På skolgymnastiken gällde det att gömma sig bakom någon annan när det var bollspel. Helst då någon som var duktig så att inte bollen for vidare mot mig, ve och fasa!
Då skulle jag ju i värsta fall få börja jaga den för att undvika illvilliga blickar och beska kommentarer. Fast egentligen spelade det inte någon större roll eftersom samma känsla av misslyckande skulle infunnit sig ändå även om jag försökt fånga den. Jag hade ju dessvärre varken bollsinne, självförtroende eller fallenhet för lagsporter – inga sporter alls för den delen. Med undantag för badminton, då i ungdomen alltså. Där var jag en riktig hejare. Visserligen ingen lagsport heller men trots allt en liten boll.
Min strategi var att försöka hålla sig undan. Naturligtvis var jag en sådan som valdes sist även till brännbollsmatcherna. Springa snabbt kunde jag definitivt inte. Och mina tafatta tjejslag kom väl som längst till brännplattan om det platta slagträt träffade överhuvudtaget. Det var visst tre chanser har jag för mig.
Helst ville jag sjunka genom jorden och göra mig osynlig när lagen var tvungna att välja bland mig och någon annan värdelös stackare som också alltid blev kvar till sist. Jag ville liksom bespara dem det. Det var oerhört förnedrande.
Jag hatade gymnastiken. Lite roligt blev det dock på mellanstadiet ett kort tag innan mina föräldrar skildes och det var dags att flytta och byta skola. Vi hade en ny gympamajje som var en riktig spelevink. Glad var han jämt och spelade ofta gitarr och sjöng för oss på gymnastiklektionerna. Det blev en trevlig stämmning, som till och med jag kunde glädjas åt. Han hette Bosse Parnevik, det var straxt innan han blev superkändis i tv.

Som ung vuxen och även senare i livet försökte jag lära mig dansa. Först gammeldans. Vi fick börja med snoa. Jag blev snurrig i huvudet. Kom aldrig runt med balansen i behåll. Hittade aldrig tekniken och klampade runt som en stor elefant.  Gick en lektion, två lektioner, tre, och kanske fyra. Läraren försökte förbarma sig över mig så mycket hon kunde men var ju tvungen att gå vidare med de andra som hade snappat det där för länge sedan. Slutade naturligtvis efter idogt kämpande, man kan inte beskylla mig för att jag inte försökte.
Provade igen senare i livet, både gammeldans och foxtrot med samma nedslående resultat.
Även gymnastikgrupper, typ Friskis och Svettis har jag hoppat med i som vuxen vid sällsynta tillfällen då jag känt mig hurtig och laddad. Tro inte att jag lyckas hänga med i de avancerade rörelser som alltid byts ut när jag äntligen börjat snappa dem efter ett stort antal gånger. Man har lust att skrika högt i protest!

När vi flyttade ut på landet började jag rida. Jag älskar djur och speciellt islandshästar som är så mysiga! De är ju inte så höga heller, ifall man ramlar av. Självklart har jag både dåligt balanssinne och höjdskräck. För att inte tala om fartskräck. Det är ingen bra kombination, så om vi lägger till att jag dessutom är hur dålig som helst på att ta instruktioner och se hur andra gör när de visar saker och ting, speciellt spegelvänt, kan ju vem som helst räkna ut hur det gick med ridandet. Så länge jag fick skritta omkring i lugn och ro efter att äntligen ha lyckats få på sadel och träns med alla remmar på rätt plats var det okey, till och med behagligt. Men travet var fruktansvärt obekvämt och vid galoppen fick jag dödsångest. Sen kunde det faktiskt vara helt underbart att tölta måste jag ju erkänna, om det bara inte vore för balansen.
Nu är ridvästen och hjälmen såld. Sålda är också skidorna som jag köpte första vintern på landet. Man kan i praktiken ställa sig utanför dörren och bara åka iväg. Visst låter det väl underbart? Fast det är inte så underbart längre när man hela tiden ramlar och slår sig. I min ålder kan man göra illa sig ordentligt och länge.
I januari när jag var ute och gick snubblade jag (obs inte halkade) omkull. Det händer ibland. Fötterna missar stigen eller trampar bara på varandra på något lustigt sätt. Jag har fått sluta med stavgång sedan stavarna satte krokben för mina fötter och jag slog mig riktigt rejält.  Den här dagen i januari minns jag än för det knäckte till i nacken och där har jag ont än trots ackupunktur och sjukgymnastik i 5 månader.

Den lärdom jag dragit av allt detta är väl att det är okey att prova på sådant som man har svårt för om man själv vill. Men när man får bekräftat att det fortfarande var svårt och känns jobbigt ska man sluta och istället göra något annat som är roligt och som man har lättare för. Förr kände jag mig som en dålig människa när jag inte genomförde saker jag påbörjat, när jag gav upp. Det var ett stort misslyckande att ge upp. Man är nog uppfostrad så, hela samhället är så. Krävande. Man ska vara duktig! Man ska inte ge upp! Basta!
Mina barn fick ge upp saker de inte klarade så bra eller passade för när de växte upp. Min förra man och jag hade delade meningar där (också)  men jag stod på mig. Men mot mig själv var jag inte lika accepterande. En lat och svag människa det var vad jag var! Trögfattad och klumpig och med dålig karaktär.
Det är först nu som jag fullt ut ger mig själv rätten att undvika sådant jag inte klarar. 
Det har jag till stor del min diagnos att tacka för. Äntligen. Tänk att det ska ta 56 år att acceptera sig själv. Men bättre sent än aldrig!