Min mamma dog, knall fall, natten till i måndags. Ingen hade väntat sig det. Hon var vimsig i skallen, förvirrad och glömsk, men det är inget man dör av, inte i första taget i alla fall.

Nåja, hon blev nästan 81 år så hon var ingen ungdom längre. Och efter att ha varit änka i ett år hade hon antagligen förlorat livsgnistan. Dessutom ville hon inte bo nån annanstans än i den ganska trånga lägenhet hon och min pappa flyttade till som nygifta år 1953. 56 år i en och samma lägenhet, med i stort sett samma möbler och möblering som då, det är inget som jag ens kommer i närheten att kunna förstå. Jag, ADHD-nomaden som flytt(at) från ställe till ställe så många gånger att jag tappat räkningen på dem.

Men hon ville som sagt inte flytta, trots att hon bodde på fjärde våning utan hiss så att hon aldrig kom ut mer än de enstaka gpnger när hemtjänsten lyckades övertala henne, och när det nu var dags för en veckas vistelse på ett kortidsboende för att vi skulle kunna sanera garderoberna från mal, då gick hon helt enkelt och dog. Ingen kunde få henne att flytta, hellre dog hon.

Ja, hon gick verkligen och dog. Hon hittades nedanför sin rollator, påväg mellan vardagsrummet och sovrummet, mitt i natten, fullt påklädd, med lamporna tända och båda teve-apparaterna påslagna. Hon sov aldrig, min mamma, och hon hade glömt hur man tryckte på fjärrkontrollen till teven, och därför vandrade hon mellan de båda ständigt påslagna teve-apparaterna om hon ville byta kanal. Den sista tiden såg hon mest dock sig själv i teverutan, på diverse program. En kväll ringde hon och sa att hon skulle medverka på Allsång på Liseberg, ja, hon envisades med att det var hon som skulle stå där, om än något yngre än nu, så vi måste absolut titta. Mitt motargument att programmet var direktsänt och att hon inte ens befann sig på Liseberg utan hemma i soffan bet inte alls. Hon påstod likväl med övertygelse att det var hon som skulle stå där. Så håll utkik så kan ni se mig, sa hon. Det var förra veckan.

Idag var jag i hennes lägenhet och röjde ut ur garderoberna. Hemtjänsten var där och hjälpte mig, tacknämligt nog. Jag hade ALDRIG klarat det här själv, jag med mitt vimsiga ADHD-huvud. Jag skulle packat en halv sopsäck och gett upp. Men nu blev det istället trettio sopsäckar. Ja, TRETTIO sopsäckar. Och det är bara en droppe.

Din mamma kanske också hade ADHD, sa B från hemtjänsten när jag berättade att jag har bokstäver som ställer till det ibland. Ja, kanske hade hon det. Kanske var det en oupptäckt ADHD som genom alla år orskade hennes psykiska ohälsa, hennes oförmåga att vara som andra mer "normala" morsor, hennes tossighet och paranoia, och hennes samlarmani.

Vi gick där och släpade soppåsar och plöjde oss fram genom högar av gamla linnehanddukar och gigantiska mängder med gamla yllefiltar. Malen flög som myggsvärmar i hela lägenheten, till och med på toa fladdrade en mal bekymmerslöst och letade godbitar som gamla koftor eller nån gammal virkad sjal. Det fanns mycket att kalasa på, de äkta mattorna och kuddarna i den rakryggade soffan, de hemsydda dukarna och gardinerna. Ja, malen hade hållit sjöslag och gjort schweizerosthål i varenda tänkbart tyg och festat glatt i månader.

Jag börjar få ont i huvudet. En lätt migrän från i morse gör sig påmind igen och jag har glömt panodilen. I lägenheten finns inte en enda värktablett för sånt kunde de inte lämna till min mamma för hon åt medicin som en annan ibland kan frossa i godis. Spelade ingen roll vad det hjälpte mot, alltid hjälpte det mot något. Hittade hon en tablett på golvet, nog slank den ner alltid.

