Ska ge mig ut och resa med lilla gubben igen. Denna gången blir det Berlin de stora hemligheternas stad. Tror jag eller tycker jag eftersom det känns som om att i alla brittiska böcker jag läste på 70 och 80 talet utspelade sig delar av handling i Berling och kring checkpoint Charlie. Och jag vet inte ens hur det såg ut eller hur det ser ut idag. Men jag vet precis var jag stod när jag fick veta att Berlinmuren hade rasat och jag åkte som hastigast igenom staden ett år senare men jag har aldrig turistat där.

Naturligtvis eftersom jag åker med lilla gubben, så ska vi åka tåg. Vi stiger på i Malmö på kvällen och sover oss genom båtfärd och järnvägsräls och vaknar i Berlin. Vad vi ska göra där mer än se på checkpoint Charlie vet jag egentligen inte men jag brukar aldrig ha svårt att fördriva tiden i en storstad. Jag är nämligen en tjuvkikare. Jag älskar att sitta på olika ställen, gärna en bar, och titta på folk. Fantisera om hur de hör ihop vad det gör där och annat som jag inte vet. Egentligen vill jag inte veta heller jag nöjer mig med att titta och fantisera.  Och aldrig är man så härligt anonym som i en storstad. Jag skulle aldrig vilja bo i en storstad mer än möjligen ett halvår eller så men att resa till storstäder utan att ha bestämt mig för vad jag ska göra det är en underbar semester. 3 nätter i Berlin och sen ett nytt tåg tillbaka. Jag brukar fasa lite för resorna, att flyga stressar mig ganska rejält och att åka tåg med byte gör mig så nervös. Jag tycker inte alls att det är lika kul att sitta på en kall station för att de tåget man skulle byta till inte ville vänta. (och i mitt gamla stressiga jobb så har jag gjort det så ofta)
Då är jag ingen bra tittare alls och mina fantasier handlar bara om hur lite jag kommer att få sova eller att jag inte kan ta mig sista sträckan för att bussarna slutat gå osv. Ren och skär ångest blir det till slut.

I ADHD ingår svårigheter med att passa tider och alla förseningar, vare sig jag kan påverka dem eller inte eller som kan ge upphov till en ny försening gör mig nästan sjuk. Nu tar jag det säkra före det osäkra och tar för mycket tid på mig. Vi reser till Malmö redan tidigt på dagen slår ihjäl en halvdag i den lilla storstaden och tittar på folk äter en god middag innan tåget går direkt till Berlin utan byten och med inga tidsbestämda planer i andra änden. Jag tacklar min svårighet att beräkna tiden med att alltid ta till gott mått och att överfokusera på att passa tiden. Dvs ska jag resa nånstans eller ska till läkaren så bokar jag inte in något annat den dagen och jag ställer en klocka på ringning minst en timma innan. Det funkar bra som sjukskriven men det gick inte att göra så när jag jobbade så jag blev både stressad och missade saker. Nu får jag jämt sitta och vänta men då kan jag ju alltid titta och fantisera.