Idag åkte jag iväg på en litet ärende (eller ett par om jag ska vara ärlig) som skulle visa sig vara en halvdagsutflykt. Nåja, är man tidsoptimist så är man.
Skulle skjutsa äldsta dottern som varit på en snabbvistit till tågstationen i Krylbo. Sedan skulle jag vidare till Hedemora i ett par ärenden för att slutligen handla mat och hämta ett vin i Avesta  som jag hade beställt. 
Som tur var ville min man följa med. För det visade sig ganska snart att jag hade kastat mig iväg med fel glasögon på näsan, nämligen läsglasögonen som jag trivs väldigt bra med i alla möjliga sammanhang härhemma, men som knappast lämpar sig för bilkörning.
Jag fick väl stå ut med att titta över kanten på dem och se allt lite halvrisigt, för det fanns ingen tid över till att vända om, tågen väntar ju som bekant inte.
Efter avskedskram och tågavgång bar det iväg till grannkommunen, via Ö & B. Där inhandlades bl.a en anslagstavla och post-it-lappar.
På rastplatsen i Grådö intogs den medhavda matsäcken och jag plockade lite rönnbärskvistar till en krans.
Besöket i hobbyaffärens nya lokaler resulterade i en liten (okey då, halvstor) påse på armen och sedan drev vi omkring i alla dessa loppisbutiker som finns i överdåd i Hedemora. Ett paradis för såna som mig med andra ord! Jag hittade bland annat en liten söt förvaringsgrej i miniformat att hänga på väggen. Perfekt för alla mina små anteckningslappar som ligger och dräller övrallt, framförallt vid datorn. Nu behöver inte min man klaga längre över dessa skräpiga anteckningar som bara jag kan tyda.
Jag köpte också några prisbelönta loklatillverkade chokladpraliner i en gårdsbutik. Fast när jag väl kom hem igen kom jag på att det var ju inte praliner jag planerat att köpa utan chokladtryffel!
Så långt kommen var jag totalt utmattad av alla loppisar och övriga butker. Vad skulle allt detta spring vara bra för egentligen? Varför måste jag köra slut på mig själv på det här viset, när jag vet hur jag fungerar?
När jag var på coop frågade jag om priset på jästen verkligen var  32 kronor för ett paket, eller om det blev något fel häromdagen i kasssan när jag handlade det. Kassörskan såg konfunderad ut ända tills jag förfärat kom på att det var ju egentligen saffran jag menade. (Och priset stämde dessvärre!) 
Så där har det flytit på hela dagen.
När dagsrutinerna ändras blir det tyvärr väldigt rörigt i huvudet, ännu rörigare än vanligt. Det räcker med att min egen dotter sover över ett par dagar för att hjärnan kommer i otakt och tankarna springer vilse. Dessutom hade hon inflammation på stämbandet och pratförbud vilket resulterade i lappskrivande och hemmagjort teckenspråk och där gällde det återigen för hjärnan att vara flexibel vilket inte är våran starka sida precis, hjärnans och min alltså. Dessutom blir jag väldigt glad och uppspelt och har svårt att varva ned  ibland när döttrarna hälsar på.
Men jag står ut med hjärnröran för det kära nöjet att få träffa mina barn. Däremot är det för jäkligt rent ut sagt att att man ska behöva ha det så här. Undrar om ni som äter concerta och liknande saker är mer skärpta i sådana här situationer.
I kväll blir det nog inte så sent. Förhoppningsvis lägger sig snart sömnens barmhärtiga slöjor sig som bomull över mina stirriga tankar. Kanske morgondagen blir lugnare.

Godnatt.     

                                                                                                    

7 com

Igår tog nog sommaren slut i Skåne idag har det blåst och varit mulet hela dagen och kvicksilvret har inte letat sig särskilt långt upp. men igår hade vi en ljuvlig sensommardag som jag passade på att spendera i Kivik. Kivik är inte längre bara marknad två-tre dagar i juli utan har fångat turisterna hela säsongen.  Genom att lägga en konstrunda till påsk och äppelrikets äppelfest i slutet av september så behåller man företag och service på en hög nivå året om. Igår var det dags för årets fest och man kunde förstås köpa och smaka på äpple i både fast och flytande form. Såväl grillat som chokladdoppat på pinne, ritade och drejade. Den stora sevärdheten förutom artister är ändå Äppeltavlan jag ska inte försöka beskriva hur man gör det kan jag inte men den är bara gjord av äpplen  och årets ser ut som på bilden. I en utställning visades 180 sorters Svenska Äpplen och han som förestod tältet hade 100 till med sig ch visste dessutom ytterligare 100. Ändå är det flesta äpplen vi äter inte från Sverige, konstigt. Men om du köper ett svenskt äpple så är chansen stor att det kommer från Skåne Kivik eller Vånga som förutom äpplen är känt för sina skidbackar och liksom hela byggden här i Paradiset för sin sten.

Trots att jag fortfarande är bekymrad över myndighetens besked om att jag ska prövas av den andra bokstavsmyndigheten så kunde jag ändå känna tillfredställelse över gårdagen och mina fynd. Juice på bag in Box (äpple förstås) och fina vykortstavlor av Gunilla Mann. Varje dag som inte   depressionen fullständigt styr mitt beteende är en bonusdag.

2 com

Blivande TV-stjärnor?Idag har varit en lång dag, redan vid 4-tidenn  vaknade vi av resfeber och tidigt flyg  vi (Marianne och Kajsa) skulle nämligen till Umeå för TV-inspelning av "Fråga doktorn" om ADHD hos vuxna. De ringde i somras efter Damernas värld artikeln men vi vågade inte tro att det var allvar. Kanske var det ett Forumtroll som skojade med oss igen. Men nu vet vi det var på riktigt och nu sitter vi uttröttade på hotell vid Arlanda och flämtar. Resultatet får ni se 9 november. Mer säger vi inte…. Kajsa & Marianne Arlanda stad sen kväll

2 com

Klockan är drygt ett på natten och gästerna har nyss åkt hem. Jag har ännu en gång lyckats genomföra en hyfsat rolig och trevlig middagtillställning med fyra gäster utan att klanta mig särskilt iögonfallande mycket.
Det här med bjudningar och värdinneskap är en stor mental anspänning. Vanliga människor kan inte förstå vilka enorma krafter jag måste uppbåda för att ro i land med dylika tillställningar.
Är man en en väldigt social varelse med stort behov av olika mänskliga kontakter samtidigt som man har ett stort behov av ensamhet, lugn och ro, och med svårigheter att klara av förväntningar och krav, hamnar man lätt i en motsättning mellan de olika behoven.

Så här brukar det gå till när jag har gäster:
Först måste jag se till att bjuda på en maträtt som går att förbereda och helst kunna göras någon dag i förväg för att undvika att vara helt utmattad av middagsbestyr, städning m.m. när det ringer på dörren. Men hur långt i förväg jag än börjar blir det ändå alltid panik på slutet. Jag försöker börja i väldigt god tid, men eftersom jag är en stor tidsoptimist är det inte alltid jag klarar av att hinna få allt färdigt innan det magiska klockslaget. Då kommer paniken som ett brev på posten. Ångest, hjärtklappning, yrsel, känslan över att snart tappa kontrollen totalt och bli vansinnig.  
Att inte hinna bli klar med maten innan dörrklockan ringer är min mardröm. Så fort det kommer folk in i köket är det nämligen kört. Då kan något som skulle ta 15 minuter att göras av en normal människa, respektive av mig i min makliga ofokuserade men lugna och tysta ensamhet kanske 30 minuter, plötsligt omvandlas till det dubbla, det vill säga en timme eller så.  
För jag kan inte göra saker samtidigt som jag pratar. Och är det inte människor som jag känner väldigt väl,  förmår jag mig inte att avhysa dem från köksregionerna och erkänna att jag måste vara ensam om de inte vill vänta flera timmar på middagen. Min man som känner till hur jag fungerar brukar alltid få i uppdrag att gå runt och visa upp huset om det är förstagångsbesök så jag blir av med alla pratglada gäster de gånger jag inte lyckats hinna blivit färdig. Annars får han försöka locka med dem in i vardagsrummet för vem vill springa runt och titta på ett hus gång efter gång när man kommer hem till någon och är pratglad och hungrig?
Ibland smiter de ifrån honom, speciellt fruarna. Då kommer de ut till mig i köket och pratar sönder mina vilsekomna tankar och försök till fokusering men jag hör inte vad de säger och minns inte vad jag håller på med och paniken börjar komma och jag är liksom inte där. Jag försvinner upp i taket någonstans känns det som, måste koppla bort alla ljud och ord i ren själbevarelsedrift.
På något sätt löser det sig alltid – galenskapen bryter aldrig ut – men det kan som sagt ta sin tid och jag ber fånigt om ursäkt 100 gånger för att alla fått vänta.

När väl alla sitter runt middagsbordet brukar jag vara väldigt lättad över att ha kommit så långt så jag slappnar av lite för mycket och får svårt med konversationen, när jag gått ned på lågvarv efter att ha gått på högsta växeln halva dagen. Till slut börjar jag väl hitta någon slags balans, naturligtvis går det ännu lättare med hjälp av ett glas vin eller ett två.
Senare på kvällen, efter kaffet och en stund till blir jag i regel plötsligt väldigt trött och har svårt att sitta still och koncentrera mig, rastlösheten kommer krypande och jag börjar känna mig uttråkad. De som lägger märke till hur jag gäspar elller sitter och skruvar på mig har lite svårt att få ihop det, eftersom de vet att jag är en riktig nattuggla. Är det grannar så ser de till och med att det andra nätter lyser till klockan ett, två i våra fönster.  Men det är en betydlig skillnad på att sitta vid datorn eller i hobbyrummet och att umgås med människor. Även fast det sistnämnda också är ett grundläggande behov så är det uttröttande för min ADHD-hjärna att vara koncentrerad på sådant som inte sker till 100 % på mina egna villkor.  Och så är ju inte fallet med socialt umgänge.

Men det är förbaskat trevligt. Speciellt vid sådana här tillfällen när kaoset varit lite längre bort än vissa andra gånger och då maten hann stå på bordet tills gästerna kom.
Jag lyckades till och med vara vaken och ha trevligt ända tills de gick.

Men nu är jag trött. Förmodligen även i morgon.
Det är sånt man får ta.

 Godnatt.

5 com

 

  

Den hemmagjorda statyn har fått ett spindelnät på sig. Och jag får inget gjort. Sitter med högar av sånt som borde bli gjort men ingenting händer. Nu är det ett år sen vi startade ADHDkvinnor, vi har haft massor av besökare, fått många medlemmar. Kanske sitter det fler än jag och inte får gjort nåt, tänker jag.

Sitter och stirrar på datortangenterna. Sitter och stirrar på diskhögen. Sitter och stirrar på hundens pälstussar som borde redas ut. Sitter och stirrar på klockan som plötsligt tar språng framåt, tycks det. Sitter och tänker på gräset som växer på kolonin. Sitter och tänker på att sonen ska ha matsäck för en hel dag i skolan på torsdag, får hjärtklappnning och torr mun redan vid tanken, och så det där välbekanta tvärstoppet: som om tanken i skallen törnar emot en hög mur och inte kommer vidare. VAD VAR DET JAG TÄNKTE NU DÅ, VAD VAR JAG PÅVÄG ATT GÖRA, VART VAR JAG PÅVÄG MED NYCKLARNA I HANDEN, VAD LETAR JAG EFTER I KYLSKÅPET, VARFÖR STÅR JAG I HALLEN OCH SKA GÖRA NÅT SOM JAG JUST HAR GLÖMT?

Kaos. Gamla hederliga kaos. Kaos överallt. Har tre kaos-lappar med saker nedskrivna som ska göras. Vet inte vilket jag ska börja med. Allt är lika viktigt eller oviktigt.

Hunden sover i soffan och jag sitter och stirrar på pälsen, som sagt. Tänker att jag borde och borde och borde… men får inget gjort. Släntrar planlöst mellan allt som borde göras, fastnar vid en tidningsartikel, fastnar vid rosenbusken på balkongen där jag på måfå plockar bort några gulnade blad, reder ut en tuss i hundens päls, tänker att… Och där tar det stopp igen… Oj, en spindel uppe i taket, så trevligt, och bananflugor över diskbänken vid fruktskålen som säkert döljer nåt i botten som man helst villundvika att tänka på… det tar vi senare, inte nu, alltd senare. Vi har ett helt zoo härinne, så trevligt, man är i alla fall inte ensam.