Jag har som sagt ont i huvudet, och jag har börjat röja bland lådorna. Lådorna i sovrummet som rymmer ALLT. Kläder, hårborstar, anonyma elsladdar, dörrskyltar till min pappas gamla arbetsplats, parfymer från 50-talet, förkläden från 50-talet och det svenska folkhemmet där husmodern stod och såg lycklig ut vid en ny spis, förkläden från sextiotalet med stora rutor och fickor och med en prislapp kvar (min mamma var inte precis den där matlagar-mamman) 19,75 men på rea för 15,75. Där fanns strumpor och strumpor och strumpor och två hårtorkar och tre krokodilväskor och torkade mascara-burkar och intorkade nagellacksflaskor (nej, min mamma sminkade sig aldrig, hon orkade inte) och ett skrivblock med konstiga meningar i. Där fanns den gamla rosa pudervippan som hon fått av en pojkvän när hon var tjugo och där fanns rougeburken som hon fått av en annan pojkvän för övrigt var den inköpt i Amerika, fick man höra som barn.

Allt detta och mycket mer lika gammalt hittade man i lådorna.

Huvudet sprängvärkte. Men skam den som ger sig.

Drar ut ännu en låda. Hårspännen, tomma parfymflaskor, en femhundrakronors-sedel och… längst in… Mitt huvud spränger och det känns som om det spänts ett järnband med piggar i kring hela pannan. Jag mår lätt illa. Sväljer, står emot. Där längst in ligger min lila ögonskugga som jag köpte när jag var i London år 1970. Jag gick i fjärde klass och jag och mina kompisar brukade springa hem på lunchrasten och spackla mängder med lila ögonskugga på våra flick-ögon så att alla stirrade konstigt på oss när vi gick tillbaka till skolan. (Varför stirrade de så, tro??? Vi var ju SKITSNYGGA) Där låg den, asken med lila ögonskugga, inköpt på Boots, den som gjorde mig häftigast i klassen, asken som alla avundades och beundrade mig för, lila ögonskugga, från stora staden så långt ifrån.

Asken från stora staden långt ifrån har legat 39 år  i min mammas låda i sovrummet, bland rostiga hårspännen, solkiga kammar, icke-fungerande hårtorkar och en hel massa som legat där i alla år, medan jag bott i lägenheten och sen jag flyttat därifrån. När jag hälsat på och sovit över, när jag varit där och varit inne i rummet för att lägga dit pengar åt min mamma, just i den lådan, nu när hon glömt hur man tar ut pengar och tror att pengar är nåt man har i en handskriven bankbok.

Min mamma levde nog mycket kvar i år 1970. Och i åren innan dess också. Hon hade stannat där, för då var hon vacker och ung och livet var inte så bekymmersamt och inget ont i benen eller trappor som var farliga att gå i. År 1970 var min mamma fortfarande smal, och hon hade orken att snubbla på ett snyggt sätt framför någon "snygg karl" (som hon fortfarande kallade dem när de nån gång skymtade förbi i hennes teve). År 1970 var hennes ADHD-struliga dotter ännu liten och snäll och blyg (fast också så fasligt jobbig och skolskolkande och trotsig och envis och SLARVIG fast den bistra sanningen hade min mamma skjutit undan sen länge tillbaka).

Nu ligger år 1970 på soptippen. Den lila ögonskuggan har kastats bland brännbart. Och jag åkte hem med min sprängande huvudvärk och mitt illamående och först när vi kommit förbi Alingsås lättade eländet såpass att jag kunde börja prata igen.

En ögonskugga från 1970, sa jag. Tänk att den har legat där i alla år. Kanske var det en ADHD-låda som min mamma hade. En kaotisk ADHD-låda som lämnats utan diagos och hjälp och därmed förvandlats till en tids-låda där allting fastnat. Tja, kanske, vem vet, ADHD är ju ärftligt.