Äntligen har jag letat upp min fars gamla smalfilmer. Det var ett väldigt letande för min mor är gammal och ganska förvirrad och har ingen aning om var saker finns. Allra minst gamla filmer som hon inte sett på årtionden. Jag har inte heller sett dem på hur länge som helst, där de legat gömda i bokhyllan, men igårkväll bänkade jag mig framför teven och lade in ett av videobanden. Min far var klok nog att lägga över filmerna på video så man slapp dra fram projektor och filmduk.

Filmen började rulla. År 1965. Och en flicka i fin klänning… eller nej, en unge med smutsig klänning och kolsvarta knän, eller nej, en orkan som visst försvann ur bilden, och där hoppsan kom hon tillbaka, men bara för att rusa ut ur bilden igen och komma tillbaka och ställa sig alldeles framför kameran och börja hoppa och vifta med huvudet och sen bröts bilden och…

Var det där jag???

Jag förstod inte riktigt. Jag var ju den snälla tysta flickan som aldrig syntes eller hördes. Den blyga försynta som alltid var duktig och stillsam och gjorde som hon blev tillsagd. En liten ängel med guldlockar och trippande försiktiga steg och med fina klänningar och lackskor och prydliga rosetter i håret.

Eller? Var det inte sån jag var?

Ett visst mått sanning ligger det i bilden. För de fina klänningarna fanns där. I röd sammet och med spetsar och volanger. Min farmor hade en väninna som var sömmerska. Och min farmor var en farmor som var väldigt mån om att hennes enda barnbarn skulle ha lite hyfs och stil, så därför fick jag varje jul och födelsedag ett antal handsydda klänningar i vackra tyger och färger. Sen att det tydligen inte gick nåt vidare med hyfsen och stilen, det var väl inte så mycket att göra åt.

Du var alltid så snäll som barn, har min mor med bestämdhet pårstått. Jaha, och detta trodde man givetvis på. Det har gått in i skallen på en så att det blivit en sanning. Att samma mor också har sagt: Du var sååååå duktig på att åka skridskor! gör dock att man inte riktigt kan lita på sanningshalten i det hon säger. För vad ser man på filmen från 1965? Jo, en unge som stapplar fram på sina skridskor och åker in i varenda tänkbar snöhög och blir liggande där tills modern rusar fram i bilden och plockar upp den hjälplösa dottern. Det var inte bara att jag inte kunde stå på skridskorna, jag hade tydligen heller inte en enda tanke på att se var jag satte fötterna utan tittade åt alla andra håll än framåt. Därav alla kraschar i plötsliga snöhögar.

Så det är bara att konstatera. Man är som man är och det har man tydligen alltid varit. Redan 1965 var man en katastrof vad gällde allt sportsligt, som att srpinga eller åka rutchkana eller klättra på stenar. Inte för att man stoppades av att man inte kunde, och inte för att man ens förstod hur illa det var, det var först i tonåren när man började jämföra sig själv med andra som det började gå upp för en att nånting var annorlunda med en, och hur man kände sig då är inte nån munter historia. Därför fortsätter vi med år 1965, då var jag fortfarande ovetande om hur klumpig jag var, och att det egentligen inte var normalt att alltid ramla eller att inte kunna lära sig cykla utan att vingla med framhjulet så man åkte i sick-sack längs vägen.

Om år 1965 hade varit idag skulle jag varit ett solklart fall av DAMP. För vad annat kan man vara om man bara med nöd och näppe lyckas komma med på sin pappas smalfilm? Bara för att man far som ett yrväder in och ut ur bilden. Och inte bara det, jag hoppade och skuttade och viftade med armarna och med huvudet och med håret, och jag gjorde grimaser, och antagligen var jag inte tyst en sekund, för det ser ut så. Ibland lyckades jag knycka till mig kameran för plötsligt far bilden runt och är överallt på samma gång, och mitt i röran sveper bilden sekundsnabbt fram över min far som står och vädjar till sin ostyriga dotter att släppa kameran, trött och uppgievn ser det ut som när han gestikulerar för att få tag i kameran, men jag, den vilda dottern, sveper vidare med kameran och börjar springa och filma upp mot himeln och ner i marken. Och sen bryts bilden. Min far hann väl ikapp mig, kan man tänka, och lyckades få stopp på mitt filmande.

En DAMP-flicka alltså. Så sorgligt klumpig att man gapskrattar när man ser henne. För vad annat än jätteroligt kan det vara när jag dyker med näsan ner i snöhögar när jag försöker stå på skidor och vill imponera framför kameran genom att visa mina färdigheter på skridskor (där jag i stort sett kunde ta tre stapplande steg i taget innan jag ramlade som en säck potatis framlänges på isen). Det är som en rolig Chaplin-film, där hjältinnan hela tiden gör bort sig, och det blir så roligt just därför att huvudpersonen är helt omedveten om sin klumpighet och till och med verkar tro att hon verkligen är bäst i världen på just det här. Tjo och hopp!

Spring-stilen var väl inte heller nåt som imponerade. Jag sprang som en anka, vaggande och bredbent och med viftande armar helt utan styrsel. Och när mina kompisar simmar tjusigt och smidigt i djupa bassängen kämpar jag med svansim på vatten som når mig till knäna. Och när de dyker från trampolinen hoppar jag jämfota från trappan i barnbassängen – och tycker jag är duktig, det ser man på den stolta minen. Från skolan en eftermiddag går jag med frejdigt med stora kliv, som en byggjobbare eller nån storvuxen lastbilschaffis, liten som jag är, med rufsigt hår och smutsiga knän. Och de fina flickiga kläningarna då? Jo, de hade jag visserligen på mig men för att underlätta för de där graciösa jättekliven som jag hade så bråttom att ta hasade jag helt enkelt upp klänningstyget i midjehöjd (helt ogenerat), och där gick jag med mina rejäla kliv jämte mina välkammade flickkompisar som trippade fram med nätta steg, så som flickor förväntas göra. Men inte jag, nej då, inte nåt försynt och flickigt här inte.

Så visst måste jag ha varit ett solklart ADHD-fall. Med facit i hand och vuxen-diagnos ser jag ju alltsammans så tydligt. Jag förstår också varför jag kände mig utanför och udda. Jag var ju udda, vild och tokig och ständigt klättrande på nåt – trots att jag inte kunde klättra utan oftast blev hängade tafatt redan på tredje pinnen på klätterställningen. Att jag inte kunde något var inte nåt som hindrade mig från att göra det. När jag hade försökt med rockringen kring midjan utan nån större framgång tog jag helt enkelt rockringen och började springa omkring med den släpande efter istället. Och så var jag ute ur bilden och man kan bara föreställa sig min stackars far bakom kameran. Där försvann hans sjövilda dotter igen.

Den här filmen var kul, sa sonen när han gapskrattat sig igenom en timmes misslyckanden från år 1965. Med en sån morsa behöver man ingen kabel-tv.

Nej, inte behöver man kabel-teve med fjantiga komedier när det finns så underhållande smalfilms-dokumentärer. Och det var ju just så roligt för att ungen där på bilden inte fattade nånting av sin egen tafatthet, med självklar pondus tog hon sig an alla omöjliga projekt bara för att stupa på näsan eller bli hängande i nån klätterställning där hon inte kunde ta sig ner. Tänk om man hade kunnat fortsätta med samma självförtroende, och forstätta tro att det är normalt att ständigt bli sist och att det är normalt att springa med viftande armar och det är normalt att snubbla för att man tittar åt ett helt annat håll och det är normalt att hoppa upp och ner från en stol om man tvingas sitta still under en middag och det är normalt att allitid gunga med benen och ha fläckar på klänningen och hål på knäna. Men som sagt, under tonåren förstod man, och glmde sig istället.

Jag har tvingats inse att jag inte var den där gulliga flickan som alltid satt tyst och snäll. Jag var inte den där flickiga försynta med ett snällt leende. Nej, jag var tydligen en sjövild unge som min far i hastigheten lyckades fånga på smalfilmen så att jag nu som vuxen och med facit i hand förstår vad det här handlar om: en DAMP-flicka som inte fick nån diagnos och därför heller ingen förklaring till varför hon senare kände sig så udda och utanför och misslyckad i allt.

Men visst borde man göra som man gjorde år 1965? Med stolthet stappla på sina skridskor och tro att man är världsbäst på det – även om man då och då hamnar på näsan i nån snöhög som visst, hoppsan, råkade ligga ivägen.