En del är bra på att prata och en del är bra på att skriva. Somliga är bra på båda delarna, lyckans ostar. De kan komma rätt långt här i livet. Bli politiker till exempel. Fast då räcker det nog med att kunna prata, man kan alltid ju anställa en spökskrivare. Och att prata behöver ju heller inte innebära  så särskilt mycket i det nämnda fallet heller. Det är ju aldrig bindande nu för tiden vad en politiker hasplar ur sig eller hur?  Och när det kommer till kritan behöver politikern ju inte ens veta vad han/hon talar om. Så på den punkten skulle väl en annan passa in emellanåt när de värsta hjärnsläppen kommer.   
Det är värre med en spöktalare. Värre än en spökskrivare alltså om någon liksom jag har tappat tråden. Om man inte lyckas hitta en buktalare. Är det kanske någon som känner en dylik? Med stor vänlig famn, stort hjärta och en kraftig röst. En som säger de rätta sakerna på de rätta ställena och inte fem timmar senare eller nästa dag.
Jag skulle nog ändå inte ha råd. En smal yrkesgrupp som den (buktalrskrået) vet nog om att ta betalt. Kanske skulle det kunna vara en karriär för egen del i arbetslöshetens tider med a-kassedagar som snart är slut? Det skulle inte heller fungera. Jag hör ju dessvärre till de där som inte är så bra på att tala. Heller.
Fast ibland flyter det på onödigt bra. Som de gångerna man verkligen träffar någon (helst en åt gången eller ett par stycken på sin höjd) som man verkligen har viktiga saker gemensamt med. Om personkemin dessutom stämmer måste jag tillägga, för den går inte att förbise. Då kan munnen gå i ett och den andra knappt få en syl i vädret. Speciellt inte om man hela tiden känner igen sig i den andres upplevelser för då behöver den andra inte ens  slutföra meningarna, jag hjälper sååå gärna till. 
På något sätt inbillar jag mig att jag gör den andre en tjänst genom att bespara denne en massa energi på ord. Jag kan också tänka att den människan måste känna sig lika lycklig som jag själv över att hitta en tvillingsjäl som tänker samma meningar som henne/honom.
Men som regel kommer jag ofta till korta när det gäller talets gåva i sociala sammanhang.

Tacka vet jag att umgås i etern. Inte i telefonen, nej gubevars, där är det ännu svårare eftersom man varken ser varandras minspel eller kroppsspråk och därför måste vara ännu rappare i munnen än i verkligheten. Dessutom blir jag otroligt rastlös av att prata i telefonen, artighetsfraser, eller långa samtal så man blir alldeles brännhet eller till och med svettig i örat.
Försiktigt, försiktigt, utan att avslöja sig, försöker man syssla med annat under tiden för att inte känna sig så himla ineffektiv.
Nej, vad jag pratar om är internet. Vad vore livet utan datorn och nätverkandet. Tråkigt, trist och innehållslöst precis som för Askungen med balen. Här kan jag sitta och prata med människor jag väljer själv att umgås med. Allt ut ifrån gemensamma intressen alternativt bara för att de är så förbaskat trevliga. I optimala fall båda delarna. Vissa känner jag i det riktiga livet. Dem kan jag umgås med på facebook till exempel, utan en massa förspel, artighetsfrågor angående hälsa och så vidare, utan att ändå inte alltid orka med att vänta på  svaret.  Jag får reda på vad de gör och vad de håller hus och om de har några roliga foton eller tankar att dela med sig.
Jag kan också hålla kontakt eller återuppta kontakten med gamla vänner.  Jag kan även träffa nya vänner som jag diskuterar vilken sorts tin whistle som är bäst med och jag kan prata adhd-problematik med någon annan. Vissa bestämmer man sig för att även träffa i verkligheten och det kan visa sig vara riktigt trevligt det också.
Jag menar absolut inte att nätvännerna ska ersätta vänner i det verkliga livet, men det är ett väldigt trevligt komplement.  För oss som inte är så bra på att prata och slänga käft och alltid säga de rätta sakerna.  Och för oss som  måste tänka efter i lugn och ro för att komma i håg eller uppfatta vad det hela handlar om och för oss som har problem med att fokusera i diskussionerna.
För oss är det bra med internet och alla intresseforum där. För att inte tala om facebook.

