Min mamma dog, knall fall, natten till i måndags. Ingen hade väntat sig det. Hon var vimsig i skallen, förvirrad och glömsk, men det är inget man dör av, inte i första taget i alla fall.

Nåja, hon blev nästan 81 år så hon var ingen ungdom längre. Och efter att ha varit änka i ett år hade hon antagligen förlorat livsgnistan. Dessutom ville hon inte bo nån annanstans än i den ganska trånga lägenhet hon och min pappa flyttade till som nygifta år 1953. 56 år i en och samma lägenhet, med i stort sett samma möbler och möblering som då, det är inget som jag ens kommer i närheten att kunna förstå. Jag, ADHD-nomaden som flytt(at) från ställe till ställe så många gånger att jag tappat räkningen på dem.

Men hon ville som sagt inte flytta, trots att hon bodde på fjärde våning utan hiss så att hon aldrig kom ut mer än de enstaka gpnger när hemtjänsten lyckades övertala henne, och när det nu var dags för en veckas vistelse på ett kortidsboende för att vi skulle kunna sanera garderoberna från mal, då gick hon helt enkelt och dog. Ingen kunde få henne att flytta, hellre dog hon.

Ja, hon gick verkligen och dog. Hon hittades nedanför sin rollator, påväg mellan vardagsrummet och sovrummet, mitt i natten, fullt påklädd, med lamporna tända och båda teve-apparaterna påslagna. Hon sov aldrig, min mamma, och hon hade glömt hur man tryckte på fjärrkontrollen till teven, och därför vandrade hon mellan de båda ständigt påslagna teve-apparaterna om hon ville byta kanal. Den sista tiden såg hon mest dock sig själv i teverutan, på diverse program. En kväll ringde hon och sa att hon skulle medverka på Allsång på Liseberg, ja, hon envisades med att det var hon som skulle stå där, om än något yngre än nu, så vi måste absolut titta. Mitt motargument att programmet var direktsänt och att hon inte ens befann sig på Liseberg utan hemma i soffan bet inte alls. Hon påstod likväl med övertygelse att det var hon som skulle stå där. Så håll utkik så kan ni se mig, sa hon. Det var förra veckan.

Idag var jag i hennes lägenhet och röjde ut ur garderoberna. Hemtjänsten var där och hjälpte mig, tacknämligt nog. Jag hade ALDRIG klarat det här själv, jag med mitt vimsiga ADHD-huvud. Jag skulle packat en halv sopsäck och gett upp. Men nu blev det istället trettio sopsäckar. Ja, TRETTIO sopsäckar. Och det är bara en droppe.

Din mamma kanske också hade ADHD, sa B från hemtjänsten när jag berättade att jag har bokstäver som ställer till det ibland. Ja, kanske hade hon det. Kanske var det en oupptäckt ADHD som genom alla år orskade hennes psykiska ohälsa, hennes oförmåga att vara som andra mer "normala" morsor, hennes tossighet och paranoia, och hennes samlarmani.

Vi gick där och släpade soppåsar och plöjde oss fram genom högar av gamla linnehanddukar och gigantiska mängder med gamla yllefiltar. Malen flög som myggsvärmar i hela lägenheten, till och med på toa fladdrade en mal bekymmerslöst och letade godbitar som gamla koftor eller nån gammal virkad sjal. Det fanns mycket att kalasa på, de äkta mattorna och kuddarna i den rakryggade soffan, de hemsydda dukarna och gardinerna. Ja, malen hade hållit sjöslag och gjort schweizerosthål i varenda tänkbart tyg och festat glatt i månader.

Jag börjar få ont i huvudet. En lätt migrän från i morse gör sig påmind igen och jag har glömt panodilen. I lägenheten finns inte en enda värktablett för sånt kunde de inte lämna till min mamma för hon åt medicin som en annan ibland kan frossa i godis. Spelade ingen roll vad det hjälpte mot, alltid hjälpte det mot något. Hittade hon en tablett på golvet, nog slank den ner alltid.

Jag har som sagt ont i huvudet, och jag har börjat röja bland lådorna. Lådorna i sovrummet som rymmer ALLT. Kläder, hårborstar, anonyma elsladdar, dörrskyltar till min pappas gamla arbetsplats, parfymer från 50-talet, förkläden från 50-talet och det svenska folkhemmet där husmodern stod och såg lycklig ut vid en ny spis, förkläden från sextiotalet med stora rutor och fickor och med en prislapp kvar (min mamma var inte precis den där matlagar-mamman) 19,75 men på rea för 15,75. Där fanns strumpor och strumpor och strumpor och två hårtorkar och tre krokodilväskor och torkade mascara-burkar och intorkade nagellacksflaskor (nej, min mamma sminkade sig aldrig, hon orkade inte) och ett skrivblock med konstiga meningar i. Där fanns den gamla rosa pudervippan som hon fått av en pojkvän när hon var tjugo och där fanns rougeburken som hon fått av en annan pojkvän för övrigt var den inköpt i Amerika, fick man höra som barn.

Allt detta och mycket mer lika gammalt hittade man i lådorna.

Huvudet sprängvärkte. Men skam den som ger sig.

Drar ut ännu en låda. Hårspännen, tomma parfymflaskor, en femhundrakronors-sedel och… längst in… Mitt huvud spränger och det känns som om det spänts ett järnband med piggar i kring hela pannan. Jag mår lätt illa. Sväljer, står emot. Där längst in ligger min lila ögonskugga som jag köpte när jag var i London år 1970. Jag gick i fjärde klass och jag och mina kompisar brukade springa hem på lunchrasten och spackla mängder med lila ögonskugga på våra flick-ögon så att alla stirrade konstigt på oss när vi gick tillbaka till skolan. (Varför stirrade de så, tro??? Vi var ju SKITSNYGGA) Där låg den, asken med lila ögonskugga, inköpt på Boots, den som gjorde mig häftigast i klassen, asken som alla avundades och beundrade mig för, lila ögonskugga, från stora staden så långt ifrån.

Asken från stora staden långt ifrån har legat 39 år  i min mammas låda i sovrummet, bland rostiga hårspännen, solkiga kammar, icke-fungerande hårtorkar och en hel massa som legat där i alla år, medan jag bott i lägenheten och sen jag flyttat därifrån. När jag hälsat på och sovit över, när jag varit där och varit inne i rummet för att lägga dit pengar åt min mamma, just i den lådan, nu när hon glömt hur man tar ut pengar och tror att pengar är nåt man har i en handskriven bankbok.

Min mamma levde nog mycket kvar i år 1970. Och i åren innan dess också. Hon hade stannat där, för då var hon vacker och ung och livet var inte så bekymmersamt och inget ont i benen eller trappor som var farliga att gå i. År 1970 var min mamma fortfarande smal, och hon hade orken att snubbla på ett snyggt sätt framför någon "snygg karl" (som hon fortfarande kallade dem när de nån gång skymtade förbi i hennes teve). År 1970 var hennes ADHD-struliga dotter ännu liten och snäll och blyg (fast också så fasligt jobbig och skolskolkande och trotsig och envis och SLARVIG fast den bistra sanningen hade min mamma skjutit undan sen länge tillbaka).

Nu ligger år 1970 på soptippen. Den lila ögonskuggan har kastats bland brännbart. Och jag åkte hem med min sprängande huvudvärk och mitt illamående och först när vi kommit förbi Alingsås lättade eländet såpass att jag kunde börja prata igen.

En ögonskugga från 1970, sa jag. Tänk att den har legat där i alla år. Kanske var det en ADHD-låda som min mamma hade. En kaotisk ADHD-låda som lämnats utan diagos och hjälp och därmed förvandlats till en tids-låda där allting fastnat. Tja, kanske, vem vet, ADHD är ju ärftligt.

 

3 com

Ska ge mig ut och resa med lilla gubben igen. Denna gången blir det Berlin de stora hemligheternas stad. Tror jag eller tycker jag eftersom det känns som om att i alla brittiska böcker jag läste på 70 och 80 talet utspelade sig delar av handling i Berling och kring checkpoint Charlie. Och jag vet inte ens hur det såg ut eller hur det ser ut idag. Men jag vet precis var jag stod när jag fick veta att Berlinmuren hade rasat och jag åkte som hastigast igenom staden ett år senare men jag har aldrig turistat där.

Naturligtvis eftersom jag åker med lilla gubben, så ska vi åka tåg. Vi stiger på i Malmö på kvällen och sover oss genom båtfärd och järnvägsräls och vaknar i Berlin. Vad vi ska göra där mer än se på checkpoint Charlie vet jag egentligen inte men jag brukar aldrig ha svårt att fördriva tiden i en storstad. Jag är nämligen en tjuvkikare. Jag älskar att sitta på olika ställen, gärna en bar, och titta på folk. Fantisera om hur de hör ihop vad det gör där och annat som jag inte vet. Egentligen vill jag inte veta heller jag nöjer mig med att titta och fantisera.  Och aldrig är man så härligt anonym som i en storstad. Jag skulle aldrig vilja bo i en storstad mer än möjligen ett halvår eller så men att resa till storstäder utan att ha bestämt mig för vad jag ska göra det är en underbar semester. 3 nätter i Berlin och sen ett nytt tåg tillbaka. Jag brukar fasa lite för resorna, att flyga stressar mig ganska rejält och att åka tåg med byte gör mig så nervös. Jag tycker inte alls att det är lika kul att sitta på en kall station för att de tåget man skulle byta till inte ville vänta. (och i mitt gamla stressiga jobb så har jag gjort det så ofta)
Då är jag ingen bra tittare alls och mina fantasier handlar bara om hur lite jag kommer att få sova eller att jag inte kan ta mig sista sträckan för att bussarna slutat gå osv. Ren och skär ångest blir det till slut.

I ADHD ingår svårigheter med att passa tider och alla förseningar, vare sig jag kan påverka dem eller inte eller som kan ge upphov till en ny försening gör mig nästan sjuk. Nu tar jag det säkra före det osäkra och tar för mycket tid på mig. Vi reser till Malmö redan tidigt på dagen slår ihjäl en halvdag i den lilla storstaden och tittar på folk äter en god middag innan tåget går direkt till Berlin utan byten och med inga tidsbestämda planer i andra änden. Jag tacklar min svårighet att beräkna tiden med att alltid ta till gott mått och att överfokusera på att passa tiden. Dvs ska jag resa nånstans eller ska till läkaren så bokar jag inte in något annat den dagen och jag ställer en klocka på ringning minst en timma innan. Det funkar bra som sjukskriven men det gick inte att göra så när jag jobbade så jag blev både stressad och missade saker. Nu får jag jämt sitta och vänta men då kan jag ju alltid titta och fantisera.

 

Kommentering avstängd


Kan man resa i tiden för en dag? Känndes så för mig igår i a f. Sjömannen har hittat flickvän på den ö där jag var på läger i mina tonår pch eftersom Lilla gubben är vansinnigt förtjust i kroppkakor så blev det ganska tidigt i våras bestämt att sista lördagen i juli ska vi till Senorendagen och äta kroppkakor.
Senorendagen utspelar sig i en vägkorsning det var i a f så vägbeskrivningen lät men där visar sig ligga en fd skola med tennis- och fotbolls-plan om man bara orkar titta.
Kön är redan långt ut på vägen när vi kommer tjugo minuter innan portarna öppnar. Lilleman som står i kön hos Sjömannen med flickvän blir så glad när han ser oss och springer fram och tillbaks i kön för att prata med oss alla. Svärmor älskar oxå kroppkakor så hon är naturligtvis med. Lilla gubben hittar bums folk han känner och pratar och pratar sig genom köandet i dryga halvtimman. Jag önskar att jag vore lika gammal som Lilleman och kunde springa längs kön, i stället för at stå still och bara vänta, mina ADHD-ben gör sig påminda. Dessutom är ju inte kroppkakor "my cup of tea" så att säga.
Trevligt är det trots allt redan i kön och jag lastar snällt upp 3 kroppkakor på min tallrik efterom lilla gubben lätt smäller i sig de andra två när jag artigt smakat på en. Svärmor tror inte hon orkar mer än två men vi tar 3 på hennes också så att inte lilla gubben ska svälta ihjäl.
Sjömannen har fått en lektion, i våras, i kroppkakeätandets ädla konst så han har oxå lastat tre men jag ser att den sista kroppkakan nästan vänder halvvägs. Lilla gubben backar och har till slut ätit 8. Jag tar en sillmacka och gläder mig åt att jag slipper laga mat i kväll.
Ganska snart uppdagas att flickvännens bästa väns make är gammal kompis till Lilla gubben och hans bror (som också dyker upp för att smörja kråset).Världen är bra liten särskilt i Karlskrona skärgård.
Senorendagen är inte riktigt bara kroppkakor utan lotterier och gissninglekar och underhållning. Lilleman tar otaliga lotter och kastar hästskor men lyckas "bara" vinna chipspåsar och choklad och inte den där jätteförpackningen med skumbilar som han fått syn på.
På planen står det vita partytält men när musiken spelar upp (Senorenteamet) så får jag en riktigt 70-tals flashback. Då var jag på kustgåren någon km längre bort, på frireligösa sommarläger, och smet ut från tältmötet och åkte till Karlskrona och gick på discotek istället. Det var nog ADHDbenen som ville dansa istället för att böja knä. Riktig gammla örhängen som "Ovan där" blandas med "Gyllne morgon" och jag upptäcker att jag inte bara kan nynna med utan minns många texter och andrastämmor om jag låter bli att tänka efter.
Dessutom ser jag en lillkille med hockefrilla. Ja det är fortfarande en praktisk frisyr på vilda killar som vill ha långt hår. Men den bildar en perfekt inramning med tälten och Gyllnemorgon.
Att ordna denna typen av fester, loppisar, hemkomstdagar är en viktig del i föreningslivet i Sverigen. Inte bara får gamla bekanta ett otvunget tillfälle att träffas igen, små föreningar kan dessutom förstärka sin kassa och en del utbölingar som kommer ändå, som jag, känner sig inte som en allt för främmande fågel.
Det åts 1300 kroppkakor igår på Senoren, minst, för jag gissar att det åts några till i stugorna runt om. Jag gissar på minst 200 besökare så nu är årsekonomin nästan räddad för byns lilla förening. Det var många som jobbade hela dagen och kroppkakor bakas inte på en dag. Till 1300 kroppakor gick det enligt hörsägen åt 45 kg fläsk men jag undrar mer över hur många potatisar de var tvugna att skala? Minst 10 personer var fullt sysselsatta under dagen med serveringen och jag gissar att lika många till hjälpt till när det skalades hackades och maldes och meda att bära vakta och plocka disk och skräp.  Vilka människor det finns i våra föreningar; Tack Senoren för en skön sommardag och tack föreningssverige som gör det här möjligt.

Lilla gubben är nöjd (ännu nöjdare blir han när Sjömannen ringer och säger att han blev tvåa på att gissa repets längd och vann en matkorg) och jag gissar att vi lagt ytterligare en tradition till de många vi hålller oss med.

one

ADHD på bal! Yepp done it, been there. ADHD hos en general!

Yepp done it, been there.ADHD i högklackat! Nej där går min gräns det klarar jag inte. Vad vi klarar och inte klarar är inte bara omvärldens förväntningar utan oxå våra egna. Jag är bra på att härma, prata strunt och jag kan ta mig runt en vals på ett trångt dansgolv. Så jag klarade balarna. Jag kan prata högt och bestämt och jag är ganska bra på att peka med hela handen så generalerna jag mött har faktiskt tagit intryck när jag haft en föredragning. Det känns som saker jag kunde påverka och ha kontroll på och det gick ganska bra tror jag. Men högklackat det går bara inte trots att jag behövt dem (bara 157 i strumplästen) Jag har provat, köpt, försökt att stylta fram, vicka på höfterna men nix (nu har jag gett bort dem). Jag ramlar får ont i fötterna och mår dåligt. Det går inte.

Ni som köpt "vår" Damernas värld läs Rakel Möllers krönika oxå.    Allt är inte möjligt men de flesta kan mer är de vet eller vågar. Att röra sig i de fina salongerna är inget för mig men om jag låtsas att jag spelar en roll så kan  jag. Det är min metod men så  många gånger jag suttit och sett en pjäs där någon stolpat runt på höga klackar och tänkt att det där det hade jag aldrig klarat. Vad är din metod? Hur gör du när du måste vara en fin dam eller en bestämd?

Kommentering avstängd

Tja, så kan man titulera sig Dam. Jag, dam? Haha! Som inte vet vad högklackade skor är, var servetterna finns på lunchrestaurangen och som ständigt går med fläckar även på den allra renaste tröja (hoppsan, tandkräm igen, redan, och tröjan som var alldeles nytvättad).

Ja, vi är med i Damernas Värld, den glansiga tidningen med smink och kläder. Där är vi på fyra hela sidor, bland sprakande färger och ett kvinnohuvud illustrerat med allt det där surret och alla tankar och allt virr-varr som inte går att få undan alltid när man är utrustad med Bokstäver.

Vi är med bland de "riktiga" kvinnorna, de som inte snubblar och de som hittar (och kommer ihåg) servetterna på lunchrestaurangen (trots att de inte spiller på tröjan utan bara för att ha nåt att torka mungiporna med). Bland kvinnor som lyckas med det där kvinnliga som att sköta hem och familj och städa en gång i veckan och inte kastar kastrullen i soptunnan när de inte orkar diska den, kvinnor som lyckas gå i högklackat och med smala kjolar och strumpor som kliar och tajta tröjor som kliar. Där är vi, i Damernas Gäng, vi klumpedunsar och slarvmajor.

Eller är vi kanske ändå på rätt ställe? Jag menar att kanske är det många många som är precis som oss som läser Damernas och inte alls ser ut som Damerna på bilderna, utan är vanliga kvinnor som också har tvätthögar, diskhögar, räkningshögar och tröjor som kliar. Och på så sätt kanske vi Slarvmajor är Damer vi också? Bara att det heter så, Damernas. För vem skulle köpa en tidning som heter Slarvmajornas Värld? Fumliga Mödrarnas Värld? Virriga Kvinnornas Värld? Jo, jag kanske. Äntligen något att känna igen sig i, istället för något att drömma sig bort i. Att inbilla sig att man ser mindre slarvig ut om man har på sig smink, eller att man skulle se lite tjusigare ut med hjälp av en chic klänning – det där har jag slutat tro på för länge sen. Nån gång i ungdomen trodde jag nog att det fanns trollerier som kunde få en mer… tja vad? mer kvinnlig? Numera har jag slängt ambitionerna om nån tillkämpad kvinnlighet överbord, och vad är kvinnlighet förresten? Att hjälplöst trippa fram på högklackade skor? Nej tack, då lufsar jag hellre fram, helst barfota.

Men till saken. Vi, ADHD-kvinnor, är alltså med i det nya numret av Damernas Värld. Vi har blivit intervjuade och fått berätta om både våra svagheter och våra starka sidor. (Helst lyfter vi ju fram de starka sidorna för vi har ju massor med sådana, vi slarvmajor, och det gäller att visa att vi är bra på mycket fast vi tappar bort allt och är så duktiga på att komma för sent.)

Så kolla in sidorna 42-45 i nya Damernas Värld. Och gläds över att vi numera kan titulera oss Damer. Och – än mer – gläds över att vi får synas och visa att vi inte är några konstiga typer utan helt vanliga kvinnor (eller nåja, Damer), som skulle må mycket bättre om vi blev accepterade för dem vi är (så vi slapp kämpa med att försöka vara lika ordentliga som vi tror att man måste vara) och som faktiskt skulle behöva lite vardagshjälp och SOM FAKTISKT HAR RÄTT ATT VÄLJA ATT GÖRA DET VI ÄR BRA PÅ och slippa ödsla massa fånig tid till att försöka göra det som vi är mindre bra på.

Ja, att få synas så här känns lite som en upprättelse för alla de gånger man mått dåligt för att man känt sig tafatt och dum och klumpig.

Länk till sammandrag av artikeln men bara den om ADHD inte om ADHDkvinnor.

Kommentering avstängd

Ni vet precis som Lotta på Bråkmakargatan. Idag har jag varit bra på att rensa avlopp i smyg. Dvs jag kommer med idéerna och lilla gubben håller i verktygen. Det är inte alltid han tycker att jag är bra på nästan allt kan jag meddela när han håller i verktygen och jag säger var han ska skruva.

Med mina DAMP-händer som dessutom har värk är det nästan omöjligt att hålla i verktygen men om folk bara gör som jag säger så brukar det bli bra, tycker jag i alla fall. Så när avloppet proppades till helt av de små fina vitlöksklyftorna och majskornen efter middagsmaten så var jag som vanligt full av idéer. Propplösare är min första för då slipper man bli smutsig och om jag bara får av det barnsäkra locket så kan jag faktiskt själv. Men då hade lilla gubben redan skruvat itu vattenlåset och sett att stoppet satt längre ner i en krök. (Jag kan göra många saker på samma gång i smyg oxå.) Samtidigt som Marianne ringde eller nästan i a f, lilla gubben skruvade och letade,  så propagerade jag för en helt ny ADHDvänlig diskbänk med nya vattenlås som inte tar sån stor plats och erbjöd mig att köra till Konsum och införskaffa en gummiplopp. Ni vet en sån där man kör upp och ner så att det blir sug i systemet. Den kan jag oxå nästan själv hantera. Jag valde att välvilligt tolka lilla gubbens morrande som ja och stack iväg. När avloppet nästan blivit hopmonterat igen så körde vi för fullt upp och ner men inget vatten försvann. Jo lite i huvudet på lilla gubben och på golvet ja ni vet så där ADHDkladdigt. Men inget resultat på stoppet.

In i bilen igen och till stora Coop för en avloppsspiral, har man varit husägare sen man fyllde 18 och bott i hundra år gamla hus så har man lärt sig att en sån behövs. Hittade en ny modell som nästan var snygg och belönade mig med halstabletter när jag stod i kassakön. Hem igen, demonstrerade för lilla gubben som suckade och visst visste vad en avloppsspiral var bara alltid lånat av någon kollega (han är avloppsingenjör min lilla gubbe) och så körde vi igen eller han och jag hejade och berättade för honom att han skulle knixa mer. Då kom det SLURPET!

Så visst är jag rörmokare i smyg en riktigt bra det fick t o m lilla gubben erkänna.

one

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented