Det har varit några dagars racer. Det vill säga man vill göra allt på en och samma gång, och helst ännu snabbare. Allt går för långsamt – att hälla upp vatten i ett glas från kranen går i slowmotion och man står och stampar av otålighet under de sekunder det tar att fylla glaset. Att ta av sig skor och ytterkläder när man komemr hem från promenaden är en outhärdligt omständig syssla som man egentligen vill hoppa över och därför kan man gå omkring och svettas ett bra tag hemma i både jacka och kängor innan man "får tid över" att slänga av sig dem. Att kamma håret är nåt absolut onödigt, för att inte tala om att diska eller laga mat. Näväl, det blev både disk och matlagning idag men snabbt gick det, hej hopp, och inte bryr man sig om ifall man spiller lite, vare sig på diskbänken eller golvet, och man har inte tid att öppna skåpsdörren till soppåsen utan skräpet slänger man i diskhon för det går snabbare.

När jag var barn hade min mamma en väninna som aldrig orkade vänta på att såsen skulle koka. Hon slängde i mjölet, värmde på plattan tills det började bubbla och sen var det dags att äta. Inte tänkte man på att det smakade mjöl, som det måste ha gjort. Men idag förstår jag henne. Att vänta är nog det värsta som finns.

Var inte så hafsig, brukade de säga till mig när jag var barn. Hafsig. Nån blanding mellan slarvig och på tok för snabb för att det ska vara bra. Man hafsar över saker. Man hafsar till det. Det får jag fortfarande höra. Du är så hafsig!

Hafsig när man städar: man orkar inte städa under mattorna utan far bara runt med dammusgarn lite snabbt runtom bara.

Hafsig när man kör bil: man ser inte riktigt staketet och råkar köra mot det eller så backar man lite för fort och ser inte att det visst stod en parkerad bil bakom.

Hafsig när man har en tid att passa: man tänker att det är väl inte så farligt, den där personen vet ju hur jag är så det gör väl inte så mycket att jag är lite sen. Eller: äsch, det är ändå väntetid hos tandläkarn så vad gör det att jag kommer tjugo minuter senare än jag ska?

Hafsig när man spiller smör på golvet: man torkar av med foten lite lätt bara, med följden att foten (alt. sockan) blir smutsig och att man sen drar omkring kletet över hela golvet.

Hafsig när man har alldeles för bråttom när man diskar så man hela tiden tappar eller slår emot porslinet så det blir små sprickor i.

Hafsig när man råkar krydda lite för mycket i maten, eftersom man inte orkade ta fram nåt mått utan hällde lite på måfå medan man tänkte på nåt annat, så att det blir lite starkt.

Hafsig när man äter middag och känner sig så stressad att man inte känenr vad maten smakar och så att man får hjärtklappning eftersom man hela tiden sitter och tänker på vad man ska göra härnäst, så fort man är klar med maten och får resa sig upp från stolen och…

Hafsig när man trycker in maten i kylskåpet och sen stänger fortare än man hinner blinka (för annars ramlar maten ut). Och när man på samma sätt trycker in saker i skåp, och sen stänger snabbt för att allt inte ska trilla ut.

Hafsig när man inte hittar sina jeans eller sin mössa eller sina nycklar – och hafsig när man inte ens hinner leta för man orkar inte ta tid med såna meningslösheter. Hafsig när man till slut tvingas leta, för man mste ju ha nåt på sig, och drar ut varenda klädesplagg i hela garderoben på golvet, och sen när man inte orkar lägga in det ordentligt utan bara rafsar ihop alltsammans i en enda stor osorterad hög och vältrar tillbala det in i skåpet. Nu finns det inte en chans att hitta nåt nästa gång man ska ha nåt.

Och det värsta av allt – det som kan göra även den lugnaste galen (tror jag): när det är fullt med folk i mataffären och man kommer inte fram utan går där bland alla vagnar och alla människor som går SÅÅÅÅ SAKTA. När man ångande av irritation börjar sicksacka sig fram och kanske till och med knuffa sig fram, när man rasar på i racer med sin blytunga korg (eftersom man själv aldrig tar nån vagn för då kommer man inte fram snabbt nog).

Man borde nog sätta sig ner och försöka ta det lite lugnt. Inte hafsa så, som min mamma sa när jag var barn. Men det är inte så lätt. Man är som man är. Och när jag sitter och skriver, eller gör nåt annat där jag måste tänka, då går det desto bättre. Då är jag inte hafsig utan istället effektiv. Då går det undan med racer, men på ett positivt sätt.

Det är när jag måste ta mig an de där praktiska sakerna som det strular till sig, då är det inte nån fördel att köra på i högsta tillåtna hastighet, eller gärna mer än så. Då tappar man och spiller och gör fel.  Men att köra på i autobahn-fart när man skriver, eller ska lösa nåt tanke-problem, wow, då funkar det helt perfekt att vara stressig och otålig. Man tänker bättre då. Fast som sagt, man diskar sämre.

Så då undrar jag: är jag hafsig eller effektiv?

Nja, det beror ju på vad jag gör. Och precis på samma sätt är det med ADHD. Är det ett hinder eller en tillgång? Nja, det beror ju på i vilken miljö jag vistas och vad som förväntas av mig. Sätt mig i ett tyst rum och låt mig lösa matematiska problem, skriva eller göra nåt annat jag tycker är kul. Lätt som en plätt. Men ge mig några av de där typiska och traditionella kvinno-sysslorna och jag blir en idiot. Klarar ingenting.

Som kvinna förväntas man kunna göra minst tio saker samtidigt.

Jag kan bara göra en. (Även om jag gärna vill göra allt på en och samma gång, men det är en annan sak…) Är det konstigt då att man känner sig konstig? Att man känner sig som den där fisken jag såg på Akvariet i Danmark, den lilla lilla fisken som simmade ensam mot hela strömmen.  Det såg för hemskt jobbigt ut, men jag stod där och tänkte: heja på, den där fisken, den är som jag.

Och nu har jag på sedvanligt ADHD-vis kommit bort från ämnet, men hafsig som jag säger jag bara Äsch vadå då?