hamnar det på golvet. Och hoppsan. Hade man nåt i handen? Det mesta man greppar om tappar man. Av två saker man greppar tappar man en. Ständigt.

 

3. Att inte veta i vilken ordning man ska göra saker. Detta hänger ihop, givetvis, med de båda andra punkterna. Man ska gå ut, t ex. Man tar på jacka och skor, sen kommer man på att man skulle ha inköpslistan på köksbordet, och så måste man gå in igen, och antingen går man in med leriga skor coh tänker att Äsch det gör inget, lite smuts på golvet, eller så tar man av skorna och pustar och går in och glömmer vad man skulle hämta och tänker och letar och kommer på det till slut (oftast). Så tar man på skorna igen och komemr på nåt nytt man glömt och måste gå in en gång till. På så sätt kan det ta en evighet att bara komma iväg ut genom dörren. Man fattar inte riktigt att man först ska ta med det man behöver och SEN ta på kläder och skor.

 

4. Att glömma det man skulle skriva. Det gjorde jag nu. Jag hade en bra punkt till här men nu har det försvunnit.

 

5. Jo, nu kom jag på vad det var. När man dammsuger. Då ilar jag fram med dammusgarn och ORKAR ABSOLUT INTE STÄDA DÄR DET INTE SYNS. Som när jag dammsuger under mitt skrivbord. Där finns det en gammal sliten fotpall och en massa sladdar och en kontakt. Gissa hur många gånger man orkar flytta på sladdarna och fotpallen när man far fram med dammsugarn? Just det, inte särkilt många. Det som inte syns finns inte. Även om det luktar. Det luktar damm. Men att både dammsuga och dra undan möbler, nej, det har man alldeles för bråttom för och så noga är det väl ändå inte? Dessutom städar jag där nästa gång, ja, visst gör jag väl det?

 

6. Tröttheten. Efter en dags jagande och tänkande på allt det där man ska göra (oj vad kul!) så sitter man som en tom-hjärnad jag-vet-inte-vad på kvällen och bara är nåt blankt som inte kan tänka och inte ta sig för nånting. Trött i kroppen och till och med värk i kroppen, för man är så slutkörd och så grötig i huvudet och i värsta fall åker tankarna fortfarande racer där inne och fattar inte att de måste sluta köra så fort. Sätter man sig och slutar vicka med foten somnar man direkt. Det enda som håller en vaken är just det där vickandet med foten, och det kan man hålla på med hur länge som helst. Det är väl det som är problemet, egentligen, att om man bara slutar och vicka på foten och pilla på pennan så somnar man men att man inte förstår att det är så.

 

7. När man nästa morgon vaknar pigg och alert och har tusen roliga planer för dan. Och att man inte inser att man inte kommer att orkar allt det där man vill. Och åter igen blir besviken och känner sig misslyckad när man märker hur trött man är redan vid lunchtid fast man bara fått gjort en av de tio saker man hade planerat. För att inte tala om de där andra skaerna också som man trodde man skulle orkar, de tråkiga, lägga in tvätten, torka diskbänken, damma fönsterbrädorna, vattna krukväxten (ja, jag har bara en numera, Kajsa-blomman, alla de andra har dött av uttorkning).

 

Som sagt, är detta bokstävernas "fel"? Nån som känner igen sig?

5 com

Jaha. Så var det med det. Pillerburken  är slängd och förväntningarna grusade. Kanske skulle jag hållt ut lite. Men jag blir skrämd när hjärnan beter sig annorlunda och gör mig yr, vimmelkantig och drogad i största allmänhet.
Frustrationen över att inte kunna köra bil var en klar nackdel. Blicken vägrade fokusera sig och flackade omkring över såväl hela vindrutan som landskapet så jag kände mig lika stirrig som Christer Pettersson.
Om nedstämdheten och oron berodde på kemikalierna eller besvikelsen låter jag vara osagt.
Ändå var det bara 18 mg i 6 dagar innan jag gav upp. Men Concertan tog mig med storm. Satt i 13 timmar i kroppen minst. Utan tillstymmelse till någon positiv effekt.
Tyvärr.
Får väl förlika mig med mitt förvirrade sinne och utbrända hjärna till slut. Göra så gott jag kan för att må någorlunda bra. Hålla mig till lugna miljöer, försöka undvika att plottra med för mycket samtidigt. Sova tillräckligt många timmar. Leva sunt och göra sådant jag tycker om. 
Jag får sovra bland sociala kontakter och omge mig med människor som har tålamod, hög toleransnivå och en stor portion empati. 
Men det är så dubbelbottnat. För jag vill ju ändå bejaka det som är jag och som kallas ADHD på gott och på ont. Trots att det är just detta jaget som tar mig upp i 1500 varv ibland så det andra jaget faller ihop som en trashög  på golvet.
Det var ju det jag trodde pillerburken skulle hjälpa mig med. Att få ihop mig själv liksom och mina två delar. Hon som vill allt (nåja mycket iallafall) och hon som inte orkar någonting. 

5 com

Nej, inte riktigt från kolonin än, för jag har inte tagit över den än, men jag har bestämt mig, det blir en kolonistuga men gräsplätt och några små rabatter.

Vi har redan, 12-årige sonen och jag, börjat planera för vad vi ska odla. Och vilket sorts staket vi ska ha, och att vi kanske kan anlägga en stengång från grinden (som ju dock inte finns än) till stugan. Man kan bygga damm, odla klätterväxter vid husväggen, så sockerärter och morötter och en massa kryddor kan man ha i krukor. Man kan plantera äppelträd och man kan grilla korv, och man kan ha fikapuser bakom planket som gör att det är vindstilla även blåsiga dagar (i alla fall om vinden blåser från rätt håll). Särskilt fikapauserna tilltalar. Kanske kan man sätta upp en hängmatta också.

Hur går det med farmen? undrar grannen när jag möter honom i trappan. Blir det några potatis?

Men maken blundar om han tvingas köra förbi området när han ska till stan. Han får ångest bara han hör ordet kolonilott. Han är nämligen helt säker på att det inte tar längre tid än de andra gångerna för för mig att förstöra alltsammans. Låta det gro igen, helt enkelt. Och där kommer jag stå med ett flagnat hus som håller på att falla ihop och en vild gräsplätt, så att jag än en gång måste ta mig dit när det mörknat, för att kolonigrannarna är färdiga att kasta sten om de råkar se mig. Tror maken, alltså. Han är lite pessimistisk ibland.

Själv är jag optimistisk, det måste man vara, annars får man inte gjort nånting alls. Jag vet att jag har svårt att få gjort saker ibland, som att städa och dammsuga och plocka undan papper och kläder. Men roliga saker, som att planetra blommor och sitta och ha fikapauser på en veranda, det är jag jättebra på. Visst, ogräset kanske kommer att frodas en del i rabatterna, men också ogräs kan vara vackert, och det är spännande för man vet aldrig vad som kan titta upp bland tistlarna. så det här med kolonin, det kommer nog att gå hur bra som helst.

 

one

Idag har jag putsat fönster, inte många men långa, skulle man kunna säga. Vi har 4 panormafönster på renaste 60-talsfunk i vårt vardagsrum  och idag var det dags. Jag undviker det så mycket jag kan det här med fönsterputs. Mina fina uppfostran har lärt mig att de borde putsas minst 2 gånger om året och då tyckte mamma att hon var lat. ( dvs det kom fönsterputsare och gjorde det) Bland grannkvinnorna fanns det kvinnor som putsade sina fönster vid veckostädning (oh hemska tanke sa mamma när jag pratar med en sån så är jag tyst och bara hmmar så de inte ska fatta hur sällan vi putsar fönster) Men mammas regel om 2 ggr/år blir inte av. Jag tycker att man ska putsa till adventsstaken i a f men det går ju att bara gnida lite precis där staken står så syns det inte hur smutsigt det är.

Tycker jag tills det nu blev gjort. Det är som om en hinna togs bort från mina ögon eller iaf mellan fönstrena. Att putsa panoramafönster mellan rutoran är inte lätt, till deras försvar så är de i a f i marknivå så det räcker med pall. Minsta vindpust dock,så¨får man ringa glasmästaren eller ambulans, för det är vingligt. Höjdrädd, ADHDkvinna med benskörhet sökes för fönsterputs. Nej jag trodde inte det.

När det var aktivitetsdag på dagis så valde jag fönstrena. Det var bara utsida som skulle putsas för det ingick inte i den kommunala budgeten. Jag slapp att samarbeta och jag kunde stå på fel sida huset i mina egna tankar. Lätt att arbeta 6 timmar om man tar en timma eller så per fönster. Lärde mig en del om hur de ska bli fina men fort går det inte och lätt är det inte.

Men ljust blev det som sagt.

4 com

Jag har fått ett ADHD-infall. Var ute i morse och promenerade i skogen. Kände mig stressad, det är så mycket praktiskt just nu. Det är det när man har barn i skolan och om man dessutom råkar vara en av läsårets klassföräldrar. Här i stan arrangeras varje år klassfotboll, när alla skolornas klasser möts i matcher under en helg. Det är årets stora händelse som inväntas ungefär lika mycket som julafton av alla ungar (och föräldrar!) – oavsett om man är fotbollsintresserad eller inte. Stora folkfesten, med andra ord, och den går av stapeln i slutet av maj. Och en annan som är klassförälder ska på nåt sätt hjälpa till med att få ihop alltsammans… Inte så lätt när man har bokstäver som dirigerar i huvudet, men man gör så gott man kan. Jag sköter mejl-korrespondensen med de andra föräldrarna, och i alla fall det klarar jag ganska bra.

Hur som helst. Gick i skogen med hunden och kände mig jagad av alla åtaganden och inbokade tider till det ena och det andra. Och det var då början till mitt ADHD-infall tog fart och räddade mig.

Jag går en annan väg, tänkte jag. (Som ADHD-are är man ju som bekant inte främmande för förändringar och spontana infall.) Och vek in mot koloniorådet som ligger bredvid järnvägen. Jag älskar att gå och strosa i koloniområden. Inte bara att det oftast är vackert med en massa blommor och rabatter, nej, snarare tycker jag om att det dessutom är vackert på ett personligt sätt. Ingen stuga liknar den andra, här finns tjusiga påkostade stugor, men här finns också charmiga sneda skjul målade i lila och turkos med hopplockade prydnadssaker utanför dörren. Staketen är olika och rabatterna är olika. Visst finns det de som odlar på nästan professionella vis, snyggt och prydligt i räta rader. Men här finns ännu mer de som odlar lite hur som helst, eller bara har satt upp nåt vingligt bord på en maskrostäckt gräsmatta.

Stressen lade sig och alltmedan jag strosade mellan de små lotterna lugnade jag mig.

Kom så till tavlan med skylten "Till salu". Hmm. Fem stycken fanns det.  Skrev ner numren och gick och tittade. Hmm, igen. Två av dem uteslöt jag direkt. Det var för mycket odlat på den ena och på den andra var det bara ogräs.

Återstod tre.

En låg lite för nära stora vägen. Så då återstod två.

Gräsmatta. Litet rött hus. En liten träveranda att ställa några stolar och ett bord på.

Båda var väldigt charmiga. Jag föreställde mig genast hur jag skulle sätta upp ett litet stängsel så att hunden kan gå lös. Och hur man kan fördriva varma sommarkvällar under ett parasoll på den pyttelilla verandan. Och hur man kan odla gräslös och luktärter och vaxbönor. Och det bästa av allt, hur jag kanske till och med kan undvika att få alltför mycket ogräs eftersom det inte är ursvårt att köra över gräsmattan då och då med en gräsklippare och faktiskt rensa lite i de väldigt små rabatterna.

Skaffar du dig en kolonistuga till så skiljer jag mig, brukar maken hota.

Orsaken är att jag tidigare ägt tre kolonistugor. Den första var väldigt uppodlat och fin, men när jag hade haft den ett tag var det mest ogräs på den. Visst, jag hade massor med grönsaker också, som man hittade när man tröskat sig fram mellan tistlarna. Men grannarna var inte så glada, snarare var det nog skottpengar på mig, så jag besökte allltid lotten sent på kvällen när ingen annan var där och kunde skälla på mig.

Kolonilott nummer två var också uppodlad och fin. Ett tag. Tills jag hade varit där en sommar.

Lott nummer tre var en enda stor äng, som det var meningen att göra gräsmatta av, men det blev inte så, det var… liksom lite för mycket.

Men om man bara har gräsmatta? Klippt och ansad från början. Kan man misslyckas lika mycket då?

Den här kan du nog lyckas förstöra, var makens kommentar när jag tvingade med honom en runda kring lotterna. Men den är väl fin? sa jag. Nu ja, men om du har hand om den, hur kommer den se ut då?

I morgon ska jag titta på dem. Jag har bestämt tid. Jag vill ha en kolonistuga. Jag ska sitta där med hunden och inte vara stressad. Jag ska odla gräslök och dill och persilja. Ja, det ska jag, och även om detta kanske är ännu ett ADHD-projekt (fast på senare tid har jag hejdat mig vad det gäller projekt eftersom jag numera känner till mina svaga punkter), så är jag säker på att det är ett bra projekt.

Vi får väl se, fortsättning följer.

3 com

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented