I går fick jag ett nytt erkännande och det känns som ytterligare ett framsteg i adhd-debattens vara eller icke vara- historia, iallafall min egen. Plötsligt kan jag känna mig som ärlig människa igen om än för en kort sekund. Jag behöver nämligen inte gå till arbetsförmedlingen längre och låtsas att jag verkligen vill ha alla dessa barnskötarjobb som jag söker runt om i landet bara för att jag är tvungen. Jag har nämligen till slut efter mycket vånda och funderingar, "kommit ut ur garderoben" på min arbetsförmedling. Trots att jag blivit uppmanad att göra detta redan tidigare av både utredningspsykologen som gav mig min diagnos och en annan kvinna, på Attentions forum, som verkade veta vad hon talade om, har jag tidigare inte vågat. Jag har trott att jag skulle få det "kastat i ansiktet på mig", att anförtroendet skulle vändas mot mig på något sätt. Så blev det nu tydligen inte och jag stoltserar numera
med en kod i min personmapp på arbetsförmedlingen, en slags kod som tar hänsyn till att jag inte fungerar på alla typer av jobb på grund av mitt neuropsykiskiatriska funktionshinder.
Tydligen ska det inte finnas några som helst nackdelar med koden och jag kan dessutom ta tillbaka den när som helst om jag av någon anledning skulle vilja det.

Därmed inte sagt att det nu öppnar sig en värld full av jobberbjudanden. För kan man inte ens få jobb som man är utbildad för så lär det vara ännu svårare att hitta ett annat.
Jag har nu fått en katalog med frågor att svara på angående intressen och yrkesdrömmar. Lite verklighetsfrämmande känns det faktiskt att sitta och fylla i den. Speciellt med tanke på att jag rent åldersmässigt passerat gränsen för studiemedel, och dessutom aldrig skulle klara av att sätta mig vid en skolbänk igen. 
Men det är en helt annan historia.