Jag är glad att jag inte är dyslektiker iallafall som många av mina ADHD-olycksbröder och systrar är. Man måste få vara bra på något. Men min man däremot är dyslektiker. Så vi hjälps åt. För han är nämligen en riktiga agitator, han skulle utan någon större ansträngning kunna bli om inte politiker så åtminstone försäljare. Av dammsugare eller nylonstrumpor eller vad som helst. För han har en väldig svada när han sätter den sidan till. Dessutom har han en väldigt trevlig telefonröst, så han får alltid våra gemensamma telefonsamtal på sin lott, som Telia och banken och dylikt. Medan jag skriver ihop hans jobbansökningar (innan han blev pensionär), brev, mail ibland och annat smått och gott som han tycker känns knöligt. På så vis kompletterar vi varandra.  
Man kan inte vara bra på allt som sagt. Men man kan hjälpas åt. Ta vara på varandras resurser. Och hitta varandras tvillingsjälar. I levande livet. Och på dataskärmen.

one

  

Jag har röjt ur min mammas lägenhet, där hon och min pappa flyttade in 1953. I bokhyllan hittade jag gamla fotoalbum, och på vinden en säck med mina gamla teckningar. Det var konstigt att se allt det där, särskilit teckningarna som jag på nåt sätt minns, fast jag helt har glömt dem.

När man röjer upp såhär efter nån, framkommer det också andra bilder än dem man bär på. Hos mig finns bilden av min mamma som en nervös och stirrig hemmafru-mamma som avskydde att laga mat men gjorde det ändå, och min pappa som ordningssamme kontors-pappan som alltid var på jobbet. Och vi var familjen som var en familj, även om det gnagde i bakhuvudet på lugna blyga flickan (ja, min mamma hävdade med bestämdhet att det var sån jag var, trots att jag ständigt fick skäll för att jag var lat och slarvig!) att det var nåt med oss som var väldigt annorlunda mot andra familjer.

Vad var det som var annorlunda?

Jag ser i min pappas fotoalbum en pianist som for runt i Sverige och for runt i Europa. Det liknar inte alls min pappa Stadskamrer med åtta till fem-portföljen.  

     

 

Onekligen frågar man sig varifrån man fått sina bokstäver, och hur man blivit som man är. Om man nu vuxit upp i normala familjen och haft en hemmafru-mamma och en kontors-pappa…. Eller var det på nåt annat sätt?

 

Mina föräldrar på restaurang i Österrike. Min pappa flackade omkring med dåtidens dansband. Min mamma följde med och dansade. Att dansa var hennes liv.

 

 Min pappa älskade att dirigera. Här dirigerar han orkestern på den österrikiska resaturangen. Jag var ännu inte född.

 

Och så kommer jag. Fria paret, dansdockan och musikern, blir plötsligt en familj. Jag tror egentligen inte de tyckte det var särskilt kul. Likväl fortsatte de resa. De drog med tumsugande dottern (jag) på tåg genom Europa. Jag var nog den mest beresta i min klass. Det var så på den tiden, man reste inte lika mycket som nu. Jag minns inte om det var roligt, men jag minns också att jag kände mig annorlunda, för medan andra barn reste på charter till solen flackade vi runt på 3:e klassens träsäten till Tyskland, Frankrike och Italien. Andra ungar kom hem solbrända medan jag kom hem lika blek som jag for efter att ha gått omkring i Paris. Men visst, det var nog spännande, men som sagt, man kände sig utanför eftersom ingen annan mer än vi gjorde så här. I alla fall inte på 60-talet i llila småstaden.

Just den här bilden, tagen på samma restaurang som på första bilden, har en tagg i sig. Jag är orolig och ledsen. Jag vet att min pappa ska delta i en dirigent-tävling. Jag kommer aldrig få se honom igen. Jag försöker få honom att låta bli. Men inget kan stoppa honom. Min pappa går upp på scenen, precis som han tydligen gjorde då innan jag var född, och jag börjar vrålskrika och väsnas så de måste bära ut mig. De bär ut mig till köket, och där står min mamma med mig och fnittrar och rodnar och skäms,  och kökspersonalen försöker trösta den jobbiga ungen med att hennes pappa har vunnit tävlingen, på tyska, och min mamma överästter glatt, Pappa har vunnit, och jag gallskriker ännu mer. För jag vet att han försvinner nu, han kommer stanna i främmande landet för alltid. Till saken hör att jag ännu tror att han faktsikt hade velat göra precis det, stanna och dricka öl och leva orkesterliv, istället för att försöka vara duktig familjeförsörjare. Kanske kunde mina ADHD-antenner uppfatta det, och kanske var det därför jag skrek så.

