Den hemmagjorda statyn har fått ett spindelnät på sig. Och jag får inget gjort. Sitter med högar av sånt som borde bli gjort men ingenting händer. Nu är det ett år sen vi startade ADHDkvinnor, vi har haft massor av besökare, fått många medlemmar. Kanske sitter det fler än jag och inte får gjort nåt, tänker jag.

Sitter och stirrar på datortangenterna. Sitter och stirrar på diskhögen. Sitter och stirrar på hundens pälstussar som borde redas ut. Sitter och stirrar på klockan som plötsligt tar språng framåt, tycks det. Sitter och tänker på gräset som växer på kolonin. Sitter och tänker på att sonen ska ha matsäck för en hel dag i skolan på torsdag, får hjärtklappnning och torr mun redan vid tanken, och så det där välbekanta tvärstoppet: som om tanken i skallen törnar emot en hög mur och inte kommer vidare. VAD VAR DET JAG TÄNKTE NU DÅ, VAD VAR JAG PÅVÄG ATT GÖRA, VART VAR JAG PÅVÄG MED NYCKLARNA I HANDEN, VAD LETAR JAG EFTER I KYLSKÅPET, VARFÖR STÅR JAG I HALLEN OCH SKA GÖRA NÅT SOM JAG JUST HAR GLÖMT?

Kaos. Gamla hederliga kaos. Kaos överallt. Har tre kaos-lappar med saker nedskrivna som ska göras. Vet inte vilket jag ska börja med. Allt är lika viktigt eller oviktigt.

Hunden sover i soffan och jag sitter och stirrar på pälsen, som sagt. Tänker att jag borde och borde och borde… men får inget gjort. Släntrar planlöst mellan allt som borde göras, fastnar vid en tidningsartikel, fastnar vid rosenbusken på balkongen där jag på måfå plockar bort några gulnade blad, reder ut en tuss i hundens päls, tänker att… Och där tar det stopp igen… Oj, en spindel uppe i taket, så trevligt, och bananflugor över diskbänken vid fruktskålen som säkert döljer nåt i botten som man helst villundvika att tänka på… det tar vi senare, inte nu, alltd senare. Vi har ett helt zoo härinne, så trevligt, man är i alla fall inte ensam.

Tänker att om jag hade varit man så hade jag lämnat alltsammans till en förstående hustru så hade jag kunnat syssla med mitt, det är liksom mer tillåtet då, tror jag, om man hade varit man. Visserligen är det år 2009 och det påstås råda ganska mycket jämlikhet, men jag vet inte. Om man bortser från det rent synliga, att mannen lika väl som kvinnan kan gå ut med soppåsen och åka och handla, så känns det ändå som om ansvaret för familj och barn vilar på mig, kvinnan i familjen. Om jag så inte skulle lyfta ett finger när det gäller hemarbetet (och det gör jag inte just nu) så är ändå ANSVARET mitt. Detta typiskt kvinnliga, att det känns som om världen faller samman oom jag inte håller ihop den.

Upp till kamp alla ADHD-hjärnor och kräv att få göra det du är bra på. En sak in taget och strunt i dammtussarna och pappershögarna och att världen faller samman omkring dig. Kaoset går bara att bekämpa på det där omvända sättet, att man låter det finnas. Och hunden mår alldels utmärkt, trots att hon har tovor i pälsen.

 

         Men blommorna mår bra       och hunden också.