Bara ett snabbt inlägg. Sommarens rutiner essays for sale är på plats och lilleman och jag åker mellan simskolan och badplatsen och nödvändiga inköp i coop. Lilleman blir rik och jag fattig han får en krona per simmad meter och 50-100 kr /bok pay for research paper han läser ut. en förmån som man bara har som 9 åring.

Katten tar möss åt oss så vi svälter inte låter vi dem bara ligga så kommer hon inte med så många nya tar vi bort dem så dyker det genast upp fler hon tar tydligen sin roll som familjeförsörjare på allvar, 

Bland alla mammor på simskolan så hittar jag min "gamla" barnflicka Underbart vi pratar och hennes dotter och lilleman tävlar i abc123 i bassängen. I morgon blir det lilla mamma Claes olsson och kanske rusta eller ÖB. Shorts och kattsand står på inköpslistan så man vet aldrig var det slutar. Lilla gubben ska ta  båten till Polen med facket så vi får lata    oss hela helgen. så nu vet ni varför bloggarna är så glesa.Rrörigt? Tja det är ju sommar och lata dagar och ADHD, jag har 3 deckare kvar och lillema simmar 2 simtag.

Kommentering avstängd

Dagstidnignarna har skrivit en del om att hårdare regler ang. bilkörning och körkort för ADHD-diagostiserade skulle gälla från maj i år.
Själv vet jag med mig att min uppmärksamhetsstörning gett mig en del problem genom åren som bilförare. Först fick jag köra upp två gånger innan jag lyckades. Vid första försöket försämrades nog mina odds mycket p.g.a. ett nyfött spädbarn därhemma som skrek jämt, var hungrig jämt och ville vara hos sin mamma jämt. Men mamman satt i uppkörningsbilen med sprängfyllda läckande bröst och växande panik. Naturligtvis såg jag mig inte omkring tillräckligt ordentligt och missade därför skyltar och vägar vid flera tillfällen.
När jag väl hade körkortet i min hand hade jag stora problem med att slappna av bakom ratten. Det tog många år för mig att våga luta ryggstödet bekvämare bakåt och kanske lika många år att lära mig prata under tiden som jag körde. Någorlunda sammanhängande iallafall. Så smångom lärde jag mig också att förgylla bilfärden genom att lyssna på ljudböcker.

Däremot har jag lyckats missa skyltar som talat om att motorvägen upphört. Hade som bäst kört om en husvagn i vad jag trodde var en ytterfil när en mötande bilist i vredesmod kastar sig över signalhornet. Själv hinner jag som genom ett under i sista minuten kasta mig in i högerfilen igen. Straxt därefter kommer en motorcykelpolis och jag får blåsa i ballongen. Det är en empatisk polis som förklarar att det är en olycksdrabbad sträcka och att jag inte är den första som missbedömt situationen. Jag slipper undan med blotta förskräckelsen.

Flera gånger har jag backat ut från utfarter vid t.e.x. bensinstationer lite för ouppmärksammat och lyckats missa se de bilar som jag kört då kört in i. Jag har blivit stoppad av polisen ytterligare en gång men hittills klarat mig undan både böter och personskador. Nej förresten, en gång blev det faktiskt fortkörningsböter, men det är minst 25 år sedan, så det borde vara preskiberat. Annars har jag mest åstadkommit lite bucklor här och där, både på egna och andras bilar.
Det mest komiska bilminnet är när jag fastnade i grindstolpen till mitt dåvarande hem. Grindhålet/infarten låg i en nerförsbacke och bilen blev upphängd liksom i luften. Det såg inte klokt ut och jag kunde inte låta bli att gapskratta (man kan ju faktiskt välja skratt framför tårar ibland när situationer blir för dråpliga.) Hålla sig för skratt kunde dock min dåvarande man göra, och till hans försvar bör väl sägas att det kanske även min nuvarande skulle gjort.

Nu för tiden är jag lite försiktigare. Dels har jag flyttat från Stockholm där mina perceptionssvårigheter verkligen var ett stort problem på motorlederna och i bilköerna.
Men ADHD-diagnosen har också verkligen hjälpt mig att förstå och göra mig uppmärksam på dessa svårigheter. Jag vet att jag måste vara extra försiktig. Och jag vet varför jag inte klarar av att köra inne i stora städer och på motorleder i anslutning till dessa där man t.e.x. måste byta fil hit och dit hela tiden. Jag vet också att jag måste vara pigg och utvilad, att jag inte klarar av att jobba 8 timmar och köra bil sedan utan risk för att slumra till vid ratten här ute på landet där det är lugnt på vägarna. Och jag vet att jag är urdålig på att bedöma avstånd, så jag måste alltid räkna med marginaler utan att för den skull köra ner i diket.

 Numera saknas trianglarna på våra medicinaskar. Vi får själva förtroendet att med vårt sunda förnuft avgöra om vi klarar av att köra bil med läkemedlel i kroppen eller ej.
Så borde också ADHD-problematiken i samband med bilkörning  hanteras. Men det förutsätter att ADHD-utredningarna inte läggs ned, utan att man utökar resurserna och krymper de befintliga köerna. Att man släpper till pengar och framförallt att man tar bokstavsmänniskorna på allvar.  

one

Äntligen har jag letat upp min fars gamla smalfilmer. Det var ett väldigt letande för min mor är gammal och ganska förvirrad och har ingen aning om var saker finns. Allra minst gamla filmer som hon inte sett på årtionden. Jag har inte heller sett dem på hur länge som helst, där de legat gömda i bokhyllan, men igårkväll bänkade jag mig framför teven och lade in ett av videobanden. Min far var klok nog att lägga över filmerna på video så man slapp dra fram projektor och filmduk.

Filmen började rulla. År 1965. Och en flicka i fin klänning… eller nej, en unge med smutsig klänning och kolsvarta knän, eller nej, en orkan som visst försvann ur bilden, och där hoppsan kom hon tillbaka, men bara för att rusa ut ur bilden igen och komma tillbaka och ställa sig alldeles framför kameran och börja hoppa och vifta med huvudet och sen bröts bilden och…

Var det där jag???

Jag förstod inte riktigt. Jag var ju den snälla tysta flickan som aldrig syntes eller hördes. Den blyga försynta som alltid var duktig och stillsam och gjorde som hon blev tillsagd. En liten ängel med guldlockar och trippande försiktiga steg och med fina klänningar och lackskor och prydliga rosetter i håret.

Eller? Var det inte sån jag var?

Ett visst mått sanning ligger det i bilden. För de fina klänningarna fanns där. I röd sammet och med spetsar och volanger. Min farmor hade en väninna som var sömmerska. Och min farmor var en farmor som var väldigt mån om att hennes enda barnbarn skulle ha lite hyfs och stil, så därför fick jag varje jul och födelsedag ett antal handsydda klänningar i vackra tyger och färger. Sen att det tydligen inte gick nåt vidare med hyfsen och stilen, det var väl inte så mycket att göra åt.

Du var alltid så snäll som barn, har min mor med bestämdhet pårstått. Jaha, och detta trodde man givetvis på. Det har gått in i skallen på en så att det blivit en sanning. Att samma mor också har sagt: Du var sååååå duktig på att åka skridskor! gör dock att man inte riktigt kan lita på sanningshalten i det hon säger. För vad ser man på filmen från 1965? Jo, en unge som stapplar fram på sina skridskor och åker in i varenda tänkbar snöhög och blir liggande där tills modern rusar fram i bilden och plockar upp den hjälplösa dottern. Det var inte bara att jag inte kunde stå på skridskorna, jag hade tydligen heller inte en enda tanke på att se var jag satte fötterna utan tittade åt alla andra håll än framåt. Därav alla kraschar i plötsliga snöhögar.

Så det är bara att konstatera. Man är som man är och det har man tydligen alltid varit. Redan 1965 var man en katastrof vad gällde allt sportsligt, som att srpinga eller åka rutchkana eller klättra på stenar. Inte för att man stoppades av att man inte kunde, och inte för att man ens förstod hur illa det var, det var först i tonåren när man började jämföra sig själv med andra som det började gå upp för en att nånting var annorlunda med en, och hur man kände sig då är inte nån munter historia. Därför fortsätter vi med år 1965, då var jag fortfarande ovetande om hur klumpig jag var, och att det egentligen inte var normalt att alltid ramla eller att inte kunna lära sig cykla utan att vingla med framhjulet så man åkte i sick-sack längs vägen.

Om år 1965 hade varit idag skulle jag varit ett solklart fall av DAMP. För vad annat kan man vara om man bara med nöd och näppe lyckas komma med på sin pappas smalfilm? Bara för att man far som ett yrväder in och ut ur bilden. Och inte bara det, jag hoppade och skuttade och viftade med armarna och med huvudet och med håret, och jag gjorde grimaser, och antagligen var jag inte tyst en sekund, för det ser ut så. Ibland lyckades jag knycka till mig kameran för plötsligt far bilden runt och är överallt på samma gång, och mitt i röran sveper bilden sekundsnabbt fram över min far som står och vädjar till sin ostyriga dotter att släppa kameran, trött och uppgievn ser det ut som när han gestikulerar för att få tag i kameran, men jag, den vilda dottern, sveper vidare med kameran och börjar springa och filma upp mot himeln och ner i marken. Och sen bryts bilden. Min far hann väl ikapp mig, kan man tänka, och lyckades få stopp på mitt filmande.

En DAMP-flicka alltså. Så sorgligt klumpig att man gapskrattar när man ser henne. För vad annat än jätteroligt kan det vara när jag dyker med näsan ner i snöhögar när jag försöker stå på skidor och vill imponera framför kameran genom att visa mina färdigheter på skridskor (där jag i stort sett kunde ta tre stapplande steg i taget innan jag ramlade som en säck potatis framlänges på isen). Det är som en rolig Chaplin-film, där hjältinnan hela tiden gör bort sig, och det blir så roligt just därför att huvudpersonen är helt omedveten om sin klumpighet och till och med verkar tro att hon verkligen är bäst i världen på just det här. Tjo och hopp!

Spring-stilen var väl inte heller nåt som imponerade. Jag sprang som en anka, vaggande och bredbent och med viftande armar helt utan styrsel. Och när mina kompisar simmar tjusigt och smidigt i djupa bassängen kämpar jag med svansim på vatten som når mig till knäna. Och när de dyker från trampolinen hoppar jag jämfota från trappan i barnbassängen – och tycker jag är duktig, det ser man på den stolta minen. Från skolan en eftermiddag går jag med frejdigt med stora kliv, som en byggjobbare eller nån storvuxen lastbilschaffis, liten som jag är, med rufsigt hår och smutsiga knän. Och de fina flickiga kläningarna då? Jo, de hade jag visserligen på mig men för att underlätta för de där graciösa jättekliven som jag hade så bråttom att ta hasade jag helt enkelt upp klänningstyget i midjehöjd (helt ogenerat), och där gick jag med mina rejäla kliv jämte mina välkammade flickkompisar som trippade fram med nätta steg, så som flickor förväntas göra. Men inte jag, nej då, inte nåt försynt och flickigt här inte.

Så visst måste jag ha varit ett solklart ADHD-fall. Med facit i hand och vuxen-diagnos ser jag ju alltsammans så tydligt. Jag förstår också varför jag kände mig utanför och udda. Jag var ju udda, vild och tokig och ständigt klättrande på nåt – trots att jag inte kunde klättra utan oftast blev hängade tafatt redan på tredje pinnen på klätterställningen. Att jag inte kunde något var inte nåt som hindrade mig från att göra det. När jag hade försökt med rockringen kring midjan utan nån större framgång tog jag helt enkelt rockringen och började springa omkring med den släpande efter istället. Och så var jag ute ur bilden och man kan bara föreställa sig min stackars far bakom kameran. Där försvann hans sjövilda dotter igen.

Den här filmen var kul, sa sonen när han gapskrattat sig igenom en timmes misslyckanden från år 1965. Med en sån morsa behöver man ingen kabel-tv.

Nej, inte behöver man kabel-teve med fjantiga komedier när det finns så underhållande smalfilms-dokumentärer. Och det var ju just så roligt för att ungen där på bilden inte fattade nånting av sin egen tafatthet, med självklar pondus tog hon sig an alla omöjliga projekt bara för att stupa på näsan eller bli hängande i nån klätterställning där hon inte kunde ta sig ner. Tänk om man hade kunnat fortsätta med samma självförtroende, och forstätta tro att det är normalt att ständigt bli sist och att det är normalt att springa med viftande armar och det är normalt att snubbla för att man tittar åt ett helt annat håll och det är normalt att hoppa upp och ner från en stol om man tvingas sitta still under en middag och det är normalt att allitid gunga med benen och ha fläckar på klänningen och hål på knäna. Men som sagt, under tonåren förstod man, och glmde sig istället.

Jag har tvingats inse att jag inte var den där gulliga flickan som alltid satt tyst och snäll. Jag var inte den där flickiga försynta med ett snällt leende. Nej, jag var tydligen en sjövild unge som min far i hastigheten lyckades fånga på smalfilmen så att jag nu som vuxen och med facit i hand förstår vad det här handlar om: en DAMP-flicka som inte fick nån diagnos och därför heller ingen förklaring till varför hon senare kände sig så udda och utanför och misslyckad i allt.

Men visst borde man göra som man gjorde år 1965? Med stolthet stappla på sina skridskor och tro att man är världsbäst på det – även om man då och då hamnar på näsan i nån snöhög som visst, hoppsan, råkade ligga ivägen.

2 com

Nu är det dags nu blir det lite längre tider i Paradiset. I dag drar jag och katten till midsommar kommer lilleman ( vi ska ta tag i simningen han är 9 i höst och det är hög tid). En vecka senare släpper dom ut lilla gubben på grönbete men det brukar ta några dagar innan han skuttar och far. Själv ska jag läsa Harry Bosch-deckare 8 st ligger här brevid mig och ropar, trots mina problem med läsning så går det lättare när jag känner igen persongalleriet och inte behöver lägga tid på det.

En elelr annan tur till den danska huvudstaden hoppas jag att det ska bli även om shopping inte är så aktuellt med den svenska kronkursen så ligger det en mängd oätrna smörrebröd där och bara vill. Vi har ju det så bra både här i Blekinge och i Skåne att det aldrig är långt till en tåsgstation med förbindelse till Danmark.

ADHDkvinnor.se stänger inte helt men det är i princip bara bloggen som uppdateras och det blir kanske inte riktigt lika ofta som vanligt. Lite koll på gästbok och forum så att det inte blir några tokigheter men annars ska vi bara lata oss för att ta nya tag till hösten.

Våra fasta sidor innehåller bra information och eftersom de länkar till andra siter som troligen uppdateras när ny information dyker upp så finns där fortfarande mycket att hämta.

Varm och solig och riktigt lat sommar önskar Kajsa

2 com

På skolgymnastiken gällde det att gömma sig bakom någon annan när det var bollspel. Helst då någon som var duktig så att inte bollen for vidare mot mig, ve och fasa!
Då skulle jag ju i värsta fall få börja jaga den för att undvika illvilliga blickar och beska kommentarer. Fast egentligen spelade det inte någon större roll eftersom samma känsla av misslyckande skulle infunnit sig ändå även om jag försökt fånga den. Jag hade ju dessvärre varken bollsinne, självförtroende eller fallenhet för lagsporter – inga sporter alls för den delen. Med undantag för badminton, då i ungdomen alltså. Där var jag en riktig hejare. Visserligen ingen lagsport heller men trots allt en liten boll.
Min strategi var att försöka hålla sig undan. Naturligtvis var jag en sådan som valdes sist även till brännbollsmatcherna. Springa snabbt kunde jag definitivt inte. Och mina tafatta tjejslag kom väl som längst till brännplattan om det platta slagträt träffade överhuvudtaget. Det var visst tre chanser har jag för mig.
Helst ville jag sjunka genom jorden och göra mig osynlig när lagen var tvungna att välja bland mig och någon annan värdelös stackare som också alltid blev kvar till sist. Jag ville liksom bespara dem det. Det var oerhört förnedrande.
Jag hatade gymnastiken. Lite roligt blev det dock på mellanstadiet ett kort tag innan mina föräldrar skildes och det var dags att flytta och byta skola. Vi hade en ny gympamajje som var en riktig spelevink. Glad var han jämt och spelade ofta gitarr och sjöng för oss på gymnastiklektionerna. Det blev en trevlig stämmning, som till och med jag kunde glädjas åt. Han hette Bosse Parnevik, det var straxt innan han blev superkändis i tv.

Som ung vuxen och även senare i livet försökte jag lära mig dansa. Först gammeldans. Vi fick börja med snoa. Jag blev snurrig i huvudet. Kom aldrig runt med balansen i behåll. Hittade aldrig tekniken och klampade runt som en stor elefant.  Gick en lektion, två lektioner, tre, och kanske fyra. Läraren försökte förbarma sig över mig så mycket hon kunde men var ju tvungen att gå vidare med de andra som hade snappat det där för länge sedan. Slutade naturligtvis efter idogt kämpande, man kan inte beskylla mig för att jag inte försökte.
Provade igen senare i livet, både gammeldans och foxtrot med samma nedslående resultat.
Även gymnastikgrupper, typ Friskis och Svettis har jag hoppat med i som vuxen vid sällsynta tillfällen då jag känt mig hurtig och laddad. Tro inte att jag lyckas hänga med i de avancerade rörelser som alltid byts ut när jag äntligen börjat snappa dem efter ett stort antal gånger. Man har lust att skrika högt i protest!

När vi flyttade ut på landet började jag rida. Jag älskar djur och speciellt islandshästar som är så mysiga! De är ju inte så höga heller, ifall man ramlar av. Självklart har jag både dåligt balanssinne och höjdskräck. För att inte tala om fartskräck. Det är ingen bra kombination, så om vi lägger till att jag dessutom är hur dålig som helst på att ta instruktioner och se hur andra gör när de visar saker och ting, speciellt spegelvänt, kan ju vem som helst räkna ut hur det gick med ridandet. Så länge jag fick skritta omkring i lugn och ro efter att äntligen ha lyckats få på sadel och träns med alla remmar på rätt plats var det okey, till och med behagligt. Men travet var fruktansvärt obekvämt och vid galoppen fick jag dödsångest. Sen kunde det faktiskt vara helt underbart att tölta måste jag ju erkänna, om det bara inte vore för balansen.
Nu är ridvästen och hjälmen såld. Sålda är också skidorna som jag köpte första vintern på landet. Man kan i praktiken ställa sig utanför dörren och bara åka iväg. Visst låter det väl underbart? Fast det är inte så underbart längre när man hela tiden ramlar och slår sig. I min ålder kan man göra illa sig ordentligt och länge.
I januari när jag var ute och gick snubblade jag (obs inte halkade) omkull. Det händer ibland. Fötterna missar stigen eller trampar bara på varandra på något lustigt sätt. Jag har fått sluta med stavgång sedan stavarna satte krokben för mina fötter och jag slog mig riktigt rejält.  Den här dagen i januari minns jag än för det knäckte till i nacken och där har jag ont än trots ackupunktur och sjukgymnastik i 5 månader.

Den lärdom jag dragit av allt detta är väl att det är okey att prova på sådant som man har svårt för om man själv vill. Men när man får bekräftat att det fortfarande var svårt och känns jobbigt ska man sluta och istället göra något annat som är roligt och som man har lättare för. Förr kände jag mig som en dålig människa när jag inte genomförde saker jag påbörjat, när jag gav upp. Det var ett stort misslyckande att ge upp. Man är nog uppfostrad så, hela samhället är så. Krävande. Man ska vara duktig! Man ska inte ge upp! Basta!
Mina barn fick ge upp saker de inte klarade så bra eller passade för när de växte upp. Min förra man och jag hade delade meningar där (också)  men jag stod på mig. Men mot mig själv var jag inte lika accepterande. En lat och svag människa det var vad jag var! Trögfattad och klumpig och med dålig karaktär.
Det är först nu som jag fullt ut ger mig själv rätten att undvika sådant jag inte klarar. 
Det har jag till stor del min diagnos att tacka för. Äntligen. Tänk att det ska ta 56 år att acceptera sig själv. Men bättre sent än aldrig!

2 com

Idag sitter jag som på nålar. Min minsting, lillebror, är på väg hem. Han har sedan januari varit i Sydamerika och sitter just nu på ett plan över Atlanten.

Efter förra veckans katastrof kan det inte hjälpas att nervositeten och tankarna far lite extra. Men det finns ju inget alternativ jag vill ju inte att han ska stanna där och då måste han ju över pölen på ett eller annat sätt. Så det blir till att bita på naglarna och hålla ångesten i schack i några timmar till. Han stannar till hos sin pappa och i morgon dykker han upp här. Sen är det slut på lugnet för det händer alltid saker kring lillebror. Huset fylls av indroppande kompisar och tvättkorgen fylls med jättestora jeans. Den töms för alltivärlden oxå för lillebror gör saker hela tiden och kan mycket väl tvätta jeanstvätt mitt i natten.

Nu blir det bara några dagar som han ska "störa min värld" sen väntar sommar jobb på Öland. Men även om midsommarjobb på Öland inte hör till en mammas drömmar så är det bra mycket närmare än Sydamerika. Förhoppningsvis kommer han och tittar till mig i Paradiset då och då så att Immeln skakar av hans magplask.

I morgons ska det grillas och svensk nypotatis står på menyn för ris och bönor har denna vegetarian fått leva på i 5 månader nu( sist gick han ner 10 kila jag under hur mycket som är kvar av min stora lillebror). Så det blir ett litet mattips till all vegetarianer eller deras föräldrar som inte vet vad man ska bjuda på till sommarens grillkvällar.

Quornfiléer 2 per person (minst) Gör en marianad med mycket fett flytande margarin eller rapsolja. Riv en citron och kläm ur saften (alternativt 2 msk från en flaska med pressad citron) riv ½ färsk ingefära och hacka 3-5 jalapenos skivor( finns i tacohyllan). Tillsätt också 1 tsk salt eftersom vegetarisk mat behöver extra salt. Lägg i quornfiléerna (minst) en timma innan grillning. Innan du lägger dem på grillen strö krossad svartpeppar över beroende på hur stark mat din vegetarina gillar. Tänk på att vegetarianderna uppskattar en engen grill eller ett halster så att deras mat ine kommer i beröring med köttrestser på din grill.

Servera färsk nypotatis, bearnaissås och en grönsallad till. Vegetarianerna behöver det extra fettet eftersom köttersättnigar nästan aldrig innehåller eget fett. Själv kan du ju byta ut bearnaissåsen mot en svensk gräddfil och använda samma marinad (fast med mindre fett och inte salta förrän efter grillen) till vanlig kycklingfilé.

Trevlig sommar.

Efterord: Han kom och han åt precis så mycket som jag mindes,  det värmde mitt modershjärta

Kommentering avstängd

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented