-
30
Okt
Det har varit några dagars racer. Det vill säga man vill göra allt på en och samma gång, och helst ännu snabbare. Allt går för långsamt – att hälla upp vatten i ett glas från kranen går i slowmotion och man står och stampar av otålighet under de sekunder det tar att fylla glaset. Att ta av sig skor och ytterkläder när man komemr hem från promenaden är en outhärdligt omständig syssla som man egentligen vill hoppa över och därför kan man gå omkring och svettas ett bra tag hemma i både jacka och kängor innan man "får tid över" att slänga av sig dem. Att kamma håret är nåt absolut onödigt, för att inte tala om att diska eller laga mat. Näväl, det blev både disk och matlagning idag men snabbt gick det, hej hopp, och inte bryr man sig om ifall man spiller lite, vare sig på diskbänken eller golvet, och man har inte tid att öppna skåpsdörren till soppåsen utan skräpet slänger man i diskhon för det går snabbare.
När jag var barn hade min mamma en väninna som aldrig orkade vänta på att såsen skulle koka. Hon slängde i mjölet, värmde på plattan tills det började bubbla och sen var det dags att äta. Inte tänkte man på att det smakade mjöl, som det måste ha gjort. Men idag förstår jag henne. Att vänta är nog det värsta som finns.
Var inte så hafsig, brukade de säga till mig när jag var barn. Hafsig. Nån blanding mellan slarvig och på tok för snabb för att det ska vara bra. Man hafsar över saker. Man hafsar till det. Det får jag fortfarande höra. Du är så hafsig!
Hafsig när man städar: man orkar inte städa under mattorna utan far bara runt med dammusgarn lite snabbt runtom bara.
Hafsig när man kör bil: man ser inte riktigt staketet och råkar köra mot det eller så backar man lite för fort och ser inte att det visst stod en parkerad bil bakom.
Hafsig när man har en tid att passa: man tänker att det är väl inte så farligt, den där personen vet ju hur jag är så det gör väl inte så mycket att jag är lite sen. Eller: äsch, det är ändå väntetid hos tandläkarn så vad gör det att jag kommer tjugo minuter senare än jag ska?
Hafsig när man spiller smör på golvet: man torkar av med foten lite lätt bara, med följden att foten (alt. sockan) blir smutsig och att man sen drar omkring kletet över hela golvet.
Hafsig när man har alldeles för bråttom när man diskar så man hela tiden tappar eller slår emot porslinet så det blir små sprickor i.
Hafsig när man råkar krydda lite för mycket i maten, eftersom man inte orkade ta fram nåt mått utan hällde lite på måfå medan man tänkte på nåt annat, så att det blir lite starkt.
Hafsig när man äter middag och känner sig så stressad att man inte känenr vad maten smakar och så att man får hjärtklappning eftersom man hela tiden sitter och tänker på vad man ska göra härnäst, så fort man är klar med maten och får resa sig upp från stolen och…
Hafsig när man trycker in maten i kylskåpet och sen stänger fortare än man hinner blinka (för annars ramlar maten ut). Och när man på samma sätt trycker in saker i skåp, och sen stänger snabbt för att allt inte ska trilla ut.
Hafsig när man inte hittar sina jeans eller sin mössa eller sina nycklar – och hafsig när man inte ens hinner leta för man orkar inte ta tid med såna meningslösheter. Hafsig när man till slut tvingas leta, för man mste ju ha nåt på sig, och drar ut varenda klädesplagg i hela garderoben på golvet, och sen när man inte orkar lägga in det ordentligt utan bara rafsar ihop alltsammans i en enda stor osorterad hög och vältrar tillbala det in i skåpet. Nu finns det inte en chans att hitta nåt nästa gång man ska ha nåt.
Och det värsta av allt – det som kan göra även den lugnaste galen (tror jag): när det är fullt med folk i mataffären och man kommer inte fram utan går där bland alla vagnar och alla människor som går SÅÅÅÅ SAKTA. När man ångande av irritation börjar sicksacka sig fram och kanske till och med knuffa sig fram, när man rasar på i racer med sin blytunga korg (eftersom man själv aldrig tar nån vagn för då kommer man inte fram snabbt nog).
Man borde nog sätta sig ner och försöka ta det lite lugnt. Inte hafsa så, som min mamma sa när jag var barn. Men det är inte så lätt. Man är som man är. Och när jag sitter och skriver, eller gör nåt annat där jag måste tänka, då går det desto bättre. Då är jag inte hafsig utan istället effektiv. Då går det undan med racer, men på ett positivt sätt.
Det är när jag måste ta mig an de där praktiska sakerna som det strular till sig, då är det inte nån fördel att köra på i högsta tillåtna hastighet, eller gärna mer än så. Då tappar man och spiller och gör fel. Men att köra på i autobahn-fart när man skriver, eller ska lösa nåt tanke-problem, wow, då funkar det helt perfekt att vara stressig och otålig. Man tänker bättre då. Fast som sagt, man diskar sämre.
Så då undrar jag: är jag hafsig eller effektiv?
Nja, det beror ju på vad jag gör. Och precis på samma sätt är det med ADHD. Är det ett hinder eller en tillgång? Nja, det beror ju på i vilken miljö jag vistas och vad som förväntas av mig. Sätt mig i ett tyst rum och låt mig lösa matematiska problem, skriva eller göra nåt annat jag tycker är kul. Lätt som en plätt. Men ge mig några av de där typiska och traditionella kvinno-sysslorna och jag blir en idiot. Klarar ingenting.
Som kvinna förväntas man kunna göra minst tio saker samtidigt.
Jag kan bara göra en. (Även om jag gärna vill göra allt på en och samma gång, men det är en annan sak…) Är det konstigt då att man känner sig konstig? Att man känner sig som den där fisken jag såg på Akvariet i Danmark, den lilla lilla fisken som simmade ensam mot hela strömmen. Det såg för hemskt jobbigt ut, men jag stod där och tänkte: heja på, den där fisken, den är som jag.
Och nu har jag på sedvanligt ADHD-vis kommit bort från ämnet, men hafsig som jag säger jag bara Äsch vadå då?
- Skriven av Marianne in: ADHD hos kvinnor Marianne Vardagsbestyr
- Om du gillar våra blogg prenumerera på inlägg via RSS my rss feed!
10 Responses to “Hafsig eller effektiv?”
Underbart och träffande beskrivet! Ibland undrar jag om man inte till och med själv är ett litet hafsverk?
(Lustigt ord förresten, har aldrig tänkt på hur ordet ser ut i skrift förut, måste vara ett sånt ord som är knepigt för en icke svenskfödd att förstå)
Jag menar från begynnelsen alltså, eftersom allt blev som det blev. Man kanske började spira och gro där i morsans mage efter en snabbis i duschrummet eller så, så där i förbifarten liksom…..
Ja lite hipp som hafs är det nog lite överallt i mitt liv. När man inte ens vet varför det är skrapmärken på bilen för att man inte ens märkt att man varit emot. Det var väl nåt? svarar jag alltsom oftast. Men oftast vill jag se min städning som effektiv liksom att inte peta på lacken hela tiden. Jag kommer ju ändå att göra nåt större med bilen snart och måste lämna in den.
Kan ni inte ta o göra en ljudbok av era inlägg, jag VILL så gärna läsa dem för när jag ögnar snabbt ser det så jäkla intressant o bra o inprickat skrivet alltihop men jag klarar fasen inte av o sitta kvar o läsa. Texten är liten o förstorar jag så måste jag ju veva fram o tillbaks med skärmen, samtidit sitta o tänka att jag borde skriva denna kommentaren till er o även tänka på hur svårt jag har för o förstå mig på denna underbara sajten som bara är för rörig för mig o herregud va jag önskar mig tålamod tid o ro för o sätta mig in i den, hoppa över trösklen o sen hänga med er här, utan dessa störmomenten som jag själv skapar åt mig…Kanske nån gång, hehe..
Varför inte? Någon ljudbok kan det dessvärre inte bli frågan om. Men rent spontant kan jag säga så här: Om du menar allvar; kontakta mig om du vill ha dem upplästa i telefonen. Skicka ett mail så kommer vi överrens om en lämplig tidpunkt när du kan ringa.
Vilken tur att det finns hafsmänniskor på denna jord.
Jag tror till ex att vi i stort sett är de bästa bilförarna, vi kan föutse det oanade.
En läkare sa till mig en gång, när jag sökte för mina sömnproblem. Du skulle passa bättre som elitsoldat. Det finns inga stopp, det finns inga gränser.
På ett konstigt sätt tror jag det är en fördel att vara ADHD-människa. Vi lever ett mer varierat liv, får vara med om både det ena och andra. Trots att skräpet hamnar i diskhon och inte i soppåsen. Men vad gör väl det. Vi lever till 200 procent.
Visst är det jobbigt ibland men idag när jag har fått diagnosen och har tät kontakt med "tokdoktorn" så böjar jag fatta lie mer och nu jäklar har jag papper på att jag är knäpp??Skämt åsido. Jag är jag, även med ADHD.
Att ha ADHD är en styrka, åtminstone för mig, jag för mer gjort än de flesta och jag är rysligt snabb och min fantasi har inga gränser.
Jag vet att det här låter äppelkäckt men det är kanske lättare för mig. Jag har fått medicin som funkar, en tät läkarkontakt och stå på Er det finns hjälp åt alla.
Lirabus
Ännu en text som satt mitt i prick!
Har inte själv fått någon diagnos, eftersom i min kommun anses det inte så VIKTIGT att få en diagnos…bara du gör något åt symtomen, suck!
Men enligt miniutredningen var det "full-träff".
Har varit på arbetsförmedlingen i dag för att få hjälp med nån form av test för att kartlägga mina svagheter och styrkor.
Där skulle jag bland annat utifrån bilder komponera en logisk hisoria, vilket skämt. Inget för en virrig hjärna som min. Inte heller att lyssna på upplästa räkneuppgifter som man skulle hålla i minnet. Räkna javisst, men minnas VAD som skulle räknas, helt omöjligt.
Men att komma ihåg en massa andra saker som måste göras är ju inget problem. Som du själv skrev, det bara sprutar ur en allt man ska göra, helst innan föregående projekt är avslutat.
"Syns inte finns inte" är ett bra uttryck, har nog varit vildvittra i mitt förra liv…Måste man städa UNDER micron, duschen, soffan och bakom spisen?
Alvarligt talat nu, finns det någon som har ett tips på hur man kommer till utredning när ens "psykdoktor" anser att det inte är så farligt. Fast allt går i turbofart i huvet. Ordet vänta existerar inte i min värld.
Jag har alltid tyckt att alla är SÅ söliga, sega och långsamma.
Avslutar med ett citat av Thåström:
Det är ni somm e dom konstiga, det är jag som e normal.
Fantastiskt bra och träffande. Jag hafsar också över det mesta, bråttom, bråttom till nästa projekt. Det mesta man MÅSTE göra är ju så erbarmligt tråkigt, man vill ju göra kul saker…Jag är ändå underaktiv för det mesta, det är ju vad jag trott i alla fall, men huvudet är hyperaktivt hela tiden. En himla aktivitet. Går fort gör jag också, det är märkligt att alla andra går så förbenat långsamt så att man måste gå ut i gatan för att komma förbi dem på trottoaren. Jag är fruktansvärt klumpig också och har inte mycket koll på min kropp. Man blir irriterad när kroppen inte gör som hjärnan vill.
Som du skriver Marianne så är det där med hafsiget/effektivitet mycket relativt. Jag måste ofta känna en press (deadline) för att jag ska få fart att slutföra något. Det MÅSTE vara klart. Då är jag fruktansvärt effektiv med ett visst mått hafs ifall det blir FÖR snålt om tid, det får jag väl medge… Ja, ja, det är skönt att veta att man inte är ensam om detta.
Mia. Tack för erbjudan om att få uppläst i luren, men det känns lite konstigt, det får jag fundera på om jag ska utsätta dig för…Men allvar menade jag faktiskt, vore perfekt med ljudbok, men jag fattar ju att det är ett projekt. Jag skummar vidare, o ÖVAR mig att sitta kvar vid skärmen, tåla mig med att rulla fram å tillbaks om jag prompt ska ha stor text. O jag tror att ju mer jag ger mig in på sidan ju mer vänjer jag mig ju, det är bara så krävande att logga in sig med alla adhd-omvägar man ska gå för o komma rätt.:)
Ja kan hålla med om att det var ett konstigt förslag som jag nästan ångrade i samma sekund som jag slängt ur mig det. Men är man spontan så är man.
Däremot kan du väl kopiera texten (om du inte lyckas vänja dig, vilket är det bästa förstås) lägga in i word och förstora upp.
En liten omväg bara, efter att du äntligen lyckats logga in med alla adhd-omvägar (jag vet hur det är med sånt)
Jag menar om du inte har något annat för dig, för det har du väl inte……
Hälsningar Mia (halvt om halvt på skämt men halvt om halvt på allvar).
hafsiga,slarviga,disträ,slarvmajor,ostrukturerade….ja det är väl så vi är…jag började irritera mig på att det är så vi beskrivs…och beskriver oss själva. jag hade ett långutdraget bråkande mot detta faktum (inne i skallen) för jag tycker inte det är rättvist att beskriva oss så negativt…men kom på att det faktiskt är en tolkningsfråga och även en fråga om hur man hanterar detta att vi faktiskt kan beskrivas så här. för jag känner igen mig så väl så väl o ena sidan men kan ändå inte hantera detta så bra som ni verkar. jag har stångat min pannad blodig i att försöka med förnuft och självinsikt ändå fortsätta motverka att det är "så här ja är". förstår ni vad jag menar? det är ungefär så här: att om jag nu vet detta om mig så kan jag ju skärpa mig! så provocerar jag mig själv ständigt! så dukti fia fortsätter att ta in på mig! den där dukti fia som jag ju först, när ja fick diagnosen fastställd – motade ut ur min skalle!
jag vill framhäva att det inte bara är vi med adhd som har det jobbigt med stress och annan press! alla mår skit av att inte palla trycket! vi törs och kan erkänna att det beror på adhd! men jag tror inte att det bara är adhd!det är väldigt mycket yttre påverkan som våldfört sig in i människors själar. vi som har adhd stoppar upp och tänker till lite tidigare än när vi smällt i väggen! i bästa fall! jag small i väggen först.
Men vet ni vad…jag brukar ofta tycka att det är – VI SOM ÄR VETTIGAST!DET ÄR VI SOM SATT OSS ÖVER ATT DETTA ÄR NÅGOT KONSTIGT TILLSTÅND!jag tycker att vi är jättehärliga! att det är på tiden att vi syns i media! tack Kajsa och Marianne för att ni våga och ville! önskar bara att det blev mer diskussion och berättande. ur ett positivt perspektiv. vi är ju så härliga. eller hur…
tja och så vill jag nu fortsätta att hålla emot och bevisa att jag visst kan städa,fixa och vila effektivt, ha kul…jag önskar att jag vågade släppa på min präktighet! men jag är ensam mamma med två tilltuffsade barn som behöver struktur och ordning. därför KAN jag inte släppa på min adhd. INGEn kan hjälpa till el avlasta mig ju. måste hit måste dit.vardagsrealism kan det kallas. fast jag slår mig själv i huvet att jag är skitpräktig!