Det har varit några dagars racer. Det vill säga man vill göra allt på en och samma gång, och helst ännu snabbare. Allt går för långsamt – att hälla upp vatten i ett glas från kranen går i slowmotion och man står och stampar av otålighet under de sekunder det tar att fylla glaset. Att ta av sig skor och ytterkläder när man komemr hem från promenaden är en outhärdligt omständig syssla som man egentligen vill hoppa över och därför kan man gå omkring och svettas ett bra tag hemma i både jacka och kängor innan man "får tid över" att slänga av sig dem. Att kamma håret är nåt absolut onödigt, för att inte tala om att diska eller laga mat. Näväl, det blev både disk och matlagning idag men snabbt gick det, hej hopp, och inte bryr man sig om ifall man spiller lite, vare sig på diskbänken eller golvet, och man har inte tid att öppna skåpsdörren till soppåsen utan skräpet slänger man i diskhon för det går snabbare.

När jag var barn hade min mamma en väninna som aldrig orkade vänta på att såsen skulle koka. Hon slängde i mjölet, värmde på plattan tills det började bubbla och sen var det dags att äta. Inte tänkte man på att det smakade mjöl, som det måste ha gjort. Men idag förstår jag henne. Att vänta är nog det värsta som finns.

Var inte så hafsig, brukade de säga till mig när jag var barn. Hafsig. Nån blanding mellan slarvig och på tok för snabb för att det ska vara bra. Man hafsar över saker. Man hafsar till det. Det får jag fortfarande höra. Du är så hafsig!

Hafsig när man städar: man orkar inte städa under mattorna utan far bara runt med dammusgarn lite snabbt runtom bara.

Hafsig när man kör bil: man ser inte riktigt staketet och råkar köra mot det eller så backar man lite för fort och ser inte att det visst stod en parkerad bil bakom.

Hafsig när man har en tid att passa: man tänker att det är väl inte så farligt, den där personen vet ju hur jag är så det gör väl inte så mycket att jag är lite sen. Eller: äsch, det är ändå väntetid hos tandläkarn så vad gör det att jag kommer tjugo minuter senare än jag ska?

Hafsig när man spiller smör på golvet: man torkar av med foten lite lätt bara, med följden att foten (alt. sockan) blir smutsig och att man sen drar omkring kletet över hela golvet.

Hafsig när man har alldeles för bråttom när man diskar så man hela tiden tappar eller slår emot porslinet så det blir små sprickor i.

Hafsig när man råkar krydda lite för mycket i maten, eftersom man inte orkade ta fram nåt mått utan hällde lite på måfå medan man tänkte på nåt annat, så att det blir lite starkt.

Hafsig när man äter middag och känner sig så stressad att man inte känenr vad maten smakar och så att man får hjärtklappning eftersom man hela tiden sitter och tänker på vad man ska göra härnäst, så fort man är klar med maten och får resa sig upp från stolen och…

Hafsig när man trycker in maten i kylskåpet och sen stänger fortare än man hinner blinka (för annars ramlar maten ut). Och när man på samma sätt trycker in saker i skåp, och sen stänger snabbt för att allt inte ska trilla ut.

Hafsig när man inte hittar sina jeans eller sin mössa eller sina nycklar – och hafsig när man inte ens hinner leta för man orkar inte ta tid med såna meningslösheter. Hafsig när man till slut tvingas leta, för man mste ju ha nåt på sig, och drar ut varenda klädesplagg i hela garderoben på golvet, och sen när man inte orkar lägga in det ordentligt utan bara rafsar ihop alltsammans i en enda stor osorterad hög och vältrar tillbala det in i skåpet. Nu finns det inte en chans att hitta nåt nästa gång man ska ha nåt.

Och det värsta av allt – det som kan göra även den lugnaste galen (tror jag): när det är fullt med folk i mataffären och man kommer inte fram utan går där bland alla vagnar och alla människor som går SÅÅÅÅ SAKTA. När man ångande av irritation börjar sicksacka sig fram och kanske till och med knuffa sig fram, när man rasar på i racer med sin blytunga korg (eftersom man själv aldrig tar nån vagn för då kommer man inte fram snabbt nog).

Man borde nog sätta sig ner och försöka ta det lite lugnt. Inte hafsa så, som min mamma sa när jag var barn. Men det är inte så lätt. Man är som man är. Och när jag sitter och skriver, eller gör nåt annat där jag måste tänka, då går det desto bättre. Då är jag inte hafsig utan istället effektiv. Då går det undan med racer, men på ett positivt sätt.

Det är när jag måste ta mig an de där praktiska sakerna som det strular till sig, då är det inte nån fördel att köra på i högsta tillåtna hastighet, eller gärna mer än så. Då tappar man och spiller och gör fel.  Men att köra på i autobahn-fart när man skriver, eller ska lösa nåt tanke-problem, wow, då funkar det helt perfekt att vara stressig och otålig. Man tänker bättre då. Fast som sagt, man diskar sämre.

Så då undrar jag: är jag hafsig eller effektiv?

Nja, det beror ju på vad jag gör. Och precis på samma sätt är det med ADHD. Är det ett hinder eller en tillgång? Nja, det beror ju på i vilken miljö jag vistas och vad som förväntas av mig. Sätt mig i ett tyst rum och låt mig lösa matematiska problem, skriva eller göra nåt annat jag tycker är kul. Lätt som en plätt. Men ge mig några av de där typiska och traditionella kvinno-sysslorna och jag blir en idiot. Klarar ingenting.

Som kvinna förväntas man kunna göra minst tio saker samtidigt.

Jag kan bara göra en. (Även om jag gärna vill göra allt på en och samma gång, men det är en annan sak…) Är det konstigt då att man känner sig konstig? Att man känner sig som den där fisken jag såg på Akvariet i Danmark, den lilla lilla fisken som simmade ensam mot hela strömmen.  Det såg för hemskt jobbigt ut, men jag stod där och tänkte: heja på, den där fisken, den är som jag.

Och nu har jag på sedvanligt ADHD-vis kommit bort från ämnet, men hafsig som jag säger jag bara Äsch vadå då?

10 com

Det är vaccinationstider och jag vet att många inte tänker vaccinera sig mot influensan men det tänker jag. Det finns många skäl både själviska och osjälviska som talar för en vaccination och ganska få som talar emot. Att jag inte tvekar beror delvis på min bakgrund eller kanske rättare sagt på min pappas bakgrund.
Min far föddes på 20-talet när inte många vaccinationer fanns att få och på Gotland där han bodde troligen inga alls. I 7-årsålderna drabbades han av mässlingen som då var en sjukom som alla var tvugna att gå igenom och som för det mesta hade ett ganska lindrigt förlopp i Sverige. Men min far blev mycket sjuk och som följdsjukdom fick han TBC Tuberkolos som det då inte var allmänt att vaccinera sig emot.
8-år gammal fick min far flytta från sin familj och läggas in på ett sanatorium utanför Göteborg och fick besök 2 gånger om året av Farfar som var bonde. Så småningom fattade min farfar det drastiska beslutet att sälja gården på Gotland och flytta till fastlandet där luften ansågs vara bättre än det råa klimatet som fanns på Gotland. Då hade förutom min far oxå hans mor och farmor TBC. Min far blev bra men alltid lite klen i lungorna och tog astmamediciner och han glömde aldrig det ensamma året på sanatorium.

Så jag fick alla vaccinationer som fanns när jag var liten och när jag själv fick barn så "bestämde pappa" att mina barn skulle få alla vaccinationer som erbjöds. Så de har sluppit mässlingen, påssjukan och röda hund. Kikhosta är en annan sjukdom som det vaccinerats emot i perioder men inte alltid. Själv jobbade jag ett par år på sjukhuset som extravak och fick då ofta sitta som andningshjälp till barn som hade kikhosta och behövde hjälp vid attackerna. Kikhosta sitter i väldigt länge men smittar inte så lång period så det kunde bli väldigt långa perioder på sjukhus då på 70-talet men idag finns det vaccin igen och bättre mediciner att hjälpa med. Men ett barn med kikhosteattack är ångestladdat. Mina två yngsta hostade i kapp en hel höst och särskilt när de åt glass vilket är en katastrof när man är 3-4 år.

Många sjukdomar som mässlingen, polio och smittkoppor är idag nästan utrotade i västvärlden inte för att människan blivit starkare utan för att så många får vaccin. Det gör att det är lätt att isolera dem som inte kan ta vaccin när några få fall av sjukdomen ändå dyker upp. De flesta vanliga sjukdomar behöver mänskliga värdar för att överleva.

I U-länder är det fortfarande vanligt att barn får mässling och dör. I andra länder (även I-länder) har ett ovanligt stort antal av de som smittats av den nya influensan dött och en högre andel än vanligt har blivit allvarligt sjuka och behöver sjukhusvård. Jag är ingen läkare och har ingen utbildning som gör mig lämplig bedöma risken för att ta vaccin men jag har sett och hört vad som hände innan det fanns bra vaccin för andra sjukdomar.
Så jag tänker vaccinera mig även om jag inte tror att jag kommer att bli allvarligt sjuk och dö inte för min skull utan för alla de som inte kan vaccinera sig vilket är alla barn under 3 år t ex och en del med allergiska sjukdomar. Om du ändå inte vill vaccinera dig så stanna hemma vid minsta "nysning". Det är också ett effektivt sätt att förhindra smittspridning.  Låt den nya influensan bli influensan som kom av sig och snart är den utdöda influensan

Kommentering avstängd

Jag har skrivit om ljuset betydelse för mig förr men för alla nya ska jag upprepa mig lite. Jag är ljusberoende  eller mörkerdeprimerad, hela vintern behandlar jag mig med såväl dagsljuslampor som stearinljus och letar solstrålar. Dagsljuslampor har sjunkit välldigt i pris de senaste åren och man får t o m tag på väckarklockor som väcker dig med ljus som rejält starka dagsljuslampor för ren terapitid för under 1000-lappen. Själv har jag 4 rejäla lampor och en väckarklocka för att kunna ge mig själv en räjäl dos ljus morgons och kväll. Lilla gubben tänder på morgonen och de får stå på tills dagsljuset känns tillräckligt. På kvällarna så har jag på dem till klockan 20 sen släcker jag dem en och en och skapar min egen solnedgång.

Inget går ju ändå upp mot riktigt dagsljus så soliga dagar så kan man ta en promenad eller två det här är jag urkass på men försöker. (Det är ju så kallt och blåsigt ofta i  Blekinge) Men om jag har råd så tar jag gärna en tripp till solen, Kanarieöarna är ganska billigt och solsäkert även i december och januari (om man undviker jul och nyårsveckorna).

Stearinljusen är mest för själen men eftersom varje låga faktiskt ger 100 W värme så kan man om man har termostater på elementen spara energi. När det är extra pris på ljus kan faktiskt stearinljus ha lägre pris per kWh än el och olja.( Räkna så här antal ljus * 0,1 kW * brinntid i timmar så får du antal kWh i ditt paket med ljus. Dela sedan priset med antal kWh och jämför med din elräkning. Tänk på att jämföra med det totala elpriset inte utan moms och skatter. ) Alla ljus är inte lika miljövänliga en del är gjorda på parafin istället för stearin och det är ett sämre miljöval och luktar inte lika gott.