 

 

 

 Ja, det var ett väldigt flackande. Nice, Paris.

Men ibland såg vi ju riktigt lyckliga ut. Även min mamma, om hon slapp laga mat och leva alltför mycket hemmafru-liv, kunde se glad ut:

Men dottern, hon var som hon var: smidig och graciös?????

 

Ja, nog hade man sina bokstäver. Andra ungar klängde vigt i klätterställningen. När jag nån gång alls lyckades ta mig upp i den var det dags för fotografering, en sån unik sak måste ju förevigas! Kunde jag fått jobb som akrobat på cirkus, tro?

Och sen till de där teckningarna. Jag var ett snällt och tyst barn, sa min mor. Men en fin flicka på 6 år ritar prinsessor, inte såna här teckningar, väl?

 

         

Kommentering avstängd

Och snart är det 30 000 sen vi började eftersom vi hade ca 6 000 besökare förra året. Tittar  vi på vårt statistik program som räknar  träffar lite generösare ( tex sökmotorer som indexerear oss) så har vi 40 000 "visits" på ett år, drygt. Vi har dessutom 2 miljoner hits vilket om jag förstår det rätt betyder att  besökarna läser flera sidor när de hittatt till oss. Tittar vi på varifeån våra läsare kommer så är naturligtvis de flesta från Sverige men vi har regelbundet besök från alla Nordiska länder och ett flertal EU-länder.

Vanligaste sökordet som gör att man hittar hit  är ADHD kvinna/or och varje dag hittar nya läsare oss från de stora sökmotorerna. Statistik som visar läsarnas spår visar att många läser tre-fem sidor och följer våra länkar till ex Harvards ADHD-test. När vi började med det här förra hösten vet jag inte vad vi trodde egentligen men jag trodde inte att så många skulle läsa oss regelbundet för hälften av våra besökare är återkommande och läser ex bloggen regelbundet.

Dessutom  har vi fått en debattartikel publicerad i en av landets största dagstidningar svd, en artikel om oss publicerad i Damernas värld och nu ska vi vara med i Fråga doktorn ( måndagen den 9/11). Vi har haft andra förfrågningar om deltagande i artiklar eller att skriva om ADHD men ibland blir det inget av och ibland vill man styra för mycket vad vi ska skriva om.. Vi tänker inte låta oss styras vi kommer att fortsätta försöka göra ord av våra bokstäver på bloggen och leta information att länka till för alla som är lika vilsna i sin diagnos som vi var för ett år sen och vi uppmanara alla ADHD-kvinnor att "Sluta gråta över spilld mjölk" 

 

 

2 com

Här ligger jag nyser, fryser och kan inget annat. Idag orkar jag  tydligen blogga och byta kanal på Tvn orkar jag dygnets flesta timmar. även när jag är sjuk så är jag hellre det i Paradiset så de sista krafterna jag hade användes i måndags till att ta mig hit. Här  behöver jag inte bekymra mig om röran som blir omkring mig förrän   lilla gubben dyker upp till helgen. Jag har kaffe och kattmaten   räcker ett dygn till så att vi överlever Kise och jag. Om högarna hos de flesta av oss växer i vanliga fall så blir det ganska äckligt när disken blandas ned snuviga näsdukar och tomma iprenförpackningar, sängbordet fullt med näsdroppar halvdruckna koppar och yoggimuggar..
Trots att jag känner mig fruktansvärt ynklig har jag oerhört svårt att ligga still i sängen och sova bort förkylningen DAMP benen bara spritter på som vanligt med muskelvärk och allt.
I Paradiset som bara är några få kvm stort finns allt nära mig (om det finns) så jag studsar upp och ner för att få till mig det jag behöver eller önskar. 1,5 m till kylskåpet liksom till mikron 2 m till vattenkranen  och fjärrkontrollerna kan jag ha hos mig i sängen. Trots att lakanen var rena när jag blev sjuk får jag byta dem när jag orkar lämna sängen det blir så när man äter och bor i sängen några dygn. Andra människor saknar jag   inte alls vill bara inte visa upp min röda näsa och rinnande ögon.

Tänker ofta att om jag hade kunnat var sjuk på ett normalt sätt så hade jag inte bränt ut mig men det är ju omöjligt  Jag är ju Jag ADHDKajsa som hatar att vara still och bara gör en sak som inte kan koppla av. Inte får feber som hjälper mig att stanna i sängen och på vilken inga regler gäller jag är för DAMP.

one

Varför ADHD-kvinnor???

Jo, än en gång: för att vi kvinnor förväntas kunna göra ungefär tjugo saker SAMTIDIGT, minst, därtill med förståndet och hjärnan i behåll. Passa barn, laga mat (fyra kastruller eller gärna fler samtidigt på spisen), ha rena kläder redo för barnen, packa matsäck, packa gympapåse, tvätta, diska, sätta på plåster med Bamse-motiv på skrapsår på knän, dammsuga, torka diskbänken, ha hela och rena kläder för egen del, passa tider, hjälpa till med läxor, se på teve, lyssna på radio, grädda våfflor, sylta & safta, skura toastolen, skura handfatet, vattna blommorna, torka fönsterbräden, plocka smulor från soffan,  OCH SÅ HÅLLA ALLT DETTA I SKALLEN MED ETT LITET LEENDE PÅ LÄPPARNA, ren och fräsch, utan svettig lukt under armarna, utan hysterisk blick och för tidiga rynkor i pannan.

Sval, len, fräsch och kvinnlig – med humöret ständigt på topp och ett oändligt tålamod vare sig det gäller barn, make/sambo eller hund. Och så givetvis en egen yrkesmässig karriär utan att krascha mot nån s.k. vägg.

För visst är vi såna? Nån som känner igen sig?

Inte?

Nja, det är ju just det där med att minnas sånt man ska göra, komma i tid till det man eventuellt lyckas komma ihåg att man ska till…

Och vadå hela och rena kläder??? Man är glad om man alls hittar några i röran i garderoben. Själv hittar jag inte mina kängor som jag vet finns nånstans men inte var, så att jag nu tvingas gå i antingen sandaler eller gummistövlar. Och det är OKTOBER och råkallt och det är inte alltid det regnar så att har en ursäkt att släntra omkring i sina leriga gummistövlar. Råkallt solsken, vad gör man då???

Jag har många gånger, innan jag hade en aning om mina bokstäver, stått och skrikit: Jag borde blivit född till man, då hade jag sluppit det här!

Gånger då jag stått just vid Kvinnoplatsen Spisen, uttråkad, splittrad, totalt oförmägen att få ihop mina trassliga tankar. Färdig att spy ner i grytorna av ren tristess. För det är väl bara att erkänna – vi med ADHD behöver ett visst mått variation och spänning för att hålla oss vakna. Och hur spännande är det att för tusende gången se såsen brännas vid? 

Ja, om jag hade varit man hade jag haft en hustru som stöttat mig och som gjort allt det där tråkiga.

Jämställdheten till trots – det är vi som förväntas axla alltsammans, barnen, hemmet, och det övergripande ANSVARET. Och: en man som sköter alltsammans kallas en sån bra och duktig man. Men vi då? Vad kallas vi kvinnor? Tja…? Vadå…? Vad menar jag…? Det är väl självklart att en kvinna ska klara sånt, inget att säga nåt om alls… det är en naturlag. Mannen jagar, kvinnan sitter vid elden och rör i grytor och snyter ungar. VADÅ????

HUSHÅLLSARBETE, HEMARBETE, ÄR DEN SÄMSTA TÄNKBARA SYSSLAN FÖR NÅN MED ADHD EFTERSOM DET INNEBÄR ATT MAN MÅSTE KLARA SÅ MYCKET SAMTIDIGT!

För egen del känns det så här:

JAG……………………………….. ….  …    ..  ..  .     .       .            .            .           jag

Det stora jaget är mitt synliga yttre jag, det lilla jag ett är den egentliga jag som far som en trasa efter mig själv, ständigt på eftersläp, kommer aldrig ikapp.

Se själva!

HEMMA-HOS-REPORTAGE (ADHD-stylat) 

 

 

 

 

Kan också användas som diskbänk, fast då måste man röja undan först, hur orkar man inte ens tänka på…. 

                  

                   En gång använd som strykbräda, numera ett praktiskt avlastningsbord för div papper…  (OBS att strykjärn och vattensprayare kvarlämnats som en liten söt dekoration)

 

          

       Och den gamla handgjorda soffan, i hjärtat av vardagsrummet, har blivit en fiffig avstjälpningsyta för den rena tvätten, som med fördel kan ligga kvar utan att skämmas för sig. Kan också användas som familjespel där det gäller att stapla så högt som möjligt utan att den välter. Den som får högen att rasa förlorar och får därmed lägga in alltsammans.

 

16 com

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented