För att fortsätta på ägg- och hönstemat så måste jag säga att gårdagen var en rörig dag. Äggröra i skallen, det var vad jag hade. Vanligtvis är det gröt där såna dar, men igår var det rörigt värre.

1. Hittade inte till datoraffären dit jag skulle med vår kraschade dator. Har varit där säkert tjugo trettio gånger – och varje gång har jag lika svårt att hitta. Förstår inte, men jag kan aldrig lära mig vilken väg man åker dit. Kommer alltid fel. Och få leta. Så också igår.

2. Inne i mataffären: de spelade musik i olika högtalare. Olika musik i olika högtalare. En sorts musik från vänster och en annas sort från höger. Mycket julmusik. Tror jag, för jag uppfattade just bara EN RÖRA. Vad händer då? Man får blackout. Stod mellan hyllraderna och hittade ingenting. Hade inhandlingslistan i fickan, men det hjälpte inte. Jag hittade varken fiskpinnar eller mjölk. Fick ringa ut till maken som satt kvar i bilen – jag skulle ju bara ha fiskpinnar, det går ju i racer – så han fick komma in och leta upp frysdisken och hindra arga-mig från att skrika.

3. Har börjat på en bridgekurs som hålls av en grannkvinna. Hon menar att det är ett bra sätt att varva ner på, vilket nog stämmer, i alla fall de dagar när man kan tänka något sånär hyfsat. Det är inte lätt att spela bridge. Tusen olika saker att tänka på. Och jag. Med min icke-simultankapcitet. Hur som helst. Igår var det kurs-dags igen och jag fortsatte på den inslagna äggröre-vägen. Det gick åt skogen, vartenda spel. Jag orkade inte tänka och planera. Hafsade till det, som jag gör med det mesta.

Nå. Detta kan ju tyckas som inte-särskilt-farligt. Men. Det är det där med självförtroendet. Att det alltid får sig en knäpp på näsan.

Man måste väl vara lite dum i huvudet? Hur uppfattar de andra mig? Tycker de jag är jobbig och korkad? Vad är det för fel på mig? Varför måste jag bete moig som en idiot och flamsa? Varför sitter jag som en fågelholk när de andra verkar förstå? Varför kan jag inte ens ta in det som sägs utan glömmer genast när jag hört det?

Kraschat självförtroende. I skolan, med kompisarna, på olika arbetsplatser där man kommit och gått, på utbildningar, på praktikplatser, på kurser och i tvättstugor.

Men det är inget fel, det är bara adhd.

Just det skulle jag vilja säga till alla flickor med adhd, för att banka mod i dem så att de vågar vara annorlunda och som de är.

one

Jag gjorde ett försök att baka kakor med maräng. Det ingår ägg i dem. Kakorna var snygga på bild, och såg goda ut. Näpna och spröda såg de ut. Riktiga prinsess-kakor med nätta steg, rosa sidenskor och tyllklänningar. Jag gjorde som det stod i receptet, i alla fall nästan. Och det var väl det där nästan som fick mina kakor att att komma ut ur ugnen som monsterversioner av sina flickiga små kak-kusiner på bilden. Ja, ut klampade några gummistövel-klädda saker med uppkavlade ärmar och rutiga skjortor tre nummer för stora. Gyttjiga steg och klamp klamp. Ner damp de på tallriken för att svalna, och låg där och såg stöddiga ut.

Tänk att man inte har det här med finess i sig. Att det alltid bara blir stövla .

OK, det kan tyckas som ett mini-problem. Att ens kakor blir groteska monster.

Men det här då? Att när jag gör omelett blir det äggröra. Och när jag gör äggröra blir det soppa med gul klimp. Det är ett allvarligt problem. Jag har aldrig tålamod att lyfta omeletten snyggt från stekpannan utan gräver hafsigt upp den med stekspaden – och VARSÅGOD: ÄGGRÖRA.

Och när jag verkligen vill ha äggröra glömmer jag den på spisen och VIPS: SOPPA. Eller nåt konstigt vattnigt med hårda klumpar i.

Problem? Onekligen. DETTA ÄR JU YTAN SOM SPEGLAR ALLA ANDRA UNDERLIGGANDE PROBLEM. SÅ HÄR ÄR DET MED DET MESTA.

Tiden, tvätten, disken, maten, familjen, tandläkarn, handlingen, inköpslistan som försvann, plånboken, mobilen – så att jag inte hör om det ringer när sonen har fått feber och halsont i skolan för att min mobil ligger oladdad nånstans-jag-har-i-hastigheten-glömt-var, och själv irrar jag som en HÖNA runt i matvarubutiken och letar bland sittpinnarna…. ursäkta jag menar hyllorna eftersom jag också förlagt min inhandlingslapp och glömt precis allt, även min egen hjärna tydligen.

Kaos i hönsgården… ursäkta jag menar mataffären. Jag hatar att kackla och därtill att kackla högst. Jag kan inte. Mitt eget kackel gör mig döv i öronen och trött och utmattad.

Jag går hem med mina matkassar och när jag står i köket och ska trycka in varorna i kylskåpet – ja, trycka eftersom man ständigt har bråttom och är LITE HAFSIG, så ramlar det ut ett helt flak nyvärpta ägg på golvet och kanske skulle man kunna göra äggröra av dem om man vore lite händigt och har nåt att skrapa upp alltsammans med, om nu inte golvet vore så smutsigt och hunden var där med sin nos och slickade upp sin älsklingsrätt.

 

Tiden springer och jag springer bakom, som vanligt, viftande med min vita flagg, vänta på mig, men den skenar bara iväg ännu fortare, och jag halkar i röran av ägg.

Verkar allt det här oförnuftigt och rörigt?

Inte då! Det är förnuft och ordningssamhet på högsta nivå. Det är toppen på isberget, det som syns. Det är nedanför, där det osynliga finns, som det verkliga kaoset bor. Där är det rörigt.

Men det är inget som syns, och inget som hörs. Det är rörigt i tysthet, min osynliga röra som alla förvånas över. Det är röran som funnits alltsedan jag var barn och satt och stirrade ner på den gröna bänken och trodde det var nåt fel på mig eftersom jag var så tyst och inte kunde säga nåt högt som hördes. Och inte heller riktigt vågade just eftersom det antaglgen var nåt fel på mig.

Numera struntar jag i det och säger bara: Ursäkta röran! Det var meningen det skulle bli omelett men de blev äggröra och det är gott det med.

 

ÄGGSKAL

2 com

Man skulle kunna tro att det är lugnt och skönt att bo på landet i jämförelse med storstaden som jag har flytt ifrån. Så är det också vanligtvis men ingen regel utan undantag.
Häromdagen när jag kom ut i hönshuset ville jag bara vända om på klacken och stänga dörren. Hela hönshuset var nämligen i uppror!
Vem som satt i gång det hela har jag inte en susning om och ärligt talat så bryr jag mig inte så värst mycket heller. Hela skocken kacklade i upprorsstämmning och alla skyllde på varandra precis som barn brukar göra. Jag som nyss har fått en kod på arbetsförmedlingen vilket innebär att mitt neuroropsykologiska funtionshinder hädanefter befriar mig från allt samröre med rikets förskolor, kände mig som förflyttad till senaste arbetsplatsens kaos.

                                                               
De, hönorna alltså, var rejält i luven på varandra. Fjädrar rykte, tjuvnypen haglade och den lantliga idyllen var som bortblåst tillsammans med löven i höststormarna. Hönorna gjorde intrång i varandras reden och beskyllde varandra för både det ena och det andra.  Ägg for i golvet, hämndkänslor och ursinne fladdrade omkring och färgade luften med en unken stank av ruttna ägg. Mitt i tumultet smet Agda ut just när mörkret var på väg att falla. Förmodligen föll hon i sin tur offer för Mickel Räv som synts stryka förbi ladugårdsbyggnaden för någon vecka sedan. Klarar hon sig trots allt undan kan hon gott värpa sina ägg i något annat rede. För vem orkar bry sig när man har fullt upp med att försöka få sin egen äggstanning att gå ihop.
 
Hönsen får göra upp för sig själva nu, annars hotar jag med att skaffa dem en tupp! 
Själv tror jag att jag spikar igen dörren till hönshuset och flyr till storstaden ett tag för att varva ned.                                                                        
Jag tänker bland annat gå på ABF (Sveavägen, Stockholm) för att lyssna på Anna Kettner och Monica Rydén som ska föreläsa om:                        

ADHD i vardagen (vuxna)  – konsekvenser, hjälpmedel och anpassning 
                                      Måndag 2 december.

inte för att jag tror att de är så insatta i hönsskötsel. Men ett och annat råd kanske jag får med mig på vägen hem att praktisera i andra sammanhang.
                                                                                   

                                                                         

 

4 com

Det pågår en ADHD-debatt. En debatt av det interna slaget. Eller en skendebatt om man så vill. För det är uppenbart en debatt som har lett oss på villospår. Ett icke relevant sidospår som stjäl kraft och energi från den dagliga kampen att hålla näsan över vattenytan för många av oss.
I ljusare stunder vill man kanske också försöka använda sina sinande krafter till olika försök att ta tag i sina problem med eller utan insatser utifrån. Och i allra bästa fall hoppas man till och med få över lite kraft och energi till att påverka medmänniskors syn på vår situation och orka ställa krav på politiker angående hjälp och behandling.

Då känns det väldigt fel att diskutera vem som får mest poäng på en adhd-statusskala. Rangordningar och status hör inte hemma här i våra led. Jag tror inte det hänger på om man har rörigt i sina köksskåp eller ej.  Inte heller om man har 10 bokstavsdiagnostiserade barn hemma eller utflugna alternativt inte ens blivit gravid än.  
Enligt debatten som pågår kan man inte både ha rörigt hemma och i hjärnan. Och bara för att man väljer att inte exponera sin svarta själ med alla djupare smärtor och misslyckanden i både  familjeliv och arbetsliv genom årens lopp skulle man alltså ha en lättare form av adhd?
Nej, det är nog snarare så, att aktivt välja en metod som självdistans i kombination med humor kan innebära en överlevnadsstrategi för många av oss som bara skulle förlora oss själva genom att självdestruktivt börja pilla i öppna blödande sår. Och man ska nog vara väldigt försiktig med att utse sig själv eller en liten grupp till att ha monopol på vissa företeelser som depressioner, ångest, självmordsbenägenhet o.s.v.
Eftersom det här är en skendebatt borde jag inte ens bry mig om att kasta in några vedträn i den brinnande, inflammerade diskussionen. Men i rättvisans namn måste ändå påpekas att allt är inte guld som glimmar. Och att små smulor är också bröd. Vare sig det är maränger eller surdegslimpor.     

3 com

Inte många ord bara en liten hälsning från en ADHDkvinna som mår bra i solen. 20m2 är ganska lagom att hålla reda på särskilt när någon annan kommer och hjälper till med städning 2ggr per vecka. Fötterna är helt slut med blåsor och svullen halgus vallux men jag tar hand om dem som gott det går.

?Två blider från veckan en av mina ömma tår i vilsotlen och en av soluppgången som glädjer mig varje dag eftersom den innebär att jag ser solen.  Det blev bara en for det tar tid att laff upp

2 com

Nu kan jag andas ut har haft fullt upp hela veckan med möten och skrivande. Puh sönt att det är helg sova längre på morgon ,ha det är vad jag tror inte när man har barn som börjar sjunga opera på morgon eller väcker en för att berätta att det är morgon så man ska gå upp. Då går de upp tidigt men när det är skola då är de så trötta och vill sova längre . Dessa underbara barn. Min mellersta son kom hem med världens bästa läxa jag varit med om som förälder. Nu är ni nyfikna eller hur? Ska jag berätta eller inte? Okej okej jag ska. Han har fått en lapp där det står olika saker han ska välja tex fixa frukost, städa toan , städa ett rum osv. Iallafall så får de poäng efter det de gör tex frukosten ger 7 poäng och sen finns det ett pris med i bilden och det gör ju att han gärna vill vinna. Så nu ska han fixa frukost putsa fönster trädgårdsarbete m.m. Skulle nog behöva en sån lapp jag ned men då vill jag välja vad jag ska få för nåt och då hade jag velat ha massage för det var så länge sen jag var på det . Det gillar jag även om jag har svårt att slappna av i början men det är så skönt och så den avslappnande musiken. Det ska jag ge som förslag till min man för då kanske jag kan göra färdigt en sak i taget istället för att göra tre halvfärdiga saker. Måste bara berätta att vi var på BUP igår med lillkillen och han blev så trött av alla frågor att han somnade på golvet. Nästa gång är det bara maken och jag som ska dit. har fyllt i många papper om hur vi tycker att han är. Jadå får man vänta och se om vi har lyckats få triss i ADHDbarn.  Det känns skönt att de två äldsta fått sina diagnoser så de kan få den hjälpen och stödet de behöver ha för att fungera i sin vardag. Jag önskar att jag fått min diagnos när jag var barn det hade säkert underlättat mycket av det som hänt i mitt liv, men men det har ju gått bra ändå för mig tack vare min underbara familj och vänner. Därför känns det bra att minstingen med ska kollas nu så man vet och kan hjälpa han och stötta honom med eller utan ADHD. Tittar ut och solen skiner helt underbart, inte ett moln på himmlen. Hoppas att alla får en trevlig fredag. Kramar på er

Kommentering avstängd

Blogginlägg

Sök på adhdkvinnor.se

Länklista

Sidor

Kategorier

Besökare på sidan

archives

Most commented