I helgen ställde vi om klockan till sk normaltid  vilket inte känns alls normalt för mig utan till Lilla gubbens stora förtret hör jag till dem som kallar det vintertid. Att ändra på klocktiden betyder att mina ångest uppvaknande är ännu mer mitt i natten och det är flera timmar kvar tills det är anständigt att sätta på kaffe och möjligt att läsa dagens tidning( papperstidning). Om jag har problem med klockomställningen som jag kan analysera så har Kise enorma problem. Helt plötsligt förväntas hon sova en timma längre på morgonen och därmed oxå sköta magen på  andra tider eller tvingas till den förhatliga innelådan. Genom att befinna mig i Paradiset så har jag skaffat lite mer mörker på morgonen som hjälper henne att hålla sig lugn.  (det skiljer faktiskt en halvvtimma  på morgonen i dagsljus mellan Ö Blekinge och Ö Skåne) Så  jag ligger där i sängen och sover räv enmellan halv sex och halv sju för att ställa om hennes inre klocka. (Och varför får inte katten gå ut halv sex då ? Kise sover med mig och jag behöver henne när ångesten slår till på natten så hon får hålla vår dygnsrytm så   gott det nu går) 

Jag har dessutom fått ge mig och knaprar nu lite försiktigt Cipramil i låga doser och har äntligen fått pröva Ritalin utan depå och kryss i taket ingen av medicinerna  har  gett mig några biverkningar än. Så kanske ni kan få höra mig sluta gnälla på bloggen och få kraft nog att uppdatera sidan lite mer och skaffa en bättre chatt som jag haft i pipeline sen i våras men inte orkat med.  Att jag ska bli så bra att jag ska klara terapi sa doktorn att jag inte skulle hoppas på bl a för att det är en sån resursbrist i hela psykiatrin och så osäkert utfall. 

Så jag fortsätter mina måbraterapier som jag har råd med, zoonterapi, akupunktur och ridterapi. Allt  detta kan ni läsa mer om på sidan Alternativa behandlingar

 

2 com

I går fick jag ett nytt erkännande och det känns som ytterligare ett framsteg i adhd-debattens vara eller icke vara- historia, iallafall min egen. Plötsligt kan jag känna mig som ärlig människa igen om än för en kort sekund. Jag behöver nämligen inte gå till arbetsförmedlingen längre och låtsas att jag verkligen vill ha alla dessa barnskötarjobb som jag söker runt om i landet bara för att jag är tvungen. Jag har nämligen till slut efter mycket vånda och funderingar, "kommit ut ur garderoben" på min arbetsförmedling. Trots att jag blivit uppmanad att göra detta redan tidigare av både utredningspsykologen som gav mig min diagnos och en annan kvinna, på Attentions forum, som verkade veta vad hon talade om, har jag tidigare inte vågat. Jag har trott att jag skulle få det "kastat i ansiktet på mig", att anförtroendet skulle vändas mot mig på något sätt. Så blev det nu tydligen inte och jag stoltserar numera
med en kod i min personmapp på arbetsförmedlingen, en slags kod som tar hänsyn till att jag inte fungerar på alla typer av jobb på grund av mitt neuropsykiskiatriska funktionshinder.
Tydligen ska det inte finnas några som helst nackdelar med koden och jag kan dessutom ta tillbaka den när som helst om jag av någon anledning skulle vilja det.

Därmed inte sagt att det nu öppnar sig en värld full av jobberbjudanden. För kan man inte ens få jobb som man är utbildad för så lär det vara ännu svårare att hitta ett annat.
Jag har nu fått en katalog med frågor att svara på angående intressen och yrkesdrömmar. Lite verklighetsfrämmande känns det faktiskt att sitta och fylla i den. Speciellt med tanke på att jag rent åldersmässigt passerat gränsen för studiemedel, och dessutom aldrig skulle klara av att sätta mig vid en skolbänk igen. 
Men det är en helt annan historia.

2 com

Bröd känt från TVJag spiller på mig fortfarande och varje dag så har jag fläckar på kläderna av tandborststänk eller  kaffe och jag kan inte äta vare sig dajmstrut eller köttfärssås i hemlighet. Så är det nu och så har det alltid varit. När jag jobbade och hade flera möten på rad på tjänsteresa så fick jag vara noga med vad jag valde för lunch, hur jag lade servetten ( hellre fånig en kvart vid bordet än hela dagen) och att ha en ren tröja i väskan. Annars blir du inte tagen på allvar. Ändå har jag otaliga gånger hittat fläckar på min kavaj av senap när jag vet att det var flera dagar sen jag tog den där korven och inser att jag har gått omkring med fläckar på kläderna.

Jag har blivit väldigt duktig på att ta ut fläckar direkt under kranen på en toa, visserligen får man sitta med blöt tröja en stund men det går över. Det har hänt att jag gåt in i en affär och spontanhandlat en flaska fläckborttagningsmedel för att jag ser för d-g ut. Denna veckan har det gått åt många tröjor inför varje nytt media har jag bytt inte för att jag inte vill ha samma kläder på mig i nån slags fåfängt försök att verka stylad. Nej det här är ADHD styling; Ha alltid en ren tröja med dig. Första intervjun var det bara kattens jordiga tassar på en blå tröja det hade jag kunnat borsta av men när jag skulle besiktiga bilen och tog en gyros i bröd innan nästa så glömde jag att inte ta sås så sen var den tröjan ute. Ny tröja men han tog mest bilder när jag glor genom en persien men det kan man aldrig veta.

Nästa dag var det tv då ska man ha ljusa kläder har jag hört och enfärgade så det blev det men så fick hon och jag för mig att jag skulle ligga vid min ADHDkulle (Trädgårdens motsvarigheter till ADHDlådan släng alla dina vissna blommor här och se vad som överlever). Sen var den tröjan inte Ok för nästa TV kanal  ( som ville att jag bakade bröd Mycket bättre med ljus tröja nu) Så det blev 4 intervjuer 4 tröjor ADHDstylat så det förslår. Idag ska jag bara träffa radion men hon kanske vill ta bilder för webben Jag får nog sätta igång en maskin för det ska ju helst vara en hel tröja också och jag vet inte om jag fler rena!

 

Här är brödet som jag bakade i SVT ett riktigt ADHDbröd inte flott men gott som Mariannes son säger.

4 com

Nu har jag besiktigat bilen och blivit glatt överraskad av ett svensk statligt företag med myndighetsutövning. Det hör inte till vanligheterna men det var inte det att jag inte behöver komma tillbaka förrän nästa år vilket inte heller hör till vanligheterna (se våra ADHDtips) utan att de har starta just en sådan SMS-tjänst som vi efterlyser att alla myndigheter ska ha.

Förutom sms-påminnelse kan man få E-post-kallelse och skriva ut besiktningsprotokollet. Inte bara årets utan alla. För de har ni precis som jag antingen tappat bort eller knölat ihop till oläslighet i bilens handskfack eller hur? Men nu får vi alltså hjälp och jag gissar att alla utan ADHD är ganska nöjda de oxå.

 

Jag har väl aldrig varit så lite nervös för att besiktiga bilen för det känns somingentin jämfört med att prata adhdkvinnor.se med media. Jag svettas och stammar och t o m gråter en skvätt men om vi ska fån fågon ändring i det här med diagnos, behandling och stöd så måste vi kämpa på många sätt. Det är mycket lättare att blogga lite halvanonymt men när jag nu ändå ska ticka ut hakan och synas i TV så har vi passat på att meddela tidningar och lokal TV oxå. Det är verkligen intresserade särskilt när jag berättar att många kvinnor med andra diagnoser har ADHD i botten och kanske fått vara friska om de fått hjälp med sitt funktionshinder.

Nu ska jag pusta lite innan jag ska prat med nästa och sen blir det två till imorgon bara det nu blir bra och jag inte har tandborsttänk på blusen.

 

3 com

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented