Dagstidnignarna har skrivit en del om att hårdare regler ang. bilkörning och körkort för ADHD-diagostiserade skulle gälla från maj i år.
Själv vet jag med mig att min uppmärksamhetsstörning gett mig en del problem genom åren som bilförare. Först fick jag köra upp två gånger innan jag lyckades. Vid första försöket försämrades nog mina odds mycket p.g.a. ett nyfött spädbarn därhemma som skrek jämt, var hungrig jämt och ville vara hos sin mamma jämt. Men mamman satt i uppkörningsbilen med sprängfyllda läckande bröst och växande panik. Naturligtvis såg jag mig inte omkring tillräckligt ordentligt och missade därför skyltar och vägar vid flera tillfällen.
När jag väl hade körkortet i min hand hade jag stora problem med att slappna av bakom ratten. Det tog många år för mig att våga luta ryggstödet bekvämare bakåt och kanske lika många år att lära mig prata under tiden som jag körde. Någorlunda sammanhängande iallafall. Så smångom lärde jag mig också att förgylla bilfärden genom att lyssna på ljudböcker.

Däremot har jag lyckats missa skyltar som talat om att motorvägen upphört. Hade som bäst kört om en husvagn i vad jag trodde var en ytterfil när en mötande bilist i vredesmod kastar sig över signalhornet. Själv hinner jag som genom ett under i sista minuten kasta mig in i högerfilen igen. Straxt därefter kommer en motorcykelpolis och jag får blåsa i ballongen. Det är en empatisk polis som förklarar att det är en olycksdrabbad sträcka och att jag inte är den första som missbedömt situationen. Jag slipper undan med blotta förskräckelsen.

Flera gånger har jag backat ut från utfarter vid t.e.x. bensinstationer lite för ouppmärksammat och lyckats missa se de bilar som jag kört då kört in i. Jag har blivit stoppad av polisen ytterligare en gång men hittills klarat mig undan både böter och personskador. Nej förresten, en gång blev det faktiskt fortkörningsböter, men det är minst 25 år sedan, så det borde vara preskiberat. Annars har jag mest åstadkommit lite bucklor här och där, både på egna och andras bilar.
Det mest komiska bilminnet är när jag fastnade i grindstolpen till mitt dåvarande hem. Grindhålet/infarten låg i en nerförsbacke och bilen blev upphängd liksom i luften. Det såg inte klokt ut och jag kunde inte låta bli att gapskratta (man kan ju faktiskt välja skratt framför tårar ibland när situationer blir för dråpliga.) Hålla sig för skratt kunde dock min dåvarande man göra, och till hans försvar bör väl sägas att det kanske även min nuvarande skulle gjort.

Nu för tiden är jag lite försiktigare. Dels har jag flyttat från Stockholm där mina perceptionssvårigheter verkligen var ett stort problem på motorlederna och i bilköerna.
Men ADHD-diagnosen har också verkligen hjälpt mig att förstå och göra mig uppmärksam på dessa svårigheter. Jag vet att jag måste vara extra försiktig. Och jag vet varför jag inte klarar av att köra inne i stora städer och på motorleder i anslutning till dessa där man t.e.x. måste byta fil hit och dit hela tiden. Jag vet också att jag måste vara pigg och utvilad, att jag inte klarar av att jobba 8 timmar och köra bil sedan utan risk för att slumra till vid ratten här ute på landet där det är lugnt på vägarna. Och jag vet att jag är urdålig på att bedöma avstånd, så jag måste alltid räkna med marginaler utan att för den skull köra ner i diket.

 Numera saknas trianglarna på våra medicinaskar. Vi får själva förtroendet att med vårt sunda förnuft avgöra om vi klarar av att köra bil med läkemedlel i kroppen eller ej.
Så borde också ADHD-problematiken i samband med bilkörning  hanteras. Men det förutsätter att ADHD-utredningarna inte läggs ned, utan att man utökar resurserna och krymper de befintliga köerna. Att man släpper till pengar och framförallt att man tar bokstavsmänniskorna på allvar.