Idag har det spelats 290 fotbollsmatcher i Lidköping. På ett och samma område, från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen. Det är den årliga klassfotbollen. Alla stans ettor till sexor deltar. Årets folknöje har gått av stapeln. http://www.klassfotbollen.se/default.asp

För en "normalfungerande" är detta en tillställning, som då man befinner sig mitt i den, visserligen är rolig och trevlig men som ändå kan ge lite huvudvärk av allt sorl och brus.

För en med ADHD är detta en tillställning, som då man befinner sig mitt i den, visserligen är rolig och trevlig men… som ger en huvudvärk och solfrossa och solsting och allt på en gång, känns det som. Hjärnan får kortslutning av alla ljud och all rörelse runt omkring.

Visst, det är jättespännande när sonens klass spelar. På de tolv minuter som matchen varar står man på helspänn och vill att de ska vinna samtidigt som man vill att det andra laget också ska vinna för att de ser så söta ut i sina lila klassfotbollströjor och med sin oroliga nagelbitning och sina hejaramsor. Och visst, det är jättetrevligt med alla människor man möter, sådana man känner lite och mycket eller inte alls. Och alla hundar och hundägare man träffar på (för givetvis är också vovven med) och alla som man stannar och växlar några ord med fast man aldrig förr har sett dem. Ja, det är en härlig stämning och alla är glada och på strålande humör. Till och med de som förlorar.

Och solen sken hela dagen och det fläktade behagligt så vädret var också på topp (och inte som för några år sen när det var skyfall i två dagar och inte ens regnställen hjälpte och fotbollsplanerna mer liknade leråkrar än gräsmattor).

Och ändå… blir man så trött. Man sitter där och kan inget annat göra, och man hör allt brus, eller rättare sagt man uppfattar allt brus.

Stäng av, varför sitter och och lyssnar på det som du inte vill höra? undrar maken.

Men det är ju just det. Jag kan inte stänga av ljud. Om nån pratar under parasollen intill så hör jag vartenda ord, och samtidigt talas det från scenen (i högtalare!) och människor som går förbi pratar, och fotbollsdomare blåser i visselpipor, och hundar skäller, och ungar tjoar och hojtar… Och allt tar jag in. Inte en enda detalj undgår mig. Och det blir man ganska trött av efter sju timmar.

Jag gick några kissevarv med vovven, och jag gömde mig inne i ishallen ett tag (som var öppet pga toaletterna). Där var det tyst och bara en fläkt hördes susa (som jag i vanliga fall skulle stört mig på men nu upplevde som avkopplande).

Sen är det ju inte bara ljuden. För även rörelser registrerar man. Och överallt var det fullt med folk som gick fram och tillbaka, och överallt var det köer och godisvagnar, som på ett jättestort köpcentrum. Och det var bollar som flög i luften och det var röda domartröjor och lila spelartröjor och det var ansikten man kanske kände igen som fladdrade förbi och det var nån som försökte prata med en och man själv försökte svara fast man inte riktigt hörde vad man själv sa.

Nu är jag rejält trött. Huvudet känns fortfarande som en racerbana. Nu ska jag åka och vattna på kolonin och köpa mjölk eftersom den är slut. Sakta men säkert återgår racerfarten i skallen till mer långsam takt.

Och i morgon är det dags igen. Slutspel. Sonens klass kom etta i sin grupp, så det blir till att sitta på röda brasse-stolen under parasollen med vovven vid fötterna och ta in alla ljud och rörelser igen. Men, även om man måste sitta där en hel dag igen, visst vore det väldigt roligt om de gick vidare och till och med vann!