Tänker att om jag hade varit man så hade jag lämnat alltsammans till en förstående hustru så hade jag kunnat syssla med mitt, det är liksom mer tillåtet då, tror jag, om man hade varit man. Visserligen är det år 2009 och det påstås råda ganska mycket jämlikhet, men jag vet inte. Om man bortser från det rent synliga, att mannen lika väl som kvinnan kan gå ut med soppåsen och åka och handla, så känns det ändå som om ansvaret för familj och barn vilar på mig, kvinnan i familjen. Om jag så inte skulle lyfta ett finger när det gäller hemarbetet (och det gör jag inte just nu) så är ändå ANSVARET mitt. Detta typiskt kvinnliga, att det känns som om världen faller samman oom jag inte håller ihop den.

Upp till kamp alla ADHD-hjärnor och kräv att få göra det du är bra på. En sak in taget och strunt i dammtussarna och pappershögarna och att världen faller samman omkring dig. Kaoset går bara att bekämpa på det där omvända sättet, att man låter det finnas. Och hunden mår alldels utmärkt, trots att hon har tovor i pälsen.

 

         Men blommorna mår bra       och hunden också.

 

2 com

Håller förgäves på att försöka lägga in en annons på blocket.

Första gången jag fick meddelandet "Ej godkänd" kändes det ganska okej, lite snopet, men visst, jag hade väl skrivit nåt fel. Så jag ändrade snällt i texten. Även om jag inte riktigt förstod vari felet bestod.

Andra gången jag fick samma meddelande kändes det inte lika okej. Vadå? Vad hade jag gjort för fel? Hade jag skrivit nåt kränkande eller burit mig allmänt dumt åt? Eller fick man inte annonsera ut nåt till priset av 0 kronor?

Så jag ändrade priset till 1 krona. Ska de nu vara så petiga, så visst, en spänn.

Tredje och fjärde gången meddelandet "Ej godkänd annons" damp ner i mejl-lådan blev jag lite sådär adhd-irriterad. Fick nån impuls till att lyfta telefonluren och ringa och skälla ut de där idioterna som sitter och godkänner annonser. FÖR JAG HAR INTE SKRIVIT NÅT TOKIGT, KRÄNKT NÅN ELLER VARIT ELAK. Jag tänkte bara skänka bort lite sånt som jag inte har nytta av, lite möbler, en teve, telefon och en dammsugare, några köksluckor och en radiogrammofon. Min mamma hade saker i sin lägenhet som inte går att sälja på loppis men som kanske kan hitta nån lycklig ägare om det ges bort gratis.

Kan man inte få göra det? ELLER?YellYellYellYellYell

Och då tänker jag: Är det inte precis såhär det känns att ha ADHD?  Att man är "Ej godkänd". Man förstår inte varför man inte är godkänd, man förstår bara att man inte är det. EJ godkänd, ej accepterad. Antagligen har man gjort nåt som går farligt långt utanför ramarna – klätt sig fel, sagt nåt olämpligt, skrattat på fel ställe. Ja, för vilka tokigheter kan man inte råka göra som ADHD:are. Spilla på tröjan, knäppa knappen fel, snubbla, prata för högt, inte prata alls för att man är för trött i skallen.

Jag har aldrig passat in nånstans, och givetvis lyckas jag inte ens utforma en annons som passar in i systemet. Snacka om att vara fel!

Men å andra sidan, om man nu ska unna sig att vara positiv, är det inte just det som är min styrka, att jag tänker så utanför ramarna att alla mallar och sociala koder och uppträdanderegler sprängs. Konsten att inte ens få in en vanlig enkel annons. Ja, se där hur duktiga vi är på att tänka nytt och kreativt!

Och se där, nu damp den femte "Ej godkänd" in.  Och åter igen förstår jag inte förklaringen under rubriken "orsak". Rena kinesiskan, ryskan. NEJ, JAG FÖRSTÅR INTE VAD NI MENAR, NI PÅ BLOCKET.

Bara att ge upp. Jag förstår inte vad som är fel, och då kan jag inte heller göra nåt för att rätta till det. Då får jag göra det på nåt annat sätt, på mitt sätt, så som jag brukar få göra med det mesta. Och det kanske till och med är bättre så, för det är just vid såna tillfällen man får de där riktigt geniala ADHD-snilleblixtarna!

3 com

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented