Jag är grymt bra på att sy. Ja, visst är jag? Väl?

Jag har sytt gardiner till kolonistygan. Jajamensan. Tog ett par gamla blommiga från förrådet, som jag nån gång hittat på nån loppis. Och sydde om dem så de passade lilla fönstret på kolonin. Det gick galant.

Eller?

Tydligen var det mönster på gardinerna som skulle vara åt ett speciellt håll. Detta märkte jag först efteråt så nu kommer gardinerna att hänga upp och ner. Mönstret alltså. Det är blå blommor på grön botten. Och nu kommer blommorna att hänga istället för att växa uppåt. Men men. Det är sånt som händer. Och absolut inte nåt man kan göra nåt åt nu, när de redan är sydda.

När jag var tonåring sydde jag som besatt. Kläder. Det blev ju billigare så om man ville ha nåt. Och jag slarvade och slarvade och slarvade. En sömmerska skulle gråtit om hon tittat närmare på plaggen. Men det var det ingen som gjorde, inte jag själv heller. Vadå lite trådar som hängde? Vadå om man inte orkat sicksacka alla kanter? Vadå ett litet veck här eller där, vad gjorde det?

Men jag är grymt bra på att sy, ingen människa kan se på de felvända gardinerna att jag har sytt i racer, verkligen tryckt symaskinstrampan i botten, bara för att det var så GRYMT tråkigt och att det därför bara MÅSTE gå snabbt undan. Jag sydde så fort att hela symaskinen gled på köksbordet, vilket bidrog ännu mer till att det inte finns en enda rak söm nånstans. Men snyggt är det, med alla blommor som hänger åt fel håll.

Ja, att sy är nog det värsta jag vet, trots att jag är så grymt skicklig på att sy i racer. 1. Tyget glider omkring och halkar och ligger inte alls som man vill. 2. Trådrullen ramlar i golvet och man blir galen när man ska försöka fånga den innan den hinner rulla in under nåt skåp ellerl nåt liknande ställe där man inte når den. 3. Det är så smått och pilligt, och fingrarna är alldeles för stora för att handskas med såna saker som nålar som knappt ens syns. 4. Hur man än viker och försöker sy rakt så blir det ändå snett. så det är inte lönt att man ens försöker.

Nej, jag brukar inte sy gardiner och ja, jag brukar nöja mig med att nåla upp eländet som ligger och släpar (dammar) mot golvet. Knappnålar är fantastiska när man väl fått dit dem. (Och slickat bort blodsdropparna som sipprar från fingertopparna av alla stick man fått och som dessutom fläckat ner tyget.) Häftapparat är en annan variant men inte lika enkel. Det är inte lätt att häfta nåt som hänger, och då slutar det oftast med att man sitter på golvet och svär och hatar allt som har med tyg att göra.

Men kolonistugegardinerna är så små att jag bara måste sy några sömmar för att kunna hänga upp dem på gardinstången som redan finns på plats. (Den slipper jag spika upp!!!) Så det var därför jag tryckte gasen i botten och sydde racer så det dånade i hela köket.

Måste du vara så slarvig? är den där stående frågan som jag fått så länge jag kan minnas tillbaka. Och ja, antagligen måste jag det. Det är nämligen så olidligt tråkigt att göra vissa saker, och då måste man hasta iväg, och då struntar man fullständigt i de där urfåniga detaljerna som man inte förstår hur nån människa orkar hänga upp sig på. En löjlig söm? Och oj, jag råkade visst sy fast lite tyg på baksidan som inte skulle vara med, och oj, det råkade visst bli upp och ner, som sagt, men gardiner blev det, eller i alla fall nåt som vid en hastig och inte alltför närgående blick påminner om gardiner, kanske inte några urtjusiga saker utan mer tygstycken, rätt och slätt, men vadå? Vem orkar bry sig? Inte jag i alla fall. Och det tackar jag mina bokstäver för, mina slarv-bokstäver som gett mig förmågan att bortse från tråkiga detaljer så att jag kan ägna mig åt sånt som är roligt istället och fortsätta intala mig själv att jag är grymt skicklig på att